Lärarförbundets viktigaste utgångspunkt inför förhandlingarna i årets avtalsrörelse är att lärarnas löner tätt hänger samman med Sveriges konkurrenskraft på sikt. Allt börjar med en bra lärare, det vet vi. I dag är det alltför få som vill bli en av dessa duktiga lärare. Yrkets status har urholkats under decennier. Och det är lönenivån som är huvudproblemet.
Lärarförbundet kräver därför att lärarlönerna höjs med 10.000 kronor per månad. Detta är avgörande för att höja läraryrkets status. Den här avtalsrörelsen måste innebära ett tydligt steg på vägen.
I en färsk, och tidigare opublicerad undersökning, sätter närmare hälften av svenska folket i arbetsför ålder – 46 procent – lärare som nummer ett på listan över de yrken som nu bör få löneökningar i den pågående avtalsrörelsen.
Det finns en utbredd uppfattning bland svenska folket att lärarnas löner är på tok för låga. Det är samma människor som via sin skattsedel betalar lärarnas löner. Det är tydligt att de förstår att om lärarlönerna inte höjs vill unga människor inte bli lärare. Man ser att de skickliga lärarna riskerar att lämna yrket för en karriär där ett gott arbete premieras. Även i form av bra lön. Man inser också att svenska elever då kan hamna på efterkälken i det globala kunskapsrace som nu pågår.
Har vi inte bra lärare, hjälper inte andra reformer på skolans område. Det måste landets kommunpolitiker - lärarnas motpart i de stundande löneförhandlingarna - inse.
I doktorsavhandlingen ”Yrke, status & genus” konstaterar Ylva Ulfsdotter Eriksson, lektor vid Göteborgs universitet, att läraryrkets status har sjunkit jämfört med andra yrken sedan de första mätningarna gjordes i slutet av 1950-talet. I dag placerar sig de olika lärarkategorierna i mittfältet eller under när 2.000 svenskar rangordnar 100 olika yrken. I toppen finns bland annat ambassadör, läkare, advokat och pilot. Äldre tillmäter läraryrket högre status än vad yngre gör men alla – ung, gammal, kvinna eller man – tycker att lärare borde ha högre status än vad de har i dag.
Den låga statusen syns också tydligt i det minskande trycket på lärarutbildningen. Höstterminen 2011 sökte 13.119 personer till lärarutbildning, en minskning med 18 procent jämfört med året innan. Det innebär endast 1,2 sökande per plats. Vid många utbildningar gapar platserna tomma. Det kan jämföras med utbildningen till högstatusyrket läkare, som har omkring 20 sökande per plats. Att så få unga människor i dag väljer lärarutbildningen är djupt allvarligt.
Lärarförbundet har i en undersökning (2011) frågat föräldrar om deras syn på läraryrket. Bara 5 av 100 föräldrar svarade att de skulle rekommendera sina barn att i första hand välja läraryrket. Om föräldrarna själva får välja bland yrken som de helst rekommenderar sina barn väljer de civilingenjör, advokat, läkare, elektriker och snickare. 8 av 10 föräldrar tycker att läraryrkets status borde höjas.
Fakta och attityder ger svart på vitt: läraryrkets låga status och orimligt låga löner avskräcker unga från läraryrket. Få ser det som ett framtidsyrke. Det gör att vi inte kan locka unga, skickliga människor till skolan. De som ska inspirera och utbilda morgondagens läkare, verkställande direktörer, socionomer och forskare.
De unga ser ett yrke som både betalar sig dåligt och som är pressat. Man ser ett ohållbart lärarliv. Flera undersökningar bekräftar att lärare är bland de mest stressade på svensk arbetsmarknad. Om vi vill höja resultaten i skolan och locka de mest lämpade till yrket måste lärare sluta tvingas göra mer av allt och ges chans att prioritera undervisning och kvalitet. Avtalsrörelsen handlar om hur Sveriges framtida tillväxt ska skapas av en ny generation med nya idéer, god kunskap och ledarskap.
Avtalsrörelsen handlar också om de tolv procent av niondeklassarna som i dag lämnar grundskolan med icke godkänt betyg i kärn-ämnena och utan behörighet till något av gymnasieskolans nationella program. Varje elev som inte når kunskapsmålen är ett misslyckande. Det innebär stora konsekvenser för den enskilde eleven som redan vid 15 års ålder riskerar att hamna utanför chansen till ett utvecklande arbete och framtida valmöjligheter.
Om vi vill att eleverna ska ha rätt till de bästa lärarna krävs en statushöjning av läraryrket. Då krävs ett tydligt besked om att Sveriges kommuner är beredda att ge lärarna ett ordentligt lönelyft i denna avtalsrörelse. Det är nödvändigt för att läraryrket ska bli ett attraktivt förstahandsval för kommande generationer. I dag skiljer det minst 10.000 kronor i plånboken varje månad mellan den som väljer lärarbanan och yrken som systemvetare eller civilekonom – trots att utbildningarna är lika långa. Det är det här lönegapet som gör att statusen sjunker och allt färre vill bli lärare. Det är det som kan leda oss rakt in i en nationell lärarkris.
Det är förstås viktigt att samhällets löneökningar ryms inom det samhällsekonomiskt rimliga. Nu har vi ett tydligt märke satt för avtalsrörelsen i det nyligen undertecknade industriavtalet. Lika avgörande för konkurrenskraften är möjligheten att locka unga till läraryrket och få skickliga lärare att stanna i yrket. Inom ramen för märket och samhällsekonomin är den obefintliga kön till läraryrket en av samhällets stora utmaningar. Det är ett problem för hela samhället att så få vill bli lärare. Det har även industrins parter själva konstaterat.
Nu måste de politiker i kommunerna som är vår motpart i löneförhandlingarna inse denna utmaning. Utan rejält höjd lön – ingen statushöjning av yrket. Utan statushöjning fortsätter kommunerna att år efter år missa många av de mest begåvade unga som framtida lärare. Dessutom kommer de många tusen duktiga lärare som varje dag gör stordåd i skolan att lämna yrket. Och tusentals elever lämnas i sticket och fortsätter gå ut grundskolan utan nödvändiga kunskaper. I den här avtalsrörelsen krävs ett tydligt steg mot 10.000 kronor mer.
Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande