Vid politikens högtidsstunder talas det gärna om de svenska partierna som folkrörelse­partier. I partierna kanaliseras medborgarnas engagemang till politiska ideologier och det är med den kraften som partierna får sin legitimitet och sina politiska idéer och förslag. På parti­möten, i diskussioner med sina partivänner, och ibland även i rollen som förtroendevalda, kan människor identifiera gemensamma intressen. Utifrån det formulerar medlemmarna de krav som sedan ligger till grund för partiernas agerande.

Även om det är en något idealiserad beskrivning, är det bakgrund till varför partiernas monopol på formell makt i Sverige inte tidigare ifrågasatts. Nu sker en utveckling där medborgarnas engagemang är på väg ut från partipolitiken. Det finns anledning att rikta strålkastarljuset mot vad som sker. Vi behöver en debatt om medborgarnas roll i de politiska partierna.

Dagens partiarbete bärs i allt större utsträckning upp av professionella politiker, specialiserade politiska tjänstemän och medlemmar vars främsta mål är politiska förtroendeuppdrag eller karriär inom politiken. Kommunikationen med de allt rörligare väljarna sker genom medierna, snarare än genom de lokala partiorganisationerna som blir allt mer inriktade på att tillsätta förtroendeposter i kommunerna och landstingen.

För trettio år sedan var en av fem medborgare i Sverige medlem i ett parti, i dag är det en av femtio. Väldigt få människor i Sverige känner i dag någon som är partipolitiskt engagerad. Under tiden då 90 procent av medlemmarna lämnat partierna har också partiernas medlemmar förändrats.

”Medlemskap blir först relevant när man vill ha uppdrag”, konstaterar Moderaternas Per Schlingmann i Sektor3:s rapport ”Efter folkrörelsepartiet”. Den baseras på doktorsavhandlingen med samma namn som i dag läggs fram på Stockholms universitet.

Där ställs frågan om vad det är som får människor att välja just det politiska partiet som engagemangsform, i konkurrens med enfrågeaktivism, politisk konsumtion och andra former för utomparlamentariskt agerade. Studien omfattar intervjuer med partisekreterare, ombudsmän och aktiva medlemmar i Miljöpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna. Tre organisationer med stor skillnad i partistruktur och historia.

Resultaten är långt ifrån visionen om en kanal för medborgarnas engagemang. Undersökningen visar att det som gör att människor dras till och stannar kvar i partier är maktutövningen i det demokratiska systemet. Att vara partipolitiskt aktiv är att företräda sitt parti, att ta del i en professionell gemenskap, inte bara vara anhängare av en viss politik eller uppfattning. Den inställningen delar i många fall både partiernas ledning och medlemmar.

Kanske gör utvecklingen att det inte längre är relevant att tala om partierna som folkrörelse- eller medlemspartier, åtminstone inte som vi tidigare förstått begreppet. Det minskande antalet medlemmar, tillsammans med professionalisering, nya kampanjmetoder, medialisering och avideologisering, förändrar partiernas karaktär. Däremot har inte partiernas centrala roll i det demokratiska systemet förändrats.

Konsekvenserna att fortsätta i samma riktning som i dag kan bli stora:

• Utan en stor medlemskår riskerar partierna att förlora den naturliga kopplingen till väljarna och deras intressen. I stället för att vara en del av partiarbetet reduceras väljarna till att bli siffror i opinionsundersökningar. Partierna blir inte längre en länk mellan det civila samhället och staten, utan en del av det offentliga maskineriet. Statliga pr-byråer vars främsta mål ligger i väljaren som kund.

• Välorganiserade intressen riskerar att få ett oproportionerligt stort inflytande. En organisation som kan förse partierna med välformulerade problembeskrivningar och argument kommer att ha betydligt större möjligheter att påverka hur partiets politik utformas, än väljarna som saknar kollektiv organisering. Tidigare fanns en naturlig intern motvikt till dem som försökte påverka partierna, som nu försvinner med sjunkande medlemsantal.

• Blivande politiker skolas i en organisation där drivkraften för engagemanget är maktutövning. Det kommer tydligt att påverka vilka egenskaper och erfarenheter våra folkvalda har.

• Samtidigt finns också risken att partierna i sin jakt på marginalväljarna väljer att ensidigt kanalisera intressen hos en liten väljargrupp – som för samtliga partier upplevs som avgörande för valutgången. På så sätt kan små gruppers intressen komma att bli utgångspunkten för politiken medan andra, kanske större problem och konflikter i samhället, avförs från den politiska dagordningen.

Sammantaget öppnar det här för ett samhälle där politiken fjärmar sig ytterligare från medborgarna och där medborgarna upplever det som allt svårare att påverka politikens inriktning. Medborgarnas roll i demokratin blir inte längre att gå samman, organisera sig och formulera krav på politiken inom partierna, utan att i opinionsundersökningar och val var och en för sig bekräfta eller förkasta de förslag som ledande personer i de politiska partierna formulerat.

Trots framväxten av nya former för medborgerligt engagemang i politiken är det fortfarande omöjligt att tänka sig en modern representativ demokrati utan politiska partier som de viktigaste aktörerna. Det är också svårt att föreställa sig att partipolitiken skulle kunna se ut på något annat sätt än i dag – dominerad av professionaliserade kampanjorganisationer med snarlika budskap. Men varken partistrukturen eller dagens situation, där de stora partierna till höger och vänster i politiken för fram så gott som identiska budskap i jakt på samma väljare, är något permanent.

Med nästan tre år till nästa val finns nu tid att påbörja en debatt inom partierna om medborgarnas roll i politiken.

Svend Dahl,

statsvetare vid Stockholms universitet

Hanna Hallin,

chef Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället