I en replik (DN.se/debatt 20/4) tillbakavisar de moderata riksdagsledamöterna Isabella Jernbeck och Ann-Charlotte Hammar Johnsson vår plädering för fler vikta dagar för vardera föräldern i föräldraförsäkringen (DN Debatt 20/4). De har huvudsakligen två invändningar.

För det första ifrågasätter de om utformningen av föräldraförsäkringen verkligen spelar roll för ojämställda löner, ojämställda villkor i hemmen och ett ojämställt uttag av föräldraledighet. Vårt svar är att en lång rad studier pekar på att just föräldraförsäkringen och dess utformning är en nyckelfaktor bakom de ojämställda livsvillkoren. Jernbeck och Hammar Johnsson menar att det är viktigt att analysera varför kvinnor har sämre löner och karriärutveckling än män. Då har de alla skäl att intressera sig för föräldraförsäkringen.

En av deras invändningar mot att föräldraförsäkringen spelar stor roll för kvinnors sämre karriär- och löneutveckling är att även singelkvinnor (utan barn) har sämre möjligheter på arbetsmarknaden än män. Hur kan då föräldraförsäkringen vara det som avgör kvinnors möjligheter?

Så här hänger det ihop. En lång föräldraledighet följs ofta av ett fortsatt huvudansvar för hem och familj med vab-dagar, deltidsarbete och så vidare. Detta är så vanligt bland kvinnor att arbetsgivare kommit att se alla kvinnor som potentiellt frånvarande från jobbet, oavsett om de har barn eller inte. Alltså ses det som en mer riskabel investering att rekrytera en kvinna, att ge en kvinna kompetensutveckling eller mer ansvarsfulla arbetsuppgifter.

En man kommer nästan garanterat att vara på jobbet i högre utsträckning, även om han får barn i framtiden. Alltså tar arbetsgivarna en lägre risk när de satsar på en man, än när de satsar på en kvinna. Det är först när det är lika vanligt att män är frånvarande på jobbet för att ägna sig åt hem och familj, som det slutar vara logiskt för arbetsgivare att se kvinnor som en riskfylld arbetskraft. Alla individer måste inte göra exakt likadant, men skillnaderna mellan gruppen kvinnor och gruppen män måste minska. Detta är målet med en delad föräldraförsäkring, att alla individer ska ha samma möjligheter på arbetsmarknaden, och att alla barn ska ha goda förutsättningar till lika bra kontakt med båda föräldrarna.

För det andra hävdar Jernbeck och Hammar Johnsson att ”ingen positiv förändring kan ske genom statlig styrning”. De framför till och med den slagordsmässiga och märkliga ståndpunkten att familjepolitik bäst skapas av familjerna själva ”och definitivt inte av politiker i sammanträdesrummen”.

Problemet är att denna kritik saknar konsekvens i Jernbecks och Hammar Johnssons eget resonemang, eftersom de samtidigt hyllar den befintliga svenska familjepolitiken och dess i långa stycken positiva resultat för jämställdheten och barnens bästa.

Jernback och Hammar Johnsson förbiser att de val som svenska familjer redan gör i dag utgår från förutsättningar som skapas av de familjepolitiska regelverken, precis som familjer i alla länder påverkas av de regler som gäller där. Den svenska familjepolitiken skiljer sig från familjepolitiken i de flesta andra länder genom att särbeskattningen ger starka incitament för kvinnors förvärvsarbete och genom att uppmuntra en i internationell jämförelse unikt lång föräldraledighet.

Men nu är det inte bara statliga regler som styr utan också informella strukturer med förväntningar och värderingar bland arbetsgivare och omgivning. Därför instämmer vi när Jernbeck och Hammar Johnsson skriver att politiker ska ”skapa förutsättningar … och i möjligaste mån undanröja hinder för människor att fritt forma sina liv”. Men vi drar också konsekvenserna av politikers uppgift, medan moderaterna gör halt i portgången. Vi vill skapa breda förutsättningar att välja jämställt. Vikta dagar för vardera föräldern är exempel på det.

Vi tycker att det är bra att föräldraförsäkring är generös och ger de minsta barnen möjlighet att vara hemma med sina föräldrar. Men om den unikt generösa svenska föräldraförsäkringen ska fungera väl, krävs att papporna tar sin del av ansvaret i hemmen.

Som företrädare för liberala och socialdemokratiska kvinnor vill vi ge såväl kvinnor som män valfrihet och möjligheter i livet. Att utveckla svensk familjepolitik så att den stöttar unga familjer att välja jämställt är ett viktigt steg. Det kommer att leda till att kvinnor får en bättre löneutveckling, starkare ställning på arbetsmarknaden och i slutändan – inte minst viktigt – en bättre pension. Kvinnors ekonomiska självständighet och mäns nära relationer till sina barn är grunden för verklig valfrihet i ett jämställt samhälle.

Lena Sommestad, ordförande S-kvinnor
Bonnie Bernström, ordförande Liberala Kvinno