Svensk militärstrateg i Afghanistan: Fem strategiska och taktiska skäl talar för att Sverige ska vara kvar. Styrkan i Afghanistan måste stanna – och snarare förstärkas – för att inte äventyra säkerhetsläget i norra Afghanistan. Sveriges trovärdighet som internationell aktör står på spel. Även ett begränsat tillbakadragande på 100 soldater sänker fullständigt förbandets operativa förmåga. Sverige har ett ansvar gentemot de soldater som offrat och riskerat sina liv för svenska och afghanska intressen, skriver Robert Egnell.
Det pågår för närvarande en livlig internationell debatt om det internationella samfundets insats i Afghanistan. Även om insatsens natur och brist på framgång är två ämnen som är väl värda att diskutera är det varken dessa eller partipolitik som bör vara vägledande för ett svenskt beslut.
I stället finns det fem starka strategiska och taktiska skäl till att Sverige bör stanna i Afghanistan utan ett tidsschema för svenskt tillbakadragande:
1. Säkerhetsläget tillåter inte ett tillbakadragande. Isaf går just nu in i sin viktigaste operationsfas då den militära insatsen mot talibanerna trappas upp till en grad som inte skådats sedan invasionen 2001. Syftet är att skapa förutsättningar för den överlämningsfas som påbörjas 2011 om situationen så tillåter. Just nu har Isaf ett enormt högt operationstempo, vilket momentant ökar oroligheterna i hela landet och som även tycks leda till att upproret sprider sig norrut mot det svenska ansvarsområdet. Detta är i sin tur en orsak till den omdebatterade ökningen av attacker mot det svenska förbandet. Att den svenska styrkan står emot med kraft och trovärdighet under denna fas – vilket den just nu gör med stor professionalism – är helt centralt för att inte säkerhetsläget i norra Afghanistan skall äventyras.
2. Sveriges trovärdighet som internationell aktör inom fred och säkerhet. Ett av de främsta skälen till den svenska militära insatsen i Afghanistan var att vi ville uppfattas som en trovärdig aktör inom internationell säkerhet, inte minst i USA:s ögon. Ett ensidigt svenskt tillbakadragande – eller en tidsplan för tillbakadragande, som inte bygger på situationen i det svenska insatsområdet eller som inte stämmer överens med Isafs strategi – skulle innebära att vi misslyckas med att uppnå våra två huvudmål i Afghanistan. Målen är att skapa förutsättningar för återuppbyggnad och god samhällsstyrning och att ses som en trovärdig internationell aktör inom fred och säkerhet. Vi åkte till Afghanistan i en bred internationell koalition och vi bör också lämna landet som en koalition efter en professionell överlämning till den afghanska regeringen när läget tillåter det.
3. Den svenska kompetensen behövs och behöver snarare förstärkas. 500 soldater låter inte mycket i en insats som omfattar sammanlagt cirka 120 000. I det svenska ansvarsområdet har dock den svenska styrkan byggt upp unik lokal förståelse, förtroende och relationer med lokala ledare och befolkningen i allmänhet. Detta går inte att ersätta med ett förband från en koalitionspartner och ett svensk tillbakadragande vore därför ett allvarligt avbräck för Isafs arbete i norra Afghanistan. Det behövs snarare en svensk förstärkning med fler utbildare och mentorer, vars arbete är helt avgörande för en framtida överlämning till afghanska säkerhetsstyrkor.
4. Även ett begränsat påbörjat tillbakadragande sänker fullständigt förbandets operativa förmåga. Även med drygt 500 soldater är den operativa delen av det svenska förbandet mycket begränsat. Att dra tillbaka 100 soldater innebär kort och gott att förbandets uppgifter inte kan lösas. Så länge vi är i Afghanistan måste förbandets effektivitet maximeras för att uppnå de mål som Sverige och Isaf satt upp.
5. Den afghanska regeringen ber oss att inte signalera ointresse genom en tidsplan för tillbakadragande. I samtal med undertecknad har försvarsminister Abdul Rahim Wardak och parlamentets talesman Yunis Qanooni med stor tydlighet uttryckt att Isaf behövs mer än någonsin just nu och att alla signaler om tillbakadragande ses som tecken på bristande intresse för Afghanistans framtid. Sådana signaler anses underminera både den internationella insatsen och den afghanska regeringens legitimitet vid en tidpunkt då upprorsmotverkande insatser står och väger. Här har Sverige ett ansvar gentemot det afghanska folket och de soldater som offrat och riskerat sina liv för svenska och afghanska intressen.
Självklart skall ett tillbakadragande diskuteras, men det måste ske gemensamt inom det internationella samfundet och i dialog med Afghanistans regering. Det måste också vara baserat på situationen i Afghanistan. I stället för att diskutera tillbakadragande bör därför fokus just nu ligga på att maximera effekten av det svenska bidraget.
Att se på Kanada och Nederländerna som exempel på att allt fler drar sig ur är olämpligt. Dels fattades dessa länders beslut inte på taktiska eller strategiska grunder utan på grund av inrikespolitiska hänsynstaganden, dels har de genom detta förlorat trovärdighet inom det internationella samfundet. Sverige bör ha ambitionen att vara bättre än så.
Robert Egnell
fil dr, lektor i militärstrategi vid Försvarshögskolan
Robert Egnell skriver från Afghanistan. Han är på forskningsresa i Kabul, Kandahar och Mazar-e Sharif. Hans reflektioner bygger därför på dagsfärsk information om det militära läget.