I oktober 2008 är en delegation från amerikanska FBI på väg till Stockholm för att få till stånd ett formellt avtal om terroristbekämpning. Delegationen briefas av USA:s ambassadör i Stockholm, Michael Woods. Han skriver i ett av de telegram som offentliggjorts av Wikileaks, och som redovisats av ”Dokument Inifrån”, att det kan bli svårt för svenskarna att gå med på det samarbetsavtal som amerikanerna vill ha. Om de vägrar måste man göra klart för dem att den nuvarande viseringsfriheten för resor till USA kommer att upphöra, skriver Woods.
Förhandlingar under hot, alltså.
I ett annat telegram redogörs för utfallet av förhandlingarna. Svenskarna går med på det samarbete som USA begär, under förutsättning att det sker i enlighet med de kraftfulla men informella arrangemang som redan finns etablerade.
USA får de upplysningar de önskar, förutsatt att saken hålls hemlig.
Varför är justitiedepartementet så angeläget att gå USA:s ärenden?
Det handlar om mycket mer än viseringsregler, det handlar om hela säkerhetspolitiken.
Svaret finns att söka i tiden efter slutet av andra världskriget. Sovjet utgjorde ett växande hot, men den socialdemokratiska regeringen kunde omöjligt gå med i Nato, som Norge och Danmark gjorde. Neutralitetspolitiken var en helig dogm, majoriteten av folket trodde, felaktigt, att den hållit oss utanför kriget.
USA lovade Sverige hjälp i händelse av krig mot att Sverige stod för ett långtgående hemligt samarbete. Det är kärnan.
När DC-3:an sköts ned år 1952 var det för att Sovjet fått reda på att svenska FRA genom den hjälpte USA med sin krigsplanläggning mot Sovjet. FRA hade fått avancerad amerikansk utrustning för radarspaning mot att USA fick del av spaningsresultaten.
I dag är svensk säkerhetspolitik fortfarande beroende av USA:s goda vilja. Hälften av varje JAS-flygplan består av amerikanska komponenter, från motorn till beväpningen. Om USA stoppar leveransen av reservdelar och vapen till JAS lamslås det svenska flygvapnet snabbt.
USA måste godkänna varje exportorder av svenska flygplan till andra länder.
Under IB-affären år 1973 kunde vi visa att Sverige lämnade ut namnen till USA på de amerikanska soldater som flytt från kriget i Vietnam och sökt skydd i Sverige. Det var Säpo som hade namnlistan, men om den skulle ha lämnats ut efter en officiell begäran från USA, måste den passera den parlamentariska nämnd som satts att kontrollera Säpo. Den nämnden hade tillsatts för att förhindra maktmissbruk från Säpos sida, efter en omfattande debatt vid slutet av 60-talet.
Det gick inte av politiska skäl, därför gav Säpo listan till IB, som i sin tur lämnade den till USA.
Så gick det till då, och tydligen går det till likadant i dag, 38 år senare. Gärna samarbete, bara det sker i informella, det vill säga hemliga former, så att det inte kommer till allmänhetens kännedom.
När USA-ambassaden skriver om nuvarande kraftfulla, men informella, arrangemang vad gäller samarbetet mellan Sverige och USA i frågor om terrorismbekämpning, så handlar det inte om hemliga, men lagliga avtal. Det finns sådana hemliga avtal, men det ambassaden skriver om gäller någonting annat. Det handlar om sådant samarbete som inte finns reglerat någonstans. Som när IB lämnade över namnen på Vietnam-desertörerna.
IB var så informellt att det formellt sett inte ens existerade. Är man så informell kan man ju göra vad som helst. Det skedde också.
Efter nästan 30 år beslöt regeringen Persson att tillsätta en kommission för att granska IB. Denna Säkerhetstjänstkommission gjorde ett mycket bra arbete. Det var första gången en statlig utredning kunde höra alla inblandade under ed, och hade rätt att tillgripa olika tvångsmedel.
Det var imponerande, men det fanns en hake. Kommissionen hade bara rätt att granska IB:s inrikesdel, spionaget mot det svenska folket. Vad utrikesdelen hade haft för sig var alltför känsligt.
Och förklaringen blir tydlig nu, samma hemliga västsamarbete bedrivs fortfarande.
Roten till det hela heter dubbel bokföring kring neutralitetspolitiken.
Den är visserligen övergiven, men den lever kvar i det att Socialdemokraternas väljare inte tros acceptera ett Nato-medlemskap (inte heller det USA-beroende som vi faktiskt lever under) och därför måste samarbetet fortsätta i hemliga former. Alliansregeringen har sagt att ett medlemskap kan bli aktuellt först när Socialdemokraterna säger ja.
Det finns inga utrikespolitiska skäl till dubbelspelet med USA och den nödvändighet som justitiedepartementet upplever att gå bakom folkets rygg. Det enda skälet är den inrikes utrikespolitik som socialdemokratin bedrivit under hela efterkrigstiden med hyckleriet kring neutralitetspolitiken.
Det är hemlighetsmakeriet kring den svenska säkerhetspolitiken som gör att USA kan ställa långtgående krav på Sverige, i lönndom.
Det är förnedrande för Sverige.
En kommission som granskade alla hemliga uppgörelser och allt utfört samarbete med USA och andra Nato-länder efter sammanbrottet av det skandinaviska försvarsförbundet 1949 är förmodligen en nödvändighet för att rensa luften och lägga grund för en öppet redovisad säkerhetspolitik.
Felet ligger inte i säkerhetspolitikens innehåll i sak, inte heller i västsamarbetet, utan i hemlighetsmakeriet. Det har under sex decennier utvecklats till en form av nationell livslögn, som förvandlat demokratin till en illusion – allt för att det socialdemokratiska partiet ensamt ville dra de politiska fördelarna av neutralitetspolitikens goodwill.
Peter Bratt,
journalist och författare