Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”De flesta upphandlingar sker på korrekt vis”

Ett nationellt utbildningsprogram för alla inköpare vore en bättre väg att gå skriver Richard Livijn.

När nu Ilmar Reepalu (S), Malmös omtvistade kommunstyrelseordförande och Christina Ramberg, professor i civilrätt vid Stockholms universitet tar steget fullt ut att vilja avskaffa LOU (Lagen om offentlig upphandling) och göra Sverige till ett experimentområde för fri upphandling, går de alldeles för långt och det baserat på alldeles för lösan grund!

Jag delar Reepalus/Rambergs uppfattning att det finns upphandlingar som går helt fel och leder till fördyringar, felaktigt utnyttjande av skattemedel och så vidare. De problem som visar sig är ett uttryck för en problematik som en upphandlare och inköpare står inför då privatiseringar och utkontrakteringar av offentlig verksamhet gått i allt snabbare tempo. Samtlig offentlig upphandling blir lidande när rädslan för att göra fel tar överhanden och jurister får ta en allt större del av upphandlingarna på grund av denna rädsla. Man har ofta framfört att överklagandena ökat dramatiskt och att Sverige skulle sticka ut i detta avseende. Fakta visar dock, efter genomgångar gjorda av Konkurrensverket (siffror och fakta om offentlig upphandling, 2011:1) och Visma Opic i Upphandling 24, 5/4 2011 (Uppblåst statisktik om överprövningar). Även om denna statistik har några år på nacken har överklagandena inte ökat dramatiskt utan 4–5 procent procent av alla upphandlingar överklagas.

Nyligen har vi sett på tv i fallet med Kriminalvården att stora entreprenörer och företag inom städbranschen undviker att lämna anbud inom den offentliga sektorn då ersättningen från kunden understiger produktionskostnaden av efterfrågad tjänst. Detta fenomen känns i allt högre grad igen i branscher som transporter, livsmedel, städtjänster, bemanning, men även branscher som hyrläkare/hyrtandläkare med flera har blivit vanligare.  Nu senast uppmanar Jörgen Lindqvist i Computer Sweden, 26/9 2013 att ”upphandlingsidiotin måste stoppas” och han ger flera exempel på vad han menar med detta. Om upphandlaren i sitt förfrågningsunderlag ”tillåter” att en anbudsgivare få komma lägga ett nära-noll-kronor-bud för t.ex. IT-konsulttjänster, vilket i SKL/Kommentus upphandling nyligen resulterat i absurda förhållanden, kan man ju inte beskylla LOU för att så sker! Det är inte det minsta affärsmässigt att tillåta marknaden ge priser som ligger under ”produktionspriset”.

Reepalu/Ramberg hävdar att den offentliga sektorn har mycket att lära eftersom ”i privat sektor sker inköp enligt professionella och sofistikerade metoder som är specialanpassade till olika företags behov vid olika typer av transaktioner” vidare skriver de att ”privata företag kräver att inköparen gör den bästa affären till det bästa priset, inte gynnar sig själv, inte tar mutor, och inte agerar lokalpatriotiskt”. Detta låter som ljuv musik, men denna bild är felaktig och jag kan svårligen finna stöd i det verkliga livet för denna skönmålning! Svågerpolitik, lokalpatriotism, ”politiska” hänsynstaganden och gut feeling är ofta styrande för den privata inköparen. Som exempel kan nämnas Investor som dåförtiden hade ett stort ägande i WM-Data givetvis rekommenderade sina ägda eller delägda bolag att anlita just denna IT-leverantör. Inte för att de nödvändigtvis var bäst utan för att pengarna stannade inom boet.

Efter att ha arbetat med den offentliga upphandlingslagstiftningen i upphandlingar alltsedan den infördes i svensk rätt, menar jag att det har blivit mycket bättre med efterlevnaden av intentionerna i regelverket. Jag påstår å det bestämdaste också att övervägande delen av alla upphandlingar sker på ett korrekt sätt, levererar de besparingar och effektiviseringar man initialt satt upp som krav etc. Jag har också varit med flera gånger och avbrutit upphandlingar då falskspelande katter smugit sig in bland hermelinerna, eller då budgeten kunde ha överskridits om man antog vinnande anbudsgivare varför hela upphandlingen gjorts om.

Jag håller med Reepalu/Ramberg om att upphandlingslagstiftningen måste ändras, men inte på det sätt dessa tänker sig utan genom att införa affärsmässigheten som begrepp vid sidan om transparens, likabehandling och så vidare, begränsa överklagandemöjligheterna och förkorta upphandlingsperioden vid mindre upphandlingar, utöka möjligheten att direktupphandla via ett statligt organ/upphandlingscentral eller likande, vilket skulle förhindra att man knallar i väg till sin svåger och shoppar loss. Det finns en hel del som skulle kunna göras, men vägen dit kan vara lång och svår då allt sannolikt måste dras på EU-nivå.

Det finns också många inköpare som ännu inte till fullo begriper vad transparens, likabehandling, icke-diskriminerande och proportionella krav och så vidare egentligen innebär. Att genomföra ett nationellt utbildningsprogram med effektiva metoder och teknik och varför inte slutligen certifiera den offentlige inköparen skulle vara ett aktivare steg i rätt riktning än att avskaffa LOU!

Richard Livijn, mångårig sourcingrådgivare i Sourcing Professionals Nordic AB.