Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Därför behöver Sverige reformera sin forskning”

Kortsynt politik. De regeringar som ansvarat för forskningen under senare år tycks ha haft ett mycket litet ordförråd. Deras mantran är ”tillväxt” och ”innovation”. De största offren i denna nya nyttokult är humaniora och samhällsvetenskap. På dessa fält har politiken knappast innehållit en enda ny tanke på 20 år. Det är nu dags för en ”universitetsreform” som ser humanioras betydelse för miljön, förståelsen av ekonomiska kriser etc, skriver Anders Ekström och Sverker Sörlin.

Tänk ett barn som föds i Sverige i dag, bland det första i världens åttonde miljard, som börjar skolan 2018 och lämnar universitetet 2036. Pensionen från 2080 utbetalas sannolikt in på 2100-talet, dess egna barn kan leva efter 2150. Vad skulle detta barn i en avlägsen framtid anse att vi borde fatta för beslut nu för att göra hennes samhälle bättre då? En sak tror vi starkt: att de flesta förslag som ges i dagens debatt är för kortsiktiga. Vi tänker inte stort nog!

En forskningsproposition är en regerings mest långsiktiga dokument. De senaste propositionerna ter sig ur detta tidsperspektiv futtiga, desperata. De regeringar som lagt fram dem tycks ha haft ett mycket litet ordförråd. Deras mantran är ”tillväxt” och ”innovation”. Tron på att också de mest komplexa samhällsproblem kan ges tekniska och ekonomiska lösningar är så ensidig att den som i framtiden läser dem kommer att finna dem komiska.

Forskningspropositionen 2008 pekade i nitisk detalj ut 24 ”strategiska områden”, en gissningslek med konkurrenskraften som ledstjärna. Till humaniora och samhällsvetenskap kom inte ens smulor. De områden som handlar om värdegrund, traditioner, idéer, skapande och som avläser djupare och långsiktiga dimensioner i ekonomi, arbete, välfärd och kan hjälpa oss att tolka konsumtion och religion, sorg och kärlek – dessa fält som skär genom hela den väv som binder oss samman i familjer, nationer, kulturer och i globala nätverk och ibland söndrar oss i krig och konflikter, som varje dag står centralt i frågor om identitet och tolerans – ja, inom dessa områden behövs ingen ytterligare kunskap, ansåg regeringen.

Skulle det nyfödda barnet hålla med? Det föds till en värld som präglas av kriser. Välståndet växer visserligen, men också i världens rikaste delar ökar de fattigas antal. Kriserna är kopplade till varandra: skuldsättning, arbetslöshet, klimat, fattigdom, underminerade livsförutsättningar. Alla krafter behövs nu för att utveckla och stärka samhällen, men använder vi alla krafter?

Den som läser svenska forskningspropositioner måste svara nej. Vi lämnar i träda just de kunskapsområden som vi behöver investera i nu för att kunna bygga de helt nya ekonomier, skolsystem och institutioner för integrerade och öppna samhällen som vi kan vara stolta över år 2036 och som kan ha vuxit till underverk 2080.

Dit är tidsavståndet inte längre än till Gunnar Myrdals ”Universitetsreform” (1945) – en svidande uppgörelse med ett efterblivet Sverige som ännu inte förstått vad kunskap kan uträtta. Efter 1945 gick svensk samhällsvetenskap in i en guldålder nära knuten till välfärdssamhället. Parallellt, och av delvis samma skäl, blomstrade naturvetenskap, teknik och medicin. Svensk forskning var i absolut världsklass och den var det för att den hade ett stort samhällsuppdrag vars resultat angick alla, näringsliv, offentlig sektor och enskilda.

Sedan dess har forskningens uppdrag snävats in samtidigt som den förlorat i konkurrenskraft och förtroende. De största offren i denna nya nyttokult är humaniora och samhällsvetenskap. På dessa fält har de senaste tjugo årens forskningspolitik knappast innehållit en enda ny tanke.

