Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan demokratins genombrott och partiet är i ”kris”. För utomstående kan det tyckas märkligt att partiet i detta läge inte direkt väljer att se över partiledarfrågan. I många andra organisationer, även i många andra partier, för att inte tala om inom näringslivet, skulle en av de första åtgärderna vara just att byta ut ledaren. Men socialdemokratin är inte vilken organisation som helst, speciellt inte när det gäller frågan om ledarskap. I partiet finns ett mycket paradoxalt förhållningsätt. Jag ska försöka förklara varför man i detta läge sluter leden och väljer att ställa upp bakom Mona Sahlin – i stället för att som en första åtgärd få till stånd ett ledarskifte.
För det första knyter partiets agerande an till den kollektivistiska tradition som präglar socialdemokratin. Här är det organisationen som helhet och alla dess medlemmar, men även idéerna, som är det väsentliga medan de enskilda individernas betydelse tonas ned. Alla är jämlikar i partiet. Mona Sahlins ledarfilosofi som hon uttalat ända sedan hon valdes till partiledare – ”det är laget som är det viktiga, inte jaget” – passar väl in i det här förhållningssättet. För den nu mycket sargade socialdemokratin är det inte personerna som ska ses över utan organisationen och idéerna.
En av de socialdemokratiska ledare som jag intervjuade under arbetet med min avhandling (se bakgrundsrutan) menar att partiet, till skillnad från en del andra partier, inte tror att allting löser sig genom att byta ledare. En folkrörelse är något mycket mer än en enskild person. En annan medlem av partieliten säger att ”vi står upp för våra partiledare när det blåser”, och att det är helt fel att avsätta en ordförande på grundval av valresultat.
En andra förklaring till varför socialdemokratin nu sluter leden bakom partiordföranden handlar om att undvika självkritik. När Göran Perssons efterträdare skulle utses startade ett grundligt rekryteringsarbete inom partiet. I partiföreningar landet över fördes diskussioner om och nedtecknades hur kravspecifikationen skulle se ut. Högst upp på listan stod kravet att det skulle vara en kvinna. Men andra viktiga kvaliteter som personen skulle besitta var vad som kan beskrivas som en antites till hur partiet uppfattade Göran Persson; den nya ledaren skulle vara lyssnande, lyhörd och inte peka med hela handen. Mona Sahlin var inte förstahandsalternativet men likväl en person som partiet betraktade som ett gott val givet denna kravspecifikation. Hon var nu den person som skulle vända socialdemokratins nedåtgående trend och ge partiet en ny framtoning. En viktig kvalitet hos henne var, som man bedömde det, även ”förankringen” inom rörelsen liksom hennes enorma erfarenhet som politiker. Partiet hade således gjort ett gott val.
Detta är också den självbild som går att urskilja hos socialdemokratiska partieliter – att partiet genom sin storlek har en förmåga att få fram och utse bra ledare, vilket helt enkelt gör att dessa inte behöver bytas ut i första taget.
De personer som väljs har redan prövats och visat på sin förmåga i andra sammanhang, både lokalt men även nationellt, och därför vet partiet att den person de utser till partiledare är en ”mycket bra” ledare. Utifrån detta resonemang blir krav på Sahlins avgång mer eller mindre en omöjlighet eftersom det blir liktydigt med att kritisera sig själv och det egna valet. I stället får Sahlin nu budskapet från partistyrelsen: ”sitt kvar, led partiet, ta ansvar”! Partiet hade ju utsett en bra ledare och hon måste nu upp till bevis. Annars faller mörka skuggor över partiets rekryteringsförmåga.
En tredje förklaring till varför socialdemokratin inte avsätter Sahlin i detta nu handlar sannolikt om att hon är partiets första kvinnliga partiledare. Socialdemokratin har ett patriarkalt arv som man helst vill göra sig av med.
Att yrka på Sahlins avgång skulle således kunna tolkas som att hon får gå på grund av att hon är kvinna och att hon som sådan straffas hårdare som politiker. Denna framtoning vill socialdemokratin inte ha utan tvärtom vill partiet framstå som radikalt när det gäller jämställdhet. Att kräva partiets första kvinnliga ledares huvud på fat, kan göra att partiet uppfattas som präglat av manschauvinism.
En fjärde förklaring till uppslutningen bakom Sahlin skulle kunna vara det ledarskap som hon visade upp under valrörelsens sista vecka. Från att ha uppfattats som påtagligt otydlig och osäker i sitt ledarskap, framträdde nu en offensiv, energisk och ideologiskt tydlig partiledare som visade att hon ville vinna valet. Det är sannolikt den bild av partiledaren som partiet vill minnas och kanske finns en förhoppning om att det är den ledaren som ska kunna leda partiet ur dess värsta kris någonsin.
Slutligen handlar uppslutningen möjligen om frånvaron av alternativ. I dag finns ingen självklar efterträdare till Sahlin, och att i det läget yrka på hennes avgång vore att göra partiet ännu svagare än vad det redan är. Företrädare för partiet som jag intervjuat medger att en orsak till att partiet inte byter ledare så ofta är just att detta riskerar göra partiet svagt. Att sluta leden är således en strategi att inte göra partiet sårbart och förhindra angrepp från politiska motståndare.
Självklart måste socialdemokratin nu se över sina idéer och vilket existensberättigande partiet har i dagens Sverige. Och det finns flera skäl, menar jag, till varför man nu också skulle behöva diskutera partiledarskapet.
Det ena handlar om väljarna och vad väljarna gör för associationer. Det finns stor risk att de inte kommer att kunna ta partiets framtida förnyelse på allvar om denna inte letts av och presenteras av ett nytt ansikte. Mona Sahlin har haft en tung uppförsbacke redan som det varit och om ryggsäcken nu även ska innehålla ett katastrofval kommer den bli än tyngre att bära.
En annan anledning till att se över partiledarskapet handlar om socialdemokratins ledarideal. Parallellt med den jämlikhetsinriktade partikulturen finns också en idealisering i partiet av den ”starka ledaren” som går i täten och pekar med hela handen.
Det är av tradition ”laget” som räknas men – paradoxalt nog – också ”jaget”, det vill säga en ledare som talar om för rörelsen vad som är bäst för den och för samhället. Mona Sahlins företrädare Göran Persson intog denna ”papparoll” i stället för att fungera som en schysst ”kompis” på det vis som hon velat göra. Frågan är om det går att finna en person som har både och, som både kan vara en ”kompismamma” eller ”kompispappa”.
Jenny Madestam
fil dr i statsvetenskap
vid Stockholms universitet