Den svenska sjukförsäkringen har alltid varit en ”omställningsförsäkring”, och aldrig en ”yrkesförsäkring”. Man får sjukpenning medan man är sjuk, med det tydliga målet att komma tillbaka till arbetet igen. Det är inte en yrkesförsäkring, där man kan vara sjukskriven hur länge som helst från sitt jobb – om man skulle klara ett annat arbete.
Självfallet vill de allra flesta komma tillbaka till det jobb de har haft och redan kan. Men ibland är det omöjligt. En pilot som får problem med synen kanske fullt ut kan jobba med något annat och ska naturligtvis inte förbli ”sjukskriven pilot” i flera år. Samtidigt vore det omänskligt om inte människor fick tid att bli friska och en rejäl chans att komma tillbaka till arbetet. Därför är det bra med tydliga tidsgränser i sjukförsäkringen, där arbetsförmågan undersöks och kan tas till vara.
De första sex månaderna i en sjukskrivning prövas bara den sjukskrivnes möjlighet att återgå till sitt gamla jobb, eller i vart fall till samma arbetsgivare. Kan man göra någon anpassning? Kan man byta arbetsuppgifter? Kan hjälpmedel underlätta? En stor framgång under senare år är att de allra flesta sjukskrivna, drygt åtta av tio, nu kommer tillbaka till jobbet under de första sex månaderna.
Men efter ett halvår (180 dagars sjukskrivning) måste man titta också på andra möjligheter. Om du inte kan gå tillbaka till din gamla arbetsplats, vad skulle du kunna göra i stället? Ibland är svaret ”inget alls”, om man är för sjuk för allt arbete. Då får man fortsatt sjukpenning. Ibland är svaret tvärtom, att man skulle kunna jobba med något annat. Då lämnar man sjukförsäkringen och får i stället stöd av Arbetsförmedlingen. Då och då är svaret att man inte just nu kan återvända till sitt gamla jobb, men antagligen kan det inom ytterligare sex månader. Även då får man fortsatt sjukpenning.
Så ser det också ut i verkligheten: Under 2010 var totalt 62.000 svenskar sjukskrivna längre än sex månader. Av dem var 48.000 anställda, medan övriga var arbetslösa eller egenföretagare. Efter sex månaders sjukskrivning kunde 38.000 av dessa 48.000 inte jobba alls, och fick därför fortsatt sjukpenning. Ytterligare 7.000 av de 48.000 var för sjuka för att just då gå tillbaka till sitt gamla jobb, men bedömdes ha goda möjligheter att komma tillbaka de närmaste sex månaderna. Även de fick fortsatt sjukpenning.
De som verkligen prövas mot en bredare arbetsmarknad än sina gamla jobb är alltså 3.000 av de 62.000 sjukskrivna. Det är dem vi nu diskuterar. De har alltså arbetsförmåga, men inte i sitt gamla yrke. Det är ingen lätt uppgift att ställa om till ett nytt arbete. Men att lämna människor med arbetsförmåga i mångårig passiv sjukskrivning är inte rätt.
Det riktigt svåra är att göra rätt bedömning av själva arbetsförmågan i varje enskilt fall. I den gamla lagstiftningen bedömdes arbetsförmågan mot ”normalt förkommande arbeten”. I nuvarande lagstiftning mot den ”reguljära arbetsmarknaden”. Olika formuleringar men samma andemening.
Regeringens och Försäkringskassans bedömning är att både det nuvarande arbetsmarknadsbegreppet och det gamla har brister. De innebär inte någon nämnvärd skillnad i praktiken; de är svåra att tillämpa rättssäkert och de tar inte tillräckligt väl in den enskildes egen bild av sina förmågor och svårigheter. Detta är känt sedan länge. I början av 2013 slutförs ett ambitiöst arbete inom Försäkringskassan tillsammans med Socialstyrelsen och Arbetsförmedlingen med att utveckla ett ”arbetsförmågebedömningsverktyg” som bättre klarlägger vad den enskilde verkligen kan göra. Det vägs sedan mot de krav som olika sorters arbeten ställer. Bedömningen blir mer kvalificerad och mer individuell.
Nu har en majoritet i riksdagen två gånger markerat att den vill gå tillbaka till det gamla arbetsmarknadsbegreppet. Regeringens sakliga bedömning av bristerna har inte förändrats, men vi har respekt för riksdagens beslut.
Regeringen aviserar därför i dag att överlämna en omedelbar proposition till riksdagen. Den innehåller två delar. För det första uppfyller regeringen riksdagsmajoritetens begäran, och föreslår en lagändring om återgång till det gamla arbetsmarknadsbegreppet från 1 juli 2012.
För det andra aviserar regeringen en kommande förändring: Ett helt nytt arbetsförmågebegrepp bör införas, som bättre bygger på den enskildes egna medicinska förutsättningar för arbete och en mer rättssäker tillämpning. Det nya begreppet bör vara konsistent med bedömningsverktyget och regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag under 2013.
Att arbeta för en bra sjukförsäkring, som fullt ut stöttar dem som på grund av sjukdom inte kan arbeta, och samtidigt hjälper människor att snabbt stå på egna ben igen, är en svår men viktig uppgift. De senaste årens minskande sjuktal med färre långa sjukskrivningar är en stor framgång. Risken minskar att helt slås ut från arbetslivet och fler familjer kan försörja sig själva. Det ökar både friheten och tryggheten. Nu tar vi ett steg tillbaka och sedan två steg framåt på vägen mot en bättre sjukförsäkring.