DN Debatt

”Därför måste Sverige betala av på sin klimatskuld”

Debatten borde inte handla om att Sverige ska ”gå före” på klimatområdet. Den borde handla om att Sverige ska dra sitt strå till stacken, om att Sverige ska ta ansvar för den klimatskuld som vårt land har ackumulerat gentemot andra länder och framtida generationer, skriver humanekologerna Alf Hornborg och Rikard Warlenius i en replik.

DN Debatt 26/3 presenterade professorn i nationalekonomi Michael Hoel forskning som tyder på att nyttan av att ett relativt litet land som Sverige ”går före” i det internationella klimatarbetet är begränsat. Att gå före, i betydelsen minska utsläppen mer än vad internationella avtal kräver, har enligt Hoel få påvisbara effekter på omvärldens utsläpp. Hans slutsats är att ”det är ställt utom allt tvivel att direkta effekter av svenska ambitioner på klimatområdet har en i det närmaste omätbar effekt på klimatutvecklingen”.

Vi menar att detta är en fullständigt tom utsaga. Det måste betraktas som självklart att klimatåtgärder i Sverige, med 0,14 procent av världens befolkning som år 2010 stod för ca 0,58 procent av de globala utsläppen, inte kan ha annat än en ”i det närmaste omätbar effekt på klimatutvecklingen”. Att förvänta sig att åtgärder i Sverige skulle ha avgörande effekt på de globala utsläppen vore väldigt naivt. Men det logiska felslut som så ofta görs efter att detta konstaterats är att åtgärder i Sverige skulle ha mindre betydelse än i andra, motsvarande stora kollektiv. I själva verket är det tvärtom: för att vara ett relativt litet land har vi ett ovanligt stort ansvar för att vidta radikala åtgärder för att minska utsläppen. Debatten borde därmed inte handla om att Sverige ska ”gå före” på klimatområdet. Den borde handla om att Sverige ska dra sitt strå till stacken, om att Sverige ska ta ansvar för den klimatskuld som vårt land har ackumulerat gentemot andra länder och framtida generationer.

Begreppet klimatskuld bygger följande antaganden: att alla människor har samma rätt att dumpa växthusgaser i atmosfären oberoende av vilket land man råkar vara född i, att utsläpp över en viss hållbar nivå med nödvändighet går ut över framtida generationers livsmöjligheter, och att ett land är ansvarigt inte bara för nuvarande utsläpp utan även tidigare utsläpp med vars hjälp dess välstånd har byggts upp (Polluter Pays Principle). Vår forskning visar att Sveriges klimatskuld – den ackumulerade mängden utsläpp över en hållbar och rättvis nivå – år 2008 kan sägas ha uppgått till 3,2 miljarder ton koldioxid. Varje svensk hade därmed en ”klimatskuld” på 352 ton koldioxid – vilket motsvarar ungefär 48 års utsläpp på nuvarande nivå.

Genomsnittssvenskens utsläpp behöver minska från 7 ton koldioxidekvivalenter per år till ungefär 700 kilo bara för att inte fortsätta öka skulden – och ännu mer om vi i någon rimlig mening ska börja betala av den skuld som uppkommit genom tidigare oansvarigt leverne. Vi menar, med gott stöd i samhällsvetenskaplig forskning, att klimatskulden inte är en ”moralisk” fråga utan något som måste hanteras för att en global lösning av klimatfrågan över huvud taget ska bli möjlig. Om inte de industrialiserade länderna börjar ta ansvar för den skada de har orsakat, kommer utvecklingsländerna aldrig att ”följa efter”.

Knäckfrågan för om Sverige bör genomföra en snar klimatomställning eller avstå är därför inte om det kommer att ge någon direkt ”mätbar effekt på klimatutvecklingen” – det kommer det givetvis inte – utan om vi över huvud taget tycker att det är värt att anstränga oss för att undvika den extremt farliga klimatförändring som vi nu närmar oss i rask takt. Om vi tror att det är möjligt att avstyra detta hot, eller åtminstone är beredda att göra ett försök att avstyra det, är radikala åtgärder minst lika viktiga och akuta i Sverige som i något annat land, och i så fall finns ingen anledning att vänta – tiden är redan väldigt knapp. Men om vi tror att det är kört ändå, om vi tror att klimathotet inte kommer att kunna avstyras, finns förvisso ingen anledning för Sverige att agera. Som det ser ut nu är det sistnämnda dessvärre det mest sannolika utfallet, men till skillnad från Hoel tycker vi att det är väl cyniskt mot världens fattiga och mot kommande generationer att inte ens göra ett ordentligt försök att avvärja hotet.

Alf Hornborg
professor i humanekologi, Lunds universitet
Rikard Warlenius
doktorand i humanekologi, Lunds universitet