Det svenska kungahuset har under året varit Sveriges mest omskrivna dokusåpa. Massmedielogiken kräver storslagna scener och snaskiga detaljer, och det är också vad som har serverats. Liksom i den mer regelrätta dokusåpan får publiken också delta genom att tilldela de medverkande poäng. Kronprinsessans popularitetssiffror stiger medan kungens sjunker. Men detta är ingen harmlös dokusåpa. När det påstås att vår monark indirekt genom sina vänner har kontakter med den undre världen, handlar det i grunden om vårt statsskick. Det spekuleras om huruvida kungen skall tvingas avgå och att vi därmed skulle få ett förtida tronskifte.
Det är dock inte särskilt sannolikt att landet inom en nära framtid kommer att få beskåda ett tronskifte, än mindre en övergång till republik.
För 202 år sedan – efter krigsförlusten mot Ryssland – iscensatte dåtidens politiska stormän en statskupp. Kung Gustav IV Adolf tvingades bort från tronen och Sverige fick en ny konstitution den 6 juni 1809, som föreskrev maktdelning mellan kung och riksdag. Inom några år hade vi också fått en ny sorts kung, en Bernadotte, en fransk general (från Napoleons armé). Motsvarande skulle kunna ske igen, men det är föga troligt.
Vår tids politiska stormän, ledarna för de politiska partierna, är inte intresserade av en konstitutionell omvälvning, åtminstone inte vad gäller statsskicket. Den nyligen timade Grundlagsutredningen hade direktiv att sätta allt under lupp; allt skulle kunna prövas, allt utom statsskicket, det vill säga den konstitutionella monarkin enligt 1974 års modell. Och en förändring av statsskicket skulle bli en politiskt mycket besvärlig fråga, eftersom partierna inte ens skulle vara ense om inriktningen. Det finns också en uppenbar risk för att en minoritet inom riksdagen skulle tvinga fram en folkomröstning om monarkin. Det vill inte de stora partierna ha så någon reform av grundlagen blir det inte, och då inte av respekt för konstitutionen utan för att de större partierna riskerar att förlora sin kontroll över utvecklingen.
Viktigare än grundlagen är emellertid den uppgörelse som föregick 1974 års regeringsform, Torekovkompromissen 1971. Det är den uppgörelsen som de stora partierna respekterar och värnar. 1971 års förhandlingar var inte enkla, och för både Moderaterna och Socialdemokraterna fordrades eftergifter som var svåra att försvara gentemot de egna kärnväljarna. Den uppgörelsen vill de därför inte rucka på.
Vad är då innebörden av kompromissen i Torekov? Uppgörelsen innebar att monarkin fick vara kvar på villkor att konungen nästan helt raderades bort från vårt politiska styrelseskick. Den grundläggande tanken är mycket enkel: kungen skall hålla sig borta från politiken och enbart ha en representativ, symbolisk funktion för Sverige; ingen rösträtt, ingen yttrandefrihet, men ändå utgöra en prydnad för landet, lämpad för frimärken och mynt.
När de två stora partierna i dag duckar inför frågor om monarkens ställning är det därför att de inte för allt i världen vill ändra denna uppgörelse. Och det kanske inte är något fel på uppgörelsen som sådan. Den framstår på många sätt som kongenial med svensk politisk stil. Den gav oss ett statsskick för ett folk som på en och samma gång hyllar demokratins principer och vill se sig representerat av en statschef som fått sin post genom börd.
Men om uppgörelsen skall stå fast måste partierna ta sitt ansvar för att dess principer efterlevs. På den punkten kan inte partierna ducka. Vad är det då som blev fel och vad är det som bör åtgärdas?
Torekovkompromissen formulerades med den nuvarande kungens farfar som rollförebild. Gustav VI Adolf hade genom åren utvecklat ett sätt att utöva sitt ämbete som ingav respekt. Han visste vad som förväntades av honom och han hade lärt av sin egen fars missgrepp och tillkortakommanden i förhållande till de politiska partierna. Den monarki som kodifierades i början av 1970-talet utgick från bilden av en monark som uppträdde som en bildad konservativ ämbetsman.
Det är inte märkligt att partierna ville att detta skulle få en fortsättning. Partiernas misstag var att de förutsatte att den nye monarken skulle vara som den gamle. Men det är just här monarkins stora svaghet ligger: den ger oss en statschef med rätt stamtavla men utan några som helst garantier för att detta paras med gott omdöme och förmåga.
För att säkerställa Torekovkompromissens grundläggande principer bör partierna sörja för dess implementering. Det behövs en reform av hovets arbetsordning. Idén bör vara att ingenting skall kunna gå fel även om monarken skulle visa sig sakna de kvalifikationer som egentligen krävs för att kunna utöva detta ämbete. Hovets organisation bör utformas i enlighet med detta.
Konkret innebär detta följande. Hovets organisation skall svara för att statschefen håller sig utanför politiken och för att dennes önskemål om ett privatliv inte skadar statschefens representativa ställning.
Statschefen förväntas då och då hålla tal – till exempel vid riksmötets öppnande, vid statsbesök men också i anslutning till situationer där det ställs krav på nationell samling. Det är tydligt att kungen inte avhåller sig från att beröra politik i sina tal. Budskapet drar åt det politiskt korrekta hållet och är föga kontroversiellt, men han förefaller ha svårt för att hålla sig utanför det politiska skeendet.
Varje kung behöver liksom Erik XIV en Göran Persson, en omdömesgill person som ser till att statschefen inte uttalar dumheter eller får för sig att yttrandefriheten också gäller monarken. Det är betecknande att kungen då han höll ett av sina mest framgångsrika tal, i samband med tsunamikatastrofen, hade en person med stor politisk erfarenhet som rådgivare, Ingemar Eliasson, tidigare arbetsmarknadsministern och folkpartipolitikern. Den enkla slutsatsen är att politikerna inte får tillåta att hovet slarvar med tillsättningen av detta uppdrag.
Dessutom får monarkens ställning som representant för landet inte äventyras. Oavsett vilka personliga böjelser och moraliska gränser monarken själv står för, får detta inte vara vägledande för statschefens privatliv. Det är därför inte rimligt att kungens nöjesliv styrs av ett ”kompisgäng”. Och det bör vara helt uteslutet att det sker i sammanhang som kan kopplas till den undre världen eller till främmande makt.
Kungen kan egentligen inte ha något privatliv, om man med det avser ett liv som han själv bestämmer över. Även i detta fall är det av avgörande betydelse att det finns en hovorganisation som, i samarbete med Säkerhetspolisen, tar ansvar för att kungen inte försätter sig i situationer som kan vara komprometterande för hans och därmed även för rikets säkerhet, anseende och rykte.
Jörgen Hermansson, professor i statskunskap Uppsala universitet.