"Människor beskrivs aldrig i så positiva ordalag som när de just avlidit. Detsamma tycks gälla offentlighetsprincipen." Så skriver journalisten Anders R Olsson i sin nekrolog över nämnda princip i nya boken "Att stänga det öppna samhället".
Formuleringen är fyndig, men lite malplacerad i en skrift som annars gör en stor poäng av att " utgjutelser om offentlighetsprincipens negativa effekter blivit allt vanligare på senare år".
Författaren hävdar att allt fler svenska opinionsbildare ser integritetshot där inga finns och sysslar med "vidskepelse i modern form" när de tror att många triviala uppgifter på nätet kan sammanfogas till en för den enskilde känslig helhet.
Offentlighetsprincipsfundamentalism av denna typ har sina fördelar. Argumentationen renodlas, gamla postulat ifrågasätts. Men väl så intressant hade varit att få en mer öppen analys som väger de positiva effekterna av en oinskränkt offentlighetsprincip mot de negativa integritets- och säkerhetsaspekterna.
Huvudargumentet för en mer tyglad offentlighetsprincip skulle, enligt mitt förmenande, vara att det kunde stärka journalistiken. Om uppgifter finns i hemliga dokument är de trots allt lättare att komma åt än om det till följd av vår lagstiftning om öppenhet inte upprättas några dokument alls. Det argumentet tar Anders R Olsson inte upp.
Däremot visar han på ett förtjänstfullt sätt att vi i dagens datoriserade arkivvärld håller på att hamna i den dubbla problematiken med tvivelaktig arkivering och försämrade möjligheter att få del av handlingar som egentligen är offentliga. De flesta större ansamlingar av persondata inom statlig förvaltning finns i dag i registerlagar där uppgifternas hantering är strikt reglerad.
Med denna vanliga lag har den grundlagsskyddade offentlighetsprincipen upphävts och dörrarna stängts "om en närmast ofattbart stor kunskapsmassa". Allt har smugits igenom. Anders R Olssons vaktfunktion är därför viktig.