Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Därför bör vi göra det förbjudet att ge till tiggare”

Parallell till sexköpslagen. De som av medmänsklighet ger till tiggarna på våra gator och torg bidrar inte till att hjälpa dem ur deras sociala misär. Ett förbud mot att ge till tiggare skulle kunna tvinga fram de mer omfattande och strukturella åtgärder som krävs från samhället, skriver Bo Rothstein.

I de centrala delarna av landets större städer sitter eller ligger människor som förefaller vara i yttersta nöd på gator och torg och ber om allmosor. Den övervägande delen förefaller vara romer från Östeuropa, främst Rumänien, som flyr från vad som med all förmodan är en svår social misär.

Krav på förbud mot detta gatutiggeri har rests från olika håll och detta har mötts av ett berättigat motstånd. Ett förbud måste följas av någon form av sanktioner om det alls skall ha någon effekt, och att straffa dessa svårt utsatta, socialt utslagna och uppenbart nödlidande människor strider mot vår humanitet och rättskänsla. Samtidigt måste det stå klart att mera allmosor och fortsatt gatutiggeri inte kan vara lösningen på dessa människors sociala misär. De som i sin medmänsklighet ger dessa människor en slant bidrar inte på något vis till att upprätta dem som medmänniskor och att göra deras liv mera värdigt. Tvärtom monterar detta fast gatutiggarna i en fortsatt social förnedring och gör de facto deras utslagning från samhället än mer permanent. Den som tigger från oss på gatan erbjuder inte något annat än sin sociala utsatthet och den som ger utnyttjar därför en annan människas förnedring för att få tillfredsställelsen att på detta sätt bedöva sitt sociala samvete. Men samvetsbedövningen är bedräglig eftersom den som skänker allmosor till en gatutiggare innerst inne oftast vet att givande inte alls bidrar till att på ett verksamt sätt hjälpa den utsatte.

Ingen har så långt kunnat lägga fram en rimlig lösning på detta nya och synnerligen beklämmande inslag i den svenska stadsbilden. En möjlighet som inte prövats men som vore värd att diskuteras vore att införa ett förbud inte mot gatutiggeri men mot att ge pengar till den som tigger på gator och torg. Här finns vad jag kan se en klar parallell till förbudet mot köp av sexuella tjänster där vi valt att inte bestraffa de som säljer sexuella tjänster utan bara de som betalar för detta. Skälet är att man har bestämt att den som köper sexuella tjänster för sin egen behovs-tillfredsställelse utnyttjar en annan människas utsatta sociala situation och därmed förnedrar de prostituerade. Vidare har man ansett att prostitution leder till många former av sociala problem och ofta till utslagning av den prostituerade samt att denna verksamhet vidmakthåller en ojämlik maktordning. På samma sätt kan man se på den som ger allmosor till gatutiggare, det vill säga som en person som bidrar till en annan människas sociala underordning och förnedring för att tillfredsställa något slags behov av att känna sig rättfärdig. Förbudet mot tillfälliga köp av sexuella tjänster motiveras också av att prostitution ofta är en grogrund för organiserad brottslighet och människohandel, vilket är problem som också ofta nämns i samband med det ökande gatutiggeriet.

På samma sätt som att den som aldrig så generöst betalar till prostituerade (och kanske dessutom behandlar dem väl) likväl anses klandervärd, måste den som bidrar till den fortsatta sociala förnedring som gatutiggandet utgör också betraktas som klandervärd. Den som ger till gatutiggeri bidrar kanske också till den organiserade brottsligheten och människohandel.

Alldeles oberoende av vilka motiv den som ger allmosor nu har kan fortsatta inkomster från gatutiggeri aldrig vara en lösning på dessa utsatta människors sociala utslagning, misär och förnedring. Här måste i stället helt andra, mera omfattande och mera strukturellt inriktade åtgärder i form av utbildning, tillgång till hälsovård och olika former av social och medicinsk rehabilitering sättas in. Det finns här starka skäl att tro att så länge gatutiggandet ger ett låt vara miserabelt men likväl möjligt livsuppehälle, kommer tillräckliga strukturella åtgärder från samhället att utebli, vilket gör att gatutiggarnas socialt förnedrande situation bara fortsätter. Den enda rimliga åtgärden för att långsiktigt hjälpa dessa människor till ett någorlunda värdigt och drägligt liv är därför att ta bort så stora delar som möjligt av deras inkomster från gatutiggeriet. Jag är övertygad om att ingenting annat, och särskilt inte mera allmosor, kommer att kunna ge dessa utsatta människor ett värdigt liv.

Kritiker mot ett sådant förbud mot att ge till gatutiggare kommer att peka på att det finns svåra gränsdragningsproblem om vad som skall räknas som gatutiggeri och att verksamheten kan komma att ske i mera dolda former. Men precis dessa slags invändningar riktades mot förslaget om förbud mot köp av sexuella tjänster när det infördes år 1999 och kan fortfarande riktas mot denna lagstiftning. Likväl har den omfattande utvärdering som gjordes av lagen år 2010 visat att denna lagstiftning haft positiva effekter och minskat prostitutionen. Nästan all lagstiftning innebär att domstolarna måste göra avväganden och skapa prejudikat för var gränserna för vad som skall räknas som brottslig verksamhet går, och en lag mot att ge till gatutiggeri skulle inte skilja sig från många andra lagar.

Jag är övertygad om att ett förbud mot att ge till gatutiggare skulle sända en viktig signal om de allvarliga underliggande problem som denna verksamhet grundar sig på och därmed tvinga fram mera omfattande strukturella stödinsatser för att verksamt bistå denna utsatta grupp.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.