Maciej Zarembas artikelserie i DN om tillståndet i den svenska skogen har skapat många reaktioner. För oss som arbetar med skogen har artiklarna varit ännu en sorglig bekräftelse på läget i det svenska skogslandskapet, det som vi inte längre kan kalla ”skogen”. Resultatet av den nuvarande skogspolitiken är tydligt och slutsatsen enkel: vi behöver en helt annorlunda skogspolitik med bland annat en ny skogslag för att kunna hantera de utmaningar som den svenska skogen och skogsbruket står inför. Den svenska skogspolitiken har varit oförändrad i över 20 år och tar inte hänsyn till vare sig ökade kunskaper eller nya samhällsmål.

Sedan skogspolitiken slogs fast 1992 har bland annat följande hänt:

1) Riksdagen har lagt fast miljömål som anger vilken miljökvalitet som ska råda i naturen. För skogen gäller miljökvalitetsmålen ”Levande skogar” och ”Ett rikt växt- och djurliv” som anger det tillstånd som ska uppnås. Myndigheternas utvärderingar visar dock att målen inte kan nås och slutsatsen är att det inte räcker att riksdagen sätter upp mål så länge skogsnäringens intresse i praktiken alltid får gå före. Miljön måste jämställas med produktion – inte underställas.

2) Sverige har 2010 under ett FN-möte i Nagoya, Japan, drivit fram ett internationellt åtagande om att skydda 17 procent av vår landyta för att våra växter och djur ska kunna klara sig in i framtiden. Detta gäller naturligtvis inte minst skogsmarken och allra främst den produktiva skogen där flest hotade arter lever.

3) Vi har gått med i EU och därmed tagit på oss att genomföra bindande regler om miljön som bland annat berör skog. I EU-direktiv slås fast att arter och naturtyper ska ha en gynnsam bevarandestatus, alltså inte vara hotade vare sig i dagsläget eller på sikt. Vi i Sverige har långt kvar till att nå målen för arter och naturtyper i skogen som omfattas av fågel- respektive art- och habitatdirektivet. Vi har inte ens klarat av att införliva EU:s artskyddsbestämmelser så att de gäller i skogsbruket på ett tydligt sätt. Viktiga arter dör ut och trängs undan allt mer för att vi inte lever upp till våra åtaganden inom EU.

3) Klimatförändringen och utsläpp av växthusgaser har seglat upp som en av mänsklighetens ödesfrågor. De nordliga barrskogarna och skogsmarken, och därmed skogsbruket, har en central roll att spela i det sammanhanget genom att växande träd – men på våra breddgrader även skogsmarken - binder, och kan binda ännu mera, kol från atmosfären. Dessutom har biobränslen en nyckelroll i omställningen till ett fossilfritt energisystem.

4) Sverige har ratificerat Århuskonventionen, och därmed åtagit sig att säkra allmänhetens, bland andra miljöorganisationers, rätt till information och deltagande i beslutsprocesser, och rätt till att föra talan i frågor som rör miljön. Detta är inte genomfört inom skogsbruket. Ansvarig myndighet, Skogsstyrelsen, har dessutom överklagat Naturskyddsföreningens rätt att föra talan trots att Förvaltningsdomstolen givit föreningen den rätten.

5) Kunskaperna om ekosystemtjänsterna, de tjänster naturen ger men som sällan bokförs i ekonomin, har ökat. Vi ser en växande politiskt insikt i att ekosystemtjänsterna är oumbärliga för människan och samhället. Inför konferensen Rio +20 lyfter regeringen fram behovet av prissättning och värdering av ekosystemtjänster. I dag sker ingen sådan värdering av skogens ekosystemtjänster, till exempel beträffande leverans av livsmiljöer för växter och djur, kolbindning, vattenhushållning och miljö för rekreation och naturupplevelsebaserad turism.

Kort sagt: en lång rad beslut har fattats sedan 1992 som alla påverkar skogen och skogsbruket. Miljömålen nås inte. Vi uppfyller inte våra åtaganden. Dessutom har anspråken på skogen ökat samtidigt som det blir allt mer uppenbart att den landskapsomvandling som sker genom dagens intensiva skogsbruk starkt missgynnar de människor som lever på landsbygden och de nya verksamheter som växer fram inom exempelvis besöksnäringen. Naturskyddsföreningen anser därför att tiden är mogen för att ta fram en ny skogspolitik. Utgångspunkter bör vara:

• Hållbart nyttjande av skogen utifrån hållbarhetsbegreppets tre dimensioner. Dock måste det finnas en insikt i att den ekologiska hållbarheten är grunden för de övriga två begreppen: ekonomisk hållbarhet likväl som social dito är bägge beroende av den långsiktiga ekologiska hållbarheten i skogen. De ökade anspråken på skogen medför att frågan om hur vi, från ett samhällsperspektiv, ska använda skogen på bästa sätt är en nyckelfråga. Skogens roll att tillhanda råvara till vår skogsindustri är endast en av flera roller som skogen har.

• De ekosystemtjänster som skogen levererar ska upprätthållas och dessa tjänster bör värderas där så är möjligt och lämpligt. I förlängningen bör utredningen se på hur samhället, när så är lämpligt och nödvändigt, bäst kan och bör betala för sådana tjänster.

• Skogen och skogsmarkens förmåga att binda kol ska utnyttjas på ett optimalt sätt. Klimatsituationen är akut och extremt hotfull för hela samhället. Brukningsmetoder, omloppstiderna mellan avverkningarna och skydd av skog måste ses över i syfte att ännu bättre binda kol över den närmaste kritiska 40-årsperioden.

• Skogsbruket ska utformas så att vi når de miljökvalitetsmål som riksdagen har lagt fast, och uppfyller våra åtaganden inom EU och FN-konventioner. Särskild uppmärksamhet bör ges åt Århuskonventionen, konventionen om biologisk mångfald och art- och habitatdirektivet.

• Att synergieffekter mellan framför allt bevarande av biologisk mångfald, kolbindning och tillhandahållandet av andra ekosystemtjänster tas tillvara inom skogen och skogsbruket.

Om vi ska klara de utmaningar som samhället står inför behövs omfattande förändringar. I dag vet vi att vi inte ens klarar gårdagens krav inom den rådande politiken. Allt tyder på att det blir ännu svårare att klara morgondagens. Vi kan inte längre låtsas om som om ingenting har hänt sedan 1992.

Hur skogen sköts och hanteras är en fråga som inte endast berör skogsbruket. Levande skogar nu och i framtiden ligger i hela det svenska samhällets och alla medborgares intresse. Sverige behöver en ny skogspolitik.

Karin Åström, vice ordförande i Naturskyddsföreningen
Jan Terstad, skogs- och naturvårdschef Naturskyddsföreningen