”De gröna måste samarbeta med de röda”

Miljöpartiet har sedan vi bildades pratat om hur rött eller blått inte spelar någon roll, vi samarbetar med vilka som än är beredda att bedriva grön politik. Detta resonemang var nödvändigt för att visa att Miljöpartiet var ett nytt parti med egna tankar, inte en del av de gamla socialistiska eller borgerliga tankesätten. Men nu börjar resonemanget om att röda och blåa partier är lika dåliga bli föråldrat. Om vi verkligen vill ha en hållbar utveckling så kommer vi bara kunna skapa en sådan genom samarbete med de röda partierna.

Orsaken till detta är tillväxtkritiken. Insikten att jordens resurser är begränsade och att vi inte kan fortsätta öka vår konsumtion i all oändlighet är en grundbult i det gröna tänkandet. Vi börjar nu närma oss det stadium då naturen sätter gränser för den mänskliga expansionen. Klimatförändringar och resurskriser har redan börjat ge sig tillkänna, och kommer att bli allt värre ju längre vi fortsätter driva den ohållbara tillväxtmodellen. Vårt samhälle kommer att behöva ge upp idén om fortsatt tillväxt, antingen frivilligt, eller genom att vi kör det nuvarande systemet in i väggen. Målet för de gröna är att göra den omställningen innan den tvingas på oss.

De allra flesta gröna (inklusive Fridolin) är överens om att ett tillväxtsamhälle inte är långsiktigt hållbart. Men få gröna tycks förstå implikationerna av vad en omställning till ett samhälle utan tillväxt innebär. Orsaken till Socialdemokraternas framgångar under 1900-talet var att de bestämde sig för att släppa de revolutionära idéerna och i stället jobba för att både arbetare och kapital fick någonting ut av deras styre. Genom att fördela en växande kaka undvek de motsättningar mellan grupper. Tillväxten var nyckeln till Socialdemokraternas framgång. I ett samhälle utan tillväxt förvandlas samhället från ett plussummespel där alla kan vara vinnare till ett nollsummespel, där den ena samhällsklassens utveckling alltid sker på någon annan grupps bekostnad.

Innebörden av detta kan knappast överdrivas. I ett samhälle där olika samhällsklasser så uppenbart står emot varandra blir det moraliskt omöjligt att försvara de stora klyftor vi ser i Sverige i dag. Det är också helt orimligt att tänka sig att en majoritet av väljarkåren skulle stödja en frivillig omställning till ett samhälle utan tillväxt, om inte de kvarvarande resurserna i det samhället fördelades jämlikt. Ekologisk hållbarhet förutsätter ekonomisk jämlikhet.

Om det förut var Socialdemokraterna som hade tillväxt som en nyckel i sin politik så har Moderaterna i dag övertagit den rollen. Arbetslinjen, där så många som möjligt ska arbeta så mycket som möjligt, är ju ingenting annat än en omskrivning för att vi ska öka tillväxten. I Moderaternas egen retorik-ordbok inför valet skriver de uttryckligen att uttrycket ”fler i arbete” bör användas i stället för ”tillväxt”. Borgerligheten skulle aldrig erkänna att det finns problem med tillväxten, det vore att avskaffa sitt eget existensberättigande. För om vi erkänner omöjligheten med evig tillväxt så erkänner vi också det rimliga i höga skatter, och en stat som ägnar sig åt radikal omfördelning. Därmed spelar det ingen roll hur många forskningsrapporter som pekar på problemen med fortsatt tillväxt, de ideologiska skygglapparna förbjuder borgerligheten att se problemet.

Samtidigt har en bred diskussion om problemen med tillväxt börjat frodas både inom socialdemokratin och vänstern, där allt fler tar till sig de vetenskapliga rön som vi har pekat på sedan länge. Några har redan kommit ut som tillväxtskeptiker, andra vill att vi ska komma bort från diskussionen, och i enighet med boken ”Jämlikhetsanden” fokusera på att jämna ut klyftorna i stället för att öka produktionen utan att för dess skull ha tagit ställning emot tillväxt. Oavsett vilket så rör sig vänstern åt rätt håll, och högern kommer vi aldrig att kunna skapa ett hållbart samhälle med.

Vi behöver dessutom vänsterns expertkunskap vad gäller just rättvis omfördelning. Precis som Miljöpartiet har en större kompetens än något annat parti vad gäller miljöfrågorna så har de två röda partierna funderat kring och studerat jämlikhet i hundra år. Vi gröna har aldrig varit emot jämlikhet, men vi har heller aldrig fokuserat särskilt mycket på frågan, eller haft någon bra analys av hur det ska uppnås. Här kan vi lära av varandra. De röda kan lära sig av vår kompetens kring de stora ödesfrågorna om klimat och naturresurser, och vi kan lära oss av de röda om hur vi på ett bra sätt omfördelar resurser, så att människor är beredda att acceptera ett tillväxtfritt samhälle.

Vi ska fortsätta samarbeta med borgarna i enskilda frågor, inte minst kommunalt där politiken handlar lika mycket om personkemi som ideologi, men det är dags att släppa den gamla retoriken och erkänna att rött och blått inte är två lika dåliga alternativ. Ett rödgrönt samarbete är det enda rimliga om vi vill skapa ett hållbart samhälle.

Anders Schröder
miljöpartist och ledamot i Grön ungdoms förbundsstyrelse