Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Dataspelande inte orsak till dåliga skolresultaten”

Foto: Alamy

Flyttar fokus. Tomas Tobés (M) påstående om att dataspelande ger försämrade skolresultat är vilseledande och tar uppmärksamhet från de verkliga utmaningarna som skola och samhälle står inför. Diagnosen dataspelsberoende låter privata aktörer profitera på terapi­lösningar trots oklar evidens, skriver fyra internetforskare.

Diskussionen om nät- och data­spelsberoende har återigen blossat upp i svenska medier. Mobiltelefoner och dataspel framställs som beroendeframkallande och påstås kunna ställa till problem för annars välfungerande barn och ungdomar. På detta följer anekdoter från föräldrar och lärare som uppmärksammat liknande problem och höjer sina röster för att dataspelande bland ungdomar bör begränsas. I veckan har även Moderaternas utbildningspolitiske talesperson, Tomas Tobé, förordat att barn bör spendera mindre tid med dataspel och mer tid med läxor för att motverka de försämrade skolresultaten bland svenska ungdomar.

Vi forskare som står bakom den här artikeln har tidigare kritiserat debatten kring nät- och dataspelsberoende för att vara missvisande. Vi menar att nättid eller dataspelande i sig inte har något att göra med vare sig försämrade studieresultat eller rubbad dygnsrytm. Forskningen har på senare år antytt att överdrivet dataspelande bör ses som ett uttryck för underliggande problem, på samma sätt som överdrivet engagemang i vad som helst kan vara uttryck för underliggande problem.

Forskning som påstår att internet och dataspel är beroendeframkallande finns i allra högsta grad, men den forskningen har som utgångspunkt använt sig av kriterier från substansmissbruk för att diagnostisera ett dataspelsberoende. Problemet är att dessa aktiviteter inte är jämförbara, varken ur psykologiska, fysiologiska, farmakologiska, finansiella eller juridiska aspekter. Det gör att diagnostiken faller lite på sin egen orimlighet, men trots uppen­bara problem med validiteten fortsätter en del forskare att bedriva den här typen av forskning.

Detta var något som Allen Frances, välkänd psykiatriker och ansvarig för den fjärde ut­gåvan av den kliniska manualen för mentala störningar, DSM-4, förutspådde redan för ett antal år sedan. Han menade att om kriterier för missbrukstillstånd breddas för att innefatta diagnoser som sexmissbruk, porrmissbruk, eller internetmissbruk kommer det dels ske en överdiagnostisering och dels kommer privata aktörer försöka profitera på den här typen av diagnoser genom att erbjuda terapilösningar trots mycket oklar evidens. Vi kan i efterhand konstatera att han hade rätt.

Vi håller med om att det finns individer som försummar andra aktiviteter för att i stället spendera tid på internet. När detta går till överdrift är det viktigt att få hjälp.

I dagsläget vet vi dock inte hur vi ska skilja på ett starkt hälsosamt engagemang och ett problematiskt användande, vilket är helt avgörande för att ställa diagnoser.

Anledningen till att det saknas insatser mot överdrivet dataspelande på nationell nivå, inte bara i Sverige utan runt om i världen, är just att forskningen på området är så pass bristfällig. Det saknas i dag koncensus inom vetenskapen när det gäller de här typerna av beroenden. I dagsläget är forskningen oense om varför överdrivet användande uppstår, om vissa grupper är särskilt utsatta eller om problemen är konstanta eller temporära. Framförallt saknas all evidens för att behandlingsmetoder mot just dataspelsberoende behövs och fungerar i praktiken.

Vi är medvetna om utmaningarna som föräldrar står inför när barn växer upp i en digitaliserad värld som är annorlunda från vad de själva känner till. Vi är också medvetna om att många föräldrar är oroliga över vad deras barn gör på internet, för precis som med allt annat i livet medför internet både risker och möjligheter.

Professor Sonia Livingstone vid London School of Economics, koordinator för EU Kids Online och en av de främsta experterna på barn och internet, har länge framhållit vikten av att respektera och förstå vad barn gör på internet och varför. Hon menar att barns utvecklingsmöjligheter blir lidande när vi sätter förbud som utgår från föräldrars syn på vad som är farligt, trots att den evidensbaserade forskningen inte visat att detsamma skulle vara skadligt för barnen.

Med detta i åtanke vill vi bestämt invända mot Tomas Tobés utspel i TV4, där han påstår att de försämrade resultaten i skolan bland annat är en konsekvens av ökat dataspelande hos ungdomar. Tobés utspel vilseleder föräldrar till att tro att dataspelande är orsaken till svenska ungdomars försämrade skolresultat. Den här typen av moraliserande har varit återkommande sedan 1900-talets början i relation till nymodiga aktiviteter, men leder nu som då ingenvart. Vi menar att om ett barn är motiverat att göra läxorna kommer läxorna bli gjorda – saknas motivation kommer läxorna inte bli gjorda oavsett hur barnet använder sin fritid.

Vi kan alla önska att våra barn ville lägga mer tid på läxor, men det är oansvarigt att påstå att om föräldrar begränsar dataspelandet så skulle detta automatiskt leda till mer läxläsning. Denna typ av resonemang visar en brist på förståelse för både digital kultur och barns beteenden. Tobé ger en onyanserad bild av läget när han menar att pojkars försämrade läsförståelse kan härledas till mer dataspelande (P1, 27/2). Detta då det delvis beror på vilken typ av spel som spelas. Vissa spel innehåller mindre läsning och utvecklar i stället färdigheter som reaktionstid, spatial förmåga och strategiskt eller numeriskt tänkande medan andra spel innehåller läsning som motsvarar en halv roman per dag. En del barn är mer motiverade att läsa på fritiden och andra är mindre motiverade, men om skolan fortfarande har huvudansvaret för barns utbildning borde inte valet av fritidsaktivitet spela en avgörande roll.

Det är förenklat att uppmuntra föräldrar till att begränsa barns frihet under deras lediga tid. Att tro att barn skulle bli mer motiverade att läsa läxor när föräldrar kritiserar och förbjuder deras hobby är naivt. Det är snarare troligt att barn blir mindre motiverade att läsa läxor när vuxenvärlden uppvisar en sådan brist på respekt och förståelse. Skolans utmaningar är betydligt mer komplexa än så. Varje lösning behöver baseras på pedagogisk kunskap och kunskap om ungas uppväxtvillkor i dag, snarare än ett avstånds­tagande från hur unga lever och umgås.

Tobés tankar kring dataspelande är i linje med den kommersialiserade terapins upprepade försök att få föräldrar att tro att dataspel är orsaken till att deras barn inte sover, äter, läser eller gör läxorna ordentligt. En risk med att patologisera normalt beteende på det sätt som både Tobé och den kommersialiserade terapin gör, är att det uppstår spänningar i samhället; mellan grupper och mellan generationer. Det leder i sin tur till att uppmärksamheten avleds från de verkliga utmaningarna som skola och samhälle står inför. Dessutom riskerar barn och ungdomar att gå miste om viktiga färdigheter som kan vara fördelaktiga att lära sig under uppväxten. När politiker ger sig in i en redan onyanserad debatt med förslag som varken förbättrar svenska skolan eller underlättar livet för barn och ungdomar, då har vi ett allvarligt problem.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.