Vi står emellertid inför en vändpunkt. De dokument som sammanfattar tillståndet i världen just nu, rapporter från FN:s klimatpanel, från Världsbanken och IMF, analyser från europeiska forskningsorgan eller ledande vetenskapliga tidskrifter som Nature och Science, ger alla samma bild av enorma utmaningar. Fast bilden skiljer sig från efterkrigsdecenniernas. Då skulle världens problem lösas med ny teknik och mer kapitalism. Nu handlar det om hur världen skall kunna demokratiskt hantera konsekvenserna av all teknik och all kapitalism. Förut rådde entydighet, nu råder djupaste osäkerhet.

I dagarna cirkulerar ett öppet brev i forskarsamhället som kräver att inriktningen på ”samhällets stora utmaningar” i EU:s nya ramprogram Horizon 2020 måste omfatta humaniora och samhällsvetenskap. I Norge, som har en ny nationell humanistisk forskningsstrategi från 2008, inrättas det tioåriga SAMKUL-programmet som skall mobilisera humanistisk kunskap för att bidra till att lösa samhällsfrågor som miljö, hållbarhet, etniska spänningar och religiöst motiverat våld. Men i Sverige saknas en strategisk idé om humanioras samhällsuppdrag.

När vi i dag tillsammans med Institutet för framtidsstudier publicerar en ny rapport, ”Humanisterna och framtidssamhället”, pekar vi på forskningspolitikens långvariga försummelser i detta avseende. Men vi pekar också på hur den oartikulerade politiken har kunnat leva vidare i hägnet av inåtvändhet och ovilja att ifrågasätta gamla traditioner och discipliner. I rapporten ges flera nedslående belägg för konsekvenserna. Bolognareformen innebar till exempel möjligheter att bygga samman kunskapsområden till nya angelägna program för vår tid. I stället har vi sett humaniora krympa sig själva till en billig leverantör av ”färdigheter” som antas nyttiga inom mer lönsamma fakulteter.

Så här kan det inte förbli. I de omprövningar som förestår är humanistisk kunskap av kritisk betydelse. Det behövs humaniora för miljö och hållbarhet, för att förstå de ekonomiska kriserna, för att analysera katastrofer och sårbarhet, för att skapa insikter om ägandets och skuldernas historia och etik, för att ge oss redskap att förstå varför samhällen faller sönder medan välståndet ökar. I alla tider och delar av världen har människor vänt sig till den reflexiva kraften i språken, historien och berättelserna för att ställa avgörande frågor om samhället.

Nu mer än någonsin behöver vi den forskningspolitik för humaniora som vi egentligen aldrig haft. Humanioras bidrag kan bara bli meningsfullt om det uppstår i dialog med andra kunskapsområden. Men det måste också vila på en erkänd egenart och politiken utformas i samverkan med humanisterna själva. Redan nu kan vi urskilja några nödvändiga grundkomponenter.

Det är dags att bryta upp från en politik som ensidigt vilar på en instrumentell likriktning av forskningens mål och drivkrafter. I stället krävs incitament för att skapa den nya typ av tvärgående forsknings- och undervisningsmiljöer som behövs för att anta de globala utmaningarna, som ju också är de nationella. Vi behöver se över medelsfördelningens grundmekanismer, till exempel det system från 1993 som fortsätter att undergräva humanistisk och samhällsvetenskaplig undervisning genom en ersättning per student som är en bråkdel av den för naturvetenskap och teknik.

Det är tid för en ny ”universitetsreform”, som likt Myrdals appell 1945 ser betydelsen av den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningens bidrag i långsiktiga satsningar på de stora frågor som angår alla. Just de förväntningar en mogen åttondemiljardare, kanske på examensdagen 2036, skulle rikta till oss i dag!

Anders Ekström, docent

Sverker Sörlin, professor

Avd för teknik- och vetenskapshistoria, KTH