replik.
En klok politik bygger varken sig på offentlig styrning av näringslivet eller 50-procentiga skattenivåer. Klokt är däremot att styra om skatterna så att de slutar diskriminera de enskilda starka ägare som kan ta långsiktigt ansvar för näringslivet, skriver – i en replik – Nima Sanandaji, vd för tankesmedjan Captus.
Bror Perjus (DN Debatt 24/1) skriver att världsekonomin behöver röra sig mot en blandekonomi där skatterna höjs till cirka 50 procent av BNP. Annars kan en ”ny global kommunistisk/kapitalistisk diktatur" leda "till de nationella demokratiernas undergång”.
Artikeln tål att ifrågasättas av många skäl. Till att börja med motverkar inte höga skatter ekonomisk oro. Polen med relativt låga skatter var det enda land i Europa vars ekonomi växte 2009, året efter att finanskrisen slagit till. Sydkorea, ett annat land med låga skatter, mötte krisen med omfattande regelförenklingar samt skattesänkningar. Redan 2010 upplevde landet en tillväxt på hela 6 procent – den högsta i OECD. USA, vars strategi byggt på omfattande statliga utgiftsökningar, har inte lyckats få tag på utvecklingen men har byggt upp ett massivt skuldberg. Grannlandet Kanada har upplevt en mycket god ekonomisk och social utveckling i takt med att skattebördan gradvis sänkts.
Det är inte särskilt konstruktivt att de höga skattenivåer som finns i Sverige och Danmark, som Perjus föreslår, ska införas globalt. En forskningsartikel som publicerades av Europeiska Centralbanken 2010 visar att om skatten på arbete sänks i Sverige och Danmark så skulle det vara självfinansierande till 86 respektive 79 procent.
Flera forskargrupper har under senare tid pekat på att den högsta skattenivån i Sverige, värnskatten, är så skadlig att den mer eller mindre vore helt självfinansierande att avskaffa. Något förenklat leder varje krona extra som tas ut i värnskatt till att samhällsekonomin krymper med två kronor, varav en ändå skulle gått till skattekistan. Kapitalskatterna, som minskar entreprenörskap och leder till att svenska bolag flyttar ut sitt ägande, är ännu mer skadliga. Hur kan skattenivåer som är så höga att de motverkar sitt eget syfte – att dra in skattemedel – ses som internationella föredömen?
En vanlig kritik mot kapitalismen i dag är att den är för kortsiktig. De svenska skatterna späder på problemet, genom att diskriminera starka inhemska ägare. Den privatperson som investerar egna pengar möter nämligen en omfattande skattebörda. Belånade ägare, utländska ägare och offentliga ägare möter å andra sidan betydligt lägre skattenivåer. Kommuner driver exempelvis omfattande näringsverksamhet, utifrån skev konkurrens, och kan helt undgå skatten genom koncernbolag och räntebetalningar till den obeskattade kommunala ägaren.
Detta är vad blandekonomin i praktiken innebär i Sverige. Men både erfarenheten och forskningen visar att offentliga ägare inte är bra på att bedriva näringsverksamhet, samt att skev konkurrens, korruption och rent maktmissbruk är resultat av att politiker direkt styr näringsverksamheter.
En klok politik bygger varken sig på offentlig styrning av näringslivet eller 50-procentiga skattenivåer. Klokt är däremot att styra om skatterna så att de slutar diskriminera de enskilda starka ägare som kan ta långsiktigt ansvar för näringslivet.
Nima Sanandaji, vd för tankesmedjan Captus och tillsammans med Anders Ydstedt författare till ”Kapitalism utan kapitalister? – Ägarpolitikens roll för samhällsutvecklingen”