Bör vi uppmuntra ett visst mått av självcensur i det offentliga samtalet? Torbjörn Tännsjö vill gärna ge ett rungande ”nej” som svar på den frågan (DN Debatt 31/7). Visserligen medger han att de tragiska händelserna i Norge kan utgöra en anledning till viss försiktighet. Men själva utgångspunkten för Tännsjö är att det är ”rätt att utmana”.
Jag är inte lika säker på det.
Enligt Tännsjö sviker vi oundvikligen upplysningsprojektet om vi avstår från att uttrycka vår övertygelse. Därför står vi inför ett svårlöst dilemma: Ska vi vara försiktiga med vad vi uttrycker och därmed överge det öppna samhället? Eller ska vi vägra censurera oss själva och därmed riskera att oavsiktligt uppmuntra våldsbrott av det förödande slag som nyligen drabbat vårt grannland? Men Tännsjö bortser från ett tredje alternativ: att upplysningsprojektet och det öppna samhället kan gagnas av att vi lägger band på oss själva.
Det är vilseledande att som Tännsjö påstå att ”provokationen är en del i ett långsiktigt upplysningsprojekt”. Upplysningsprojektet värnar givetvis yttrandefriheten, som även omfattar rätten att provocera. Men upplysningsprojektet kräver ingalunda att vi ska använda yttrandefriheten till att provocera.
Tvärtom bör vi enligt upplysningsfilosoferna anstränga oss för att erbjuda våra motståndare sakliga motargument, på ett sansat sätt. Vissa extrema fall kan möjligen kräva provokation, men syftet bör alltid vara att bidra till just ett öppet samtal, det vill säga att på allvar försöka övertyga någon om en viss ståndpunkt.
Det upplysta samtalet handlar däremot inte om att ge uttryck för vårt innersta utan kritisk distans och eftertanke, bara för att det är hjältemodigt eller renar själen att stå upp för vårt sanna jag.
Tännsjö likställer att låta bli ”allför grova provokationer” med att ”huka for islamistiska terrorhot”. Han nämner också hur några ”få modiga” liksom Giordano Bruno är redo att lida martyrdöden för sina åsikters skull. Därmed ger han uttryck för en förrädisk tendens i samtidsdebatten. Han säger sig ha stöd i upplysningsprojektet – men åkallar i själva verket värdet av självuttryck, mod och uppriktighet. Dessa är snarare ideal från den romantiska traditionen, en reaktion mot upplysningen.
Min forskning visar att Flemming Rose på Jyllandsposten och Ayaan Hirsi Ali på samma sätt försvarar en påfallande romantisk vision av det offentliga samtalet och den liberala individen. De kallas ofta för upplysningsfundamentalister. Men deras ideal är varken autonomi eller reflektion, utan autenticitet, martyrskap och det oreflekterade uttryckets katharsis.
I Flemming Roses världsbild är allt slags självuttryck av godo, så länge det är genuint. Att kritiskt granska sina egna impulser eller ta hänsyn till mottagandet av det man uttrycker likställer han med feghet. Ansvar är inte att ta hänsyn till andra individer, utan att vara sann mot sig själv. Utifrån denna världsbild är den ultimata liberalen inte en saklig filosof, utan en passionerad konstnär – eller rentav krigare, som hjältemodigt väljer döden framför kompromiss eller nederlag.
Provocerande konst kan såklart vara värdefull ur ett emotionellt eller estetiskt perspektiv. Muhammedkarikatyrer och foton på krucifix nedsänkta i urin kan kittla vår trotsighet. De kan vara underhållande eller rentav renande. De kan också tjäna till att göra drastiska politiska poänger och väcka uppmärksamhet på ett sätt som få andra uttryckssätt kan.
Dock gör inget av detta provokationen till en värdefull del av ett upplyst samtal, som Tännsjö menar. Snarare tvärtom, för provokationen talar till våra känslor och impulser, inte till förnuftet.
Frågan om självcensur behöver alltså inte besvaras genom långsökta konsekvensanalyser av huruvida våra yttranden leder till terrordåd eller ej. Om vi verkligen värnar det upplysta samtalet, snarare än den romantiska idén om autentiskt självbejakande, har vi all anledning att avstå från att provocera – av det enkla skälet att provokation sällan bidrar till vare sig upplysning eller samtal.
Gina Gustavsson
doktorand i statskunskap vid Uppsala universitet