I somras gick jag med i Kristdemokraterna. Jag vet att många kommer att reagera med förvåning över detta, men jag hade goda skäl.
Det jag mött under mitt första halvår som kristdemokrat har inte bara bekräftat att jag gjorde rätt utan även visat på en förändring som gått längre och är mer genomgripande än vad jag hade vågat hoppas på. Göran Hägglunds person, och förnyelsen av partiet, var det som fick mig att börja ifrågasätta mina egna fördomar om KD.
Om Hägglund och förnyelsen består kommer fler att följa, men det krävs uthållighet. Fördomar försvinner inte över en natt, inte ens över en valperiod. Och precis som i Moderaterna efter valet 2002, finns i KD i dag krafter som vill behålla det gamla.
Partiledarstriden måste se i ljuset av detta: Kristet moralkonservativa krafter, som ogillar det nya, har lockat Mats Odell till sin härförare. En staffagefigur, en ”nyttig idiot”, som av hämndlystnad låter sig nyttjas av krafter han egentligen ogillar.
En del av kritiken mot Hägglund är befogad: Han har inte lyckats profilera partiet särskilt väl. Utspel som ”Verklighetens folk” och ”Politikens gränser” har inte blivit mer än ansatser.
Men den infekterade partiledarstriden visar att situationen har varit komplicerad. Att ständigt värja sig för krypskytte och hugg i ryggen är en svår position för en partiledare som förväntas hålla hög profil och marknadsföra ett parti i förändring.
Det är min övertygelse att det som nu sker kan sluta i något positivt. Processen behöver inte alls leda till en skadskjuten partiledare, som olyckskorparna kraxar. Lena Mellin gick så långt, i Aftonbladet 27/11, att hon förklarade Hägglund för ”halvdöd som ledare för KD”; även om han vinner striden.
Min bedömning är i stället att om Göran Hägglund nu väljs om, i öppen strid, kommer han att få det mandat han tidigare saknat. Han har suttit med två vice ordförande, Mats Odell och Maria Larsson, som var konkurrenter till honom om partiledarposten. Medan Maria Larsson har varit lojal, om än profilsvag, har Mats Odell ägnat sig åt uttalad krigföring för att underminera partiledarens ställning.
Det som måste följa är därför att om Hägglund fortsatt får leda partiet, får han göra det med ett presidium (1:e och 2:e vice ordförande) som har hans förtroende och vill jobba med honom i ett team. Det betyder att Mats Odell får lämna, både rollen som vice ordförande och som gruppledare i riksdagen.
När valberedningen nu kommer med sitt förslag, är det därför sannolikt att den föreslår en person som står Göran Hägglund nära. En spännande kandidat är David Lega i Göteborg. Tidigare en av världens främsta handikappidrottare (simning) som gjort kometkarriär i partiet och sedan 2010 är kommunalråd i Göteborg.
David Lega rekryterades till partiet av Göran Hägglund själv för några år sedan. Om Lega får ersätta Mats Odell blir det inget tvivel om att förnyarna har vunnit striden.
Från den kristna moralhögerns sida tar i så fall försöket till palatsrevolution en ände med förskräckelse.
Vad som har hänt – utåt sett alldeles i det fördolda – är att KD har bytt ideologi. Moralkonservatismen har ersatts av naturrätten. Med Acko Ankarberg som ny partisekreterare, och den politik hon implementerat, har bytet verifierats. Som hängiven naturrättsanhängare förstod jag detta fullt ut först när jag väl hade blivit medlem.
Det jag saknat i den svenska naturrättsdebatten, som den förts i nyliberala kretsar, har varit diskussionen om hur man förenar dessa principer med realpolitik. Hur bryggar man över idén om alla människors lika rätt, och värdet av ansvar och verklig solidaritet i civilsamhället, till den skattefinansierade omsorgsstaten?
Hur återskapar vi den mellanmänskliga kulturen, det där oundgängliga samhällskittet, som ett sekel av socialdemokratisk regeringspolitik har skrapat bort?
För att rädda det här samhället – för att åter göra moral, solidaritet och medmänsklighet till självklara värden; för att återskapa det naturliga ansvarstagande som måste finnas där som spegelbild till friheten; för att ge fler makt att förbättra sin egen livskvalitet – krävs ett medvetet arbete för att reformera och återuppbygga det som gått förlorat.
Den nyliberala rörelsen har förhållit sig arrogant skeptisk till sådan praktisk politik. Man har fastnat vid diskussionen om hur det borde vara, men skytt den svåra vägen dit.
Samtidigt har Moderaterna snabbt iklätt sig rollen som det nya statsbärande partiet. Och Folkpartiet har under Jan Björklund blivit direkt antiliberalt; det gäller inte bara språkkrav och burkaförbud. Nu slirar man i försvaret för friskolorna och har återinfört skråväsendet genom krav på lärarexamen för att få verka som lärare. Det är inte längre familjens och elevens uppfattning om vad som är en bra skola som skall styra skolvalet, utan Jan Björklunds.
När M och FP har förlorat sina ideologier till värdenihilismen går Kristdemokraterna i motsatt riktning. Här finns en stark värdeetik. Från början utifrån ett kristet perspektiv, men i dag med den religionsneutrala naturrätten som grund.
Det känns modernt. Politiken måste begränsas. Frihet, ansvar och egenmakt måste främjas. Valfrihet och etableringsfrihet måste bli verklighet, inte minst inom vård och omsorg. Men behovet för de allra flesta av oss, att få ingå i gemenskaper och sammanhang, får aldrig glömmas bort om vi skall kunna bygga det goda samhället.
Här har kristdemokratin en avgörande roll i reformeringen av välfärdsstaten. Det krävs något annat än dagens tjänstemannavälde och ekonomiska cynism för att på ett respektfullt sätt kunna hjälpa och lyfta dem som hamnar utanför; och värdigt kunna stödja dem som saknar tillräckliga förmågor.
Det är inte Göran Hägglunds tillkortakommanden som förklarar de senaste valens motgångar, tvärtom har hans stil och förändringsarbete gjort att nya grupper vågat närma sig KD. När nu homofientlighet och abortförbud är borta ur KD:s politik öppnar det för väljargrupper som tidigare aldrig ens tänkt tanken att stödja partiet.
Det är först nu, efter förlustvalet 2010, som den politiska förändringen verifierats. Först nu finns interna förutsättningar att presentera det nya för väljarna. Om Göran Hägglund går segrande ur striden och får omge sig med vänner i ledningen för sitt parti, kan Nya Kristdemokraterna snart bli en oväntad maktfaktor i svensk politik.
Christian Gergils, liberal idédebattör
FOTNOT: Artikelförfattaren var på 90-talet en av de tongivande i den nyliberala rörelsen. 2004 vann han dokusåpan ”Farmen Skärgården” i TV4 och har under senare år lett ett brukarkooperativ inom psykiatri och socialvård.