Som en av initiativtagarna till Junilistan var det min ambition att skapa ett tvärpolitiskt parti som kunde överbrygga gapet mellan socialdemokratin, där det finns en växande opinion mot partiets låsning till miljöpartiet och vänsterpartiet, och det borgerliga blocket. Junilistan fick med 14,5 procent i valet till EU-parlamentet 2004 inte mindre än tre mandat.
Efter att ha suttit något år i EU-parlamentet och funnit möjligheterna att där påverka svensk politik som mer begränsade än jag trott stödde jag tanken att Junilistan skulle skapa ett riksdagsparti.
Under resans gång har jag också blivit allt mer övertygad om att socialdemokratiska partiet låst in sig i ett samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet som man av maktpolitiska skäl inte vill bryta. Det är illavarslande för svensk ekonomi och för svensk energipolitik och därmed för vår framtida välfärd.
Dessutom tycker jag att socialdemokraterna efter många decennier av nära nog oavbrutet regeringsinnehav i allt större utsträckning börjat missbruka det förtroende som väljarna visat dem. I klartext handlar det om maktmissbruk exempelvis inom utnämningspolitiken.
Det behövs en ny regering för en mer framstegsvänlig politik med svängrum för individ och företagande och med större hänsyn till de människor som på olika sätt behöver stöd.
Jag har funnit att kristdemokraternas värderingar och politik överensstämmer mer med vad jag har förutsättningar att, inom Junilistans ram, verka för i svensk politik. Därför har jag beslutat att lämna Junilistan och inför riksdagsvalet den 17 september verka för kristdemokraterna och för den borgerliga alliansen.
Jag kandiderar således till riksdagen för kristdemokraterna som så kallat ankare på listan för Stockholms län - den som toppas av Mats Odell. Det är min förhoppning att många av de mer än 22 000 väljare som kryssade för mitt namn i EU-omröstningen också skall göra det i höstens val för ett regimskifte och för ökad tyngd åt det parti som letts av Alf Svensson och som nu med allt större säkerhet rattas av Göran Hägglund.
Jag har sökt mig till kristdemokraterna därför att partiet driver frågor som jag känner starkt för. Beslut skall fattas så nära människorna som möjligt. Det är subsidiaritetsprincipen, som många bekänner sig till men som få lever upp till.
Kristdemokraterna vill verka för mer makt till den kommunala nivån när det exempelvis gäller barnomsorgen. Överföring av makt från central nationell nivå till regional och kommunal nivå är också en ledstjärna i den politik jag vill verka för.
Som ekonom och före detta riksbankschef har jag naturligtvis följt den svenska ekonomins utveckling med stort intresse och engagemang. Jag är enig med kristdemokraterna om att förmögenhetsskatten måste bort. Men det finns också många andra förändringar som kan göras för att bana väg för fler företag och för bättre tillväxt hos dem som redan finns.
Energipolitiken får inte gå ut på att sätta upp orealistiska mål av den typ som gjordes när riksdagen 1980 slog fast att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2010. Det var ohållbart. När statsministern sätter upp målet om ett Sverige oberoende av olja år 2020 talar han mot bättre vetande och för väljarna bakom ljuset.
Kristdemokraternas familjepolitik, deras engagemang för både barn och gamla är något jag bejakar och vill verka för. Men det är naturligtvis i de ekonomiska sammanhangen som jag tror mig ha bidrag att komma med både i valrörelsen och därefter.
Då frågar sig vän av ordning om det inte går på tvärs med kristdemokraternas politik att, som jag, fortsätta framhärda i att Sverige bör stå utanför tredje steget i EMU-samarbetet och därmed också avstå från euron.
Det är en berättigad fråga, men jag har uppfattat det så att det är högre i tak inom kristdemokratin än inom andra partier och att många, många kd-väljare och sympatisörer tycker som jag.
Jag delar på det hela taget kristdemokraternas värderingar och vill inom den ramen arbeta som representant för ett ja till EU men ett nej till en europeisk superstat.
Väl mött i valrörelsen 2006.
Lars Wohlin