Röken har ännu inte lagt sig helt efter bataljen vid Europeiska Rådets möte i förra veckan. Fortfarande är det oklart vad den nya mellanstatliga ”europakten” kommer att få för status, vilka som går med, och hur förhållandet till EU:s gemensamma institutioner skall utformas. Tydligt är dock att karaktären av EU som en uppsättning samarbeten, snarare än en enda sammanhållen gemenskap, nu förstärks. Det är en förändring av grad snarare än art. Redan i dag karaktäriseras EU till betydande del av ”flexibel integration”, det vill säga alla medlemsstater deltar inte i samma grad inom alla områden, eftersom man vill och kan olika mycket på olika områden.
Det är knappast förvånande att euroländerna nu fördjupar det finanspolitiska samarbetet. Redan när valutaunionen bildades pekade många analytiker på att det fanns en grundläggande asymmetri i konstruktionen, där penningpolitik och finanspolitik låg på olika nivåer. För många svenskar som röstade nej till euron 2003 var rädslan att man förr eller senare skulle tvingas fördjupa även det finanspolitiska samarbetet ett viktigt argument. Just precis detta händer nu.
Vilken betydelse har det då för Sverige att euroländerna – och som det verkar de stater som ännu inte har euron men som vill komma med när man klarar kraven – nu tycks gå vidare med ett fördjupat samarbete kring budget- och finanspolitik, med syfte att rädda euron? Många kommentatorer och journalister hävdar nu att Sverige framöver kommer att tillhöra ”B-laget” i EU, och att vi kommer att ”tappa i inflytande”. Argumentationen är normativ, ingen vill förstås tillhöra B-laget. Men den här retoriken är missvisande. Befintlig forskning om hur förhandlingar i EU fungerar pekar också på att oron för tappat inflytande är överdriven.
Rädslan för flexibel integration är svår att förstå ur ett traditionellt svenskt pragmatiskt perspektiv. Det vore en sak om motståndet mot ett EU i olika hastigheter byggde på en medveten federalistisk ideologi och princip, till exempel baserad på en idé om starkare demokrati i Europa. Den typen av tydliga principiella argument förekommer knappast i debatten. I stället handlar oron om att Sverige skall förlora politiskt inflytande om vi ställer oss utanför europakten.
Men man kan inte ”tappa” ett inflytande man inte har. Sverige varken har – eller bör ha – något inflytande över eurosamarbetet och den framväxande gemensamma finanspolitiken inom eurogruppen, av det enkla skälet att vi har valt att stå utanför euron. Det valet grundades bland annat just på rädslan att euron skulle leda till en gemensam finanspolitik.
Många svenskar drar i dag en lättnadens suck över att vi behöll kronan. Men konsekvensen av det valet är förstås att vi heller inte kan begära något inflytande över eurogruppens beslut. Detta påpekades med rätta av den franske presidenten Sarkozy efter Europeiska Rådets möte.
Det betyder inte att vi förlorar inflytande. Vi hade inget inflytande över tysk eller fransk penning- och finanspolitik före införandet av euron, vi har det inte nu, och det finns inga legitima skäl att begära att vi skall få det heller, om vi inte väljer att ge upp makt över vår egen penning- och finanspolitik genom att gå med i euron.
Men kommer inte det fördjupade samarbetet inom eurogruppen att spilla över till andra områden, så att Sverige förlorar inflytande även i frågor där vi faktiskt vill vara med och besluta om gemensamma regler, till exempel inom miljö, inre marknad eller asyl- och immigrationsfrågor? Det argumentet fördes fram även i folkomröstningskampanjen 2003. Redan då skulle Sverige hamna i ett B-lag politiskt om vi inte gick med i euron, menade många.
Men statsvetenskaplig forskning har senare visat att detta inte alls stämde. De studier som gjorts av förhandlingsframgång – mätt som avståndet mellan medlemsstaternas initiala positioner och det faktiska utfallet av beslutsprocesserna – bland annat av professor Robert Thomson vid Trinity College Dublin, som har studerat hundratals lagstiftningsfrågor under en tioårsperiod – visar inga tecken på att euroutanförskap skulle inverka negativt på Danmark, Sverige eller Storbritannien. Min och professor Rutger Lindahls forskning vid CERGU, som bygger på intervjuer med över 600 EU-förhandlare från samtliga medlemsstater i ett brett urval av politikområden över en lång tidsperiod, visar att Sverige och Danmark tillhör de länder som systematiskt överpresterat i förhållande till sin storlek när det gäller nätverkskapital, det vill säga hur populär man är som samarbetspartner i ministerrådet.
Men om nu eurogruppen och de som vill in i euron går vidare med ytterligare fördjupat samarbete, kan inte det betyda att Sverige ändå förlorar inflytande framöver? Om eurogruppen fördiskuterar frågor som inte bara har med eurosamarbetet att göra, så finns en risk att de utanförstående ställs inför ett färdigt beslut när de möts i ministerrådet eller Europeiska Rådet. Sannolikheten för detta är dock relativt liten. I de flesta frågor skulle de 17 (eller fler) euroländerna, precis som i dag, inte vara överens inbördes.
Tyskland, Holland och Finland, till exempel, har normalt sett mer gemensamt med Sverige, Storbritannien och liberala länder i Öst- och Centraleuropa än med Frankrike och Sydeuropa. De kommer även fortsättningsvis att ha all anledning att bygga allianser med dem som valt att stå utanför euron för att få igenom sin linje i det vardagliga beslutsfattandet.
Ett hypotetiskt värsta scenario som en del nu målar upp går ut på att eurogruppen också skulle börja införa egen lagstiftning, som i praktiken innebär nya handelshinder gentemot Sverige. Detta är spekulationer utan konkret grund i nuläget. Tvärtom var ett huvudskäl för Frankrike att vägra godta de brittiska kraven på undantag när det gäller framtida reglering av finansmarknaderna just att man ville ha britterna med på en gemensam lagstiftning.
Skulle utvecklingen mot förmodan ändå gå åt det hållet i framtiden kommer saken i ett annat läge. Sverige har då återigen att väga för- och nackdelar med ett fördjupat ekonomiskt-politiskt samarbete. Om den kalkylen då skulle tala för ett svenskt medlemskap, så finns möjligheten kvar att kliva på det fördjupade samarbetet.
Daniel Naurin, docent i statsvetenskap, Centrum för Europaforskning (CERGU) Göteborgs universitet