”De fem nordiska länderna bör gå ihop i en ny union”

Framtidsutsikterna för ett enat Norden borde vara lysande – om bara någon sätter fart. De fem nordiska länderna har drygt 25 miljoner invånare. De nordiska ländernas BNP uppgick 2006 till 1 224 601 miljoner dollar, vilket skulle ha gjort Norden till världens tionde största ekonomi, strax efter Kanada och Spanien men rejält före Brasilien och Ryssland.

Det är också angeläget. Lärdomen av den senaste finanskrisen tycks vara att öka det internationella politiska samarbetet och övervakningen. Den nya amerikanska administrationen verkar inställd på att bidra till ett sådant samarbete. Då blir det viktigare att vara med i de internationella överläggningarna på hög nivå. Vart för sig får de nordiska länderna pipa i marginalen, men förbundsstaten Norden skulle ha sin givna plats vid de flesta stora rådslagen.

Alla de nordiska länderna skulle få mer att erbjuda om deras näringsliv förstärktes av grannarna. Dagens små länder är ofta besvärligt beroende av en eller ett par branscher eller marknader. I dag är det Sverige och bilindustrin som lever farligt, Finland råkade illa ut när Sovjetunionen bröt samman, men så länge varje land ska klara sig på egen hand kan nya problem uppstå. I Finland dominerar Nokia och skogen, Norge har en svag industriell bas, men i en union skulle den större mångfalden ge stadga och fler val för unga nordbor som ska välja väg genom yrkeslivet.

Genom harmoniseringen av den ekonomiska lagstiftningen har EU/EES underlättat en nordisk union men knappast minskat behovet av den. Ett sammanhållet Europa ligger antagligen flera generationer bort. Ett enat Norden skulle kunna ge ett starkare bidrag till den europeiska utvecklingen, och hävda nordiska värden och intressen på ett mer kraftfullt sätt än i dag. Som representanter för en av de fem sex starkaste ekonomierna i EU skulle Nordens företrädare kunna tala med en helt annan tyngd än i dag. Det borde kunna locka fler nordiska politiker att ägna sig åt EU, med nyckelpositioner i kommissionen och parlamentet inom lättare räckhåll än i dag.

Med 25 miljoner invånare skulle den nordiska kulturen få en starkare bas än nu. Marknaden för nordisk litteratur, scenkonst och musik skulle bli långt större än i dag, men framför allt skulle närmandet mellan länderna ge kulturen mer att ösa ur, och korsbefruktningarna mellan länderna bli fler.

Men hur ska man göra det?

Det är inte realistiskt att gå direkt till en enhetsstat, och kanske vore det inte heller önskvärt – varje lands särart har ett värde i sig, som Norden borde lägga sig vinn om att bevara. Den naturliga början är att bilda ett statsförbund med de fem länderna som medlemmar.

 Det är viktigt att minimera risken att något land blir överkört, samtidigt som det är farligt att öppna möjligheten att en enda medlem kan blockera viktiga förändringar. I ett första skede måste den nordiska unionen förhandlas fram mellan regeringarna, där alla måste bli överens om allt, eller i varje fall finna sig i det. På sikt ska man kanske sträva efter en federation med två kamrar, ett underhus med proportionella val och gränsöverskridande listor och en senat där ländernas storlek inte blir lika avgörande för mandatfördelningen.

Förbundsstaten skulle ha ett gemensamt statsöverhuvud. Dronning Margrethe II är det självklara valet – symboliken i namnet talar för sig, hon skulle bli den andra unionsdrottningen i alla länderna. Om det är för svårsmält för de andra skulle posten sedan kunna rotera mellan länderna, ungefär som Malaysias sju sultaner turas om att vara sin förbundsstats överhuvud, bara byråkratierna inte börjar snurra runt på samma sätt.

Vid bildandet skulle staterna komma överens om att lägga några huvudsaker i federationen, och tills vidare lämna resten till länderna. Förbundsstaten skulle ta hand om centralstatens naturliga uppgifter – utrikes- och säkerhetspolitik, finanspolitikens ramar, lagstiftningens huvudområden, invandringen (där unionens mångfald skulle kunna göra det lät­tare att bemästra främlingsrädslan) – men också sådant som har betydelse för att närma länderna till varandra, med arbetsmarknadspolitiken, forskningen och den högre utbildningen som exempel. I värderingar och välfärdssystem står de nordiska länderna närmare varandra än några andra länder i Europa. Därför skulle det nordiska enandet kunna gå långt före den europeiska integrationen, men kanske också bidra till denna som exempel.

Samtidigt skulle många av politikens nyanser kunna lämnas åt de ursprungliga länderna. I en union skulle samsynen och de gemensamma värderingarna förstärkas, så att skolor och socialpolitik skulle närma sig varandra utan att behöva styras gemensamt. Gemensamt för de nordiska länderna är också en stark lokal självstyrelse, som skulle bli än viktigare i en stor förbundsstat.

Språken är en av unionens viktigaste förutsättningar, men också ett problem att hantera. En lösning kan vara att alla elever redan från början läser ett andra nordiskt språk vid sidan av sitt modersmål. Normalt borde det annars räcka att alla officiella dokument publiceras på två språk, finska och ett av de skandinaviska språken, även om isländskan till en början kan vara svårtolkad.

Ett par generationer nordiska jurister skulle få i uppgift att harmonisera lagstiftningen mellan länderna. Det är en stor uppgift, men de har en löftesrik tradition att falla tillbaka på. Under 1900-talets första årtionden bedrevs ett imponerande nordiskt lagstiftningsarbete, som på många områden – inte minst kvinnans ställning – ledde till samtidens mest framsynta regelverk.

Jag tror att ett enat Norden skulle vara något av det mest framåtsyftande som nordiska politiker skulle kunna sätta på sitt program, långt mer fruktbart än högtidliga jolmigheter om ”ökat nordiskt samarbete”. Förbundsstaten vore en stor och genomgripande institutionell förändring som kan förlösa många ekonomiska, sociala och kulturella framsteg, Öresundsbrons politiska motsvarighet och överbyggnad.

Jag tror också att det är ett fullt realistiskt program, inte minst därför att den svenska kaxigheten lagt sig under de senaste årtiondena – det är Norges ekonomi som gått starkast, det är Finland som kommit längst i forskning och modernisering och det är Danmark som tidigt hanterade många av den ekonomiska omställningens problem. Den ömsesidiga respekten är större än den var för några årtionden sedan, samtidigt som fördelarna med ett enande har ökat.

Den här generationen nordiska politiker skulle kunna göra allvar av Kalmarunionen. Det skulle innebära ett politiskt hästjobb att göra den till verklighet, men jag tror vinsterna skulle göra den mödan värd, och mer därtill. Bättre sent än aldrig!

Gunnar Wetterberg

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut