I dag tar valrörelsen slut. Den har pågått påfallande länge och inrymt väl många opinionsundersökningar. Mycket har varit som det brukar vara. I ett historiskt perspektiv framstår ändå tre omständigheter som nya och betydelsefulla. En är att Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som förr aldrig suttit i en regering, siktat in sig på denna position inom ramen för ett rödgrönt samarbete. En annan är att två block som står mot varandra därmed bildats. En tredje slutligen är att Sverigedemokraterna kastat en skugga över valrörelsen som varit större och mörkare än vad nya partier brukar åstadkomma.

Det block som Miljöpartiet och Vänsterpartiet bildat tillsammans med Socialdemokraterna skiljer sig i olika avseenden från det som de borgerliga skapade för sex år sedan.

Två små partier har gått samman med ett betydligt större parti medan allianspartierna ursprungligen var mer jämbördiga. De rödgröna har vidare en annan inbördes historia än de borgerliga. Motsättningarna har varit djupa mellan Vänsterpartiet och dess föregångare och socialdemokratin även om rötterna är gemensamma. Miljöpartiet som ett tämligen nytt parti har stått vid sidan om. Tre av allianspartierna hade däremot bakom sig nästan ett sekel av strävan att komma överens även om misslyckandena och spänningarna varit många. Kristdemokraterna är däremot ett ganska nytt parti i denna familj. Den tvekan som detta religionsbaserade parti mötte och ännu möter har varit mindre stark än den som drabbat och ännu drabbar Vänsterpartiet med ett förflutet i klart uttalad kommunism.

De rödgröna har under valrörelsen fått anpassa sig till varandra i olika frågor alldeles som de borgerliga partierna tidigare fått göra inom sin allians. Blocksamarbete innebär att enskilda partiers identitet luckras upp och förskjuts. På allianssidan har vi sett att Moderaterna dragit sig mot vänster och Centerpartiet och Folkpartiet mot höger. På den rödgröna sidan med ett senare etablerat samarbete är förskjutningarna i position ännu inte så tydliga. Socialdemokratin, som genom sin storlek inrymmer ganska olika strömningar, har upplevt särskilda problem i sina ansträngningar att anpassa sig.

Överdriven uppmärksamhet har ägnats skillnader i ståndpunkt mellan partierna inom respektive block. Under valrörelsen har den framförallt riktats mot de rödgröna även om olikheter mellan alliansens partier också inregistrerats. Fortfarande har vi inte något tvåpartisystem utan sju olika partier som samtidigt säger sig vara beredda att bilda var sin alternativa koalitionsregering. Det är därför inte rimligt att de i en valrörelse helt skall förväntas släta ut sin individuella profil. Det skiftande väljarstöd som de enskilda partierna erhåller måste därtill i någon mån också kunna påverka politiken i det block som man ingår i.

Man skulle ha väntat sig att det politiska fältets uppdelning i två block som står mot varandra skulle ha skapat två klara politiska alternativ för väljarna att ta ställning till. Det blev knappast så även om skillnaderna blev tydligare mot slutet.

Detaljerade valprogram har utarbetats av respektive sida. Att tillgodogöra sig dem har emellertid försvårats av att de presenterats vid olika tidpunkter liksom att delar ofta ändrats i efterhand. Viktiga inrikespolitiska frågor har diskuterats, såsom arbetslöshet, sjukförsäkring och skola. Men diskussionen har ofta fått en teknokratisk karaktär och fastnat i svårkontrollerade siffror. Olika gruppers förhållanden har uppmärksammats, såsom pensionärers och ungdomars. Men uppmärksamheten har åtföljts av ständiga utspel, än av det ena blocket än av det andra. Valrörelsen blev därmed svåröverskådlig.

Man skulle ha önskat mer av visioner inför framtiden, mer av ideologi. Vilka värden skall vara centrala för politisk verksamhet? Vilka relationer skall råda mellan individ och samhälle? Hur skall arbetsfördelningen se ut mellan marknad respektive stat/kommun? Många menar att frågor av denna art inte längre är av vikt. Ideologierna sägs vara döda. Jag delar inte den uppfattningen.

Varför blev det så här? En förklaring ligger i massmediernas sätt att arbeta. Många kolumnister har i sina analyser lockats att framförallt uppehålla sig vid det kortsiktiga. Många journalister har i sina utfrågningar framför allt bett politikerna om svar på konkreta frågor och mindre sökt efter deras framtidssyn och ideologi. En annan förklaring ligger hos partierna och politikerna själva. Kanske i rädsla att förlora röster har de ofta dragit sig för att diskutera det principiella. Man verkar tro att det stora mellanskiktet i samhället inte har intresse för frågor av denna art samtidigt som man också vet att väljarna generellt blivit allt rörligare. Tryggare att ordna utspel för olika avgränsade grupper.

Sverigedemokraternas närvaro på scenen bemöttes under valrörelsen på fel sätt av de etablerade partierna. Man undvek att gå in i en diskussion kring de frågor som är centrala för detta nya parti. Ett mönster upprepades därmed från valrörelsen 2006 då man undvek att diskutera Europafrågor och jämställdhet av rädsla för att uppmärksamma frågor som kunde gynna Junilistan respektive Feministiskt initiativ. Självfallet skulle man tidigt i år ha tagit upp en seriös diskussion kring invandring: både om de problem och de fördelar som är knutna till den. I stället hamnade man i en diskussion bara om de parlamentariska konsekvenserna av ett eventuellt inträde av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Om det läge skulle uppstå att ingetdera av dagens två block får eget flertal i riksdagen finns två handlingsalternativ.

Ett är att Reinfeldts regering sitter kvar trots att den hamnat i minoritet. Den är i sin fulla rätt att göra detta enligt de regler som alltjämt gäller. Det är uteslutet att de rödgröna skulle vilja gå samman i någon misstroendeförklaring mot regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna. En ny ordning med innebörd att en statsminister alltid måste avgå efter ett val kommer däremot att beslutas av riksdagen senare i höst. Ordningen drevs ursprungligen fram just av de borgerliga.

Ett annat handlingsalternativ är att regeringen omgående avgår och att förhandlingar inleds under ordförandeskap av talmannen om att bilda en majoritetsregering. Den skulle med stor sannolikhet inte komma att inrymma något av blocken i deras nuvarande sammansättning. Stor misstro finns på respektive sida för enskilda partier på den andra. En sådan majoritetsregering skulle därmed få till följd att dagens uppdelning i två distinkta block blir upplöst. Blockuppdelningen svarar, såsom denna valrörelse också visat, illa mot vårt proportionella valsystem.

Olof Ruin
professor emeritus i statsvetenskap