Den senaste valrörelsen erbjöd en uppvisning i blockpolitik när den är som sämst. Medborgarna placerades på läktaren och de politiska alternativen formulerades i stängda rum. Utmaningarna vi står inför kräver mer än någonsin att vi frigör oss från ideologiska skygglappar och mobiliserar hela samhället. En politik som placerar medborgaren på läktaren är dömd att bli överprövad av medborgare som intar planen själva. De gröna ska med en öppen partikultur ge utrymme för individers olika intressen och viljor. Den politiska kraft som intar en bred mittenposition kommer att utgöra 2000-talets motsvarighet till 1900-talets folkrörelsepartier, skriver Gustav Fridolin.

Till vänster om riksdagens gamla andrakammarsal står bysten av liberalen Karl Staaff. Som folkhögskolelärare i historia har jag några gånger tagit med mig klasser på studiebesök till riksdagen och då har vi alltid stannat till här. Staaffs optimism och tro på förändring kan kasta ett ljus även över dagens samhälle.

När Staaff valdes till statsminister första gången 1905 hade han redan i 15 år arbetat för demokrati i Sveriges allmänna rösträttsförbund. Genom insatserna för en fredlig unionsupplösning med Norge och försvaret av fria fackföreningar var han med och lade grunden för det moderna Sverige.

Staaffs territorium var en politisk mitt som såg ett Sverige som reste sig från sin position som ett fattigt land i Europas utkant. Under kampen för demokratin och människans värdighet balanserade han de revolutionära krafterna till vänster och de reaktionärt konservativa till höger. Han hade en vision om en ”borgerlig vänster” av fria individer som slöt sig samman för att med politiken som medel förverkliga gemensamma idéer.

Men även om liberaler fortsatt spela en viktig roll i Sveriges politiska historia, skulle det inte bli Staaffs efterföljare som gjorde verklighet av det som demokratin gav utrymme till: den fria utbildningen, den svenska arbetsmarknadsmodellen, de gemensamma trygghetssystemen. I det Sverige som var de flestas verklighet under 1900-talets första decennier kom den politiska tillhörigheten att växa ur positionen i samhället, inte utifrån idéer.

Sedan dess har vi steg för steg lyckats att bryta ner det råa klassamhället. Människor har tagit sig större frihet att själva välja sin framtid och forma sina liv. Ändå är politiken mer polariserad än på mycket länge.
Den senaste valrörelsen erbjöd en uppvisning i blockpolitik när den är som sämst. Partierna rättade in sig i två raka led och nyanserna i debatten försvann. Medborgaren placerades på läktaren när två lag gjorde upp om makten utifrån politiska alternativ formulerade i stängda rum. Det är en paradox att vi aldrig haft en mer välutbildad befolkning än nu, men heller kanske inte ett fattigare politiskt samtal.

De utmaningar vi står inför i dag avkräver oss mer än någonsin att vi frigör oss från ideologiska skygglappar. Klimatproblemen kräver en mobilisering av hela samhället. Det gäller människors skaparkraft, de innovationer och det nyföretagande ur vilket framtidens industrier kan växa, liksom stora och långsiktiga gemensamma investeringar. Låsningen i blockpolitik ger oss ingetdera.

Regeringen har valt en polariserande linje. Många av Reinfeldts beslut är svåra att förstå även från en mittenposition. Trots att tågen står still i drivorna skär man ned på underhållet av järnvägen. Framtidssatsningar saknas på nyskapande forskning, upprustning av miljonprogram och modernisering av energisystemen trots att vi vet att utan investeringar nu kommer vi få svårt att klara energiförsörjningen, transporterna och jobben i en framtid där olja och uran blir allt dyrare.

Regeringen framstår som ideologiska motståndare till själva politiken. De verkar inte tro att något är möjligt att göra. I stället för visioner har regeringen jobbskatteavdrag. Men hur jag än försöker kan jag inte bygga min egen räls för att få fler tåg att gå.

I den idévärld som Staaff var del av skulle politiken användas för att ge människor frihet att förverkliga sina idéer och sig själva. Staaff trodde på ett samhälle där vi lovade varandra en grundläggande trygghet, även om vi skulle bli sjuka eller mista vår försörjning. Han införde den allmänna pensionen i Sverige och argumenterade liksom liberala tänkare som Erik Gustaf Geijer för gemensamma trygghetssystem som skulle befria människors skaparkraft.

Det handlade om framtidstro. Den människa som bär en tro på sin framtid tror också på sig själv. Den vågar lämna en anställning för att starta ett företag, ta en oväntad studieväg där de stora upptäckterna väntar eller satsa sitt sparkapital på någon annans idé som växer till en framtidsindustri.

Men när nu sjuka utförsäkras, en halv miljon lämnat a-kassan och bromsarna slagit till i pensionssystemen så eroderar människors tillit till samhället och varandra. I ett samhälle där klyftorna växer väcks en oro för morgondagen, för barnens jobbmöjligheter, för den egna ålderdomen och för dem vars erfarenheter man inte delar.

Genom kloka investeringar som ger nya jobb och låter företag växa kan människor återta framtidstron. Men det rödgröna alternativet i fjolårets val blev polariserande på samma sätt som regeringen när det framstod som att man försvarade gamla system, snarare än sökte nya lösningar. Det är inte ett Sverige som det såg ut före regeringen Reinfeldt vi behöver, utan ett Sverige som bygger för framtiden.
Staten kan inte befria människor från ansvar över sina egna liv, men politiken kan ge trygghet att våga tro på framtiden. Staaff och Geijer såg att gemensamma trygghetssystem kunde lätta på den hårda sociala kontroll som låste in människor i skrået och bondesamhället. En modern demokrati krävde, och kräver, att människor har en privat sfär där idéer kan växa och alternativ formuleras. Men inte ens när vår datortrafik, våra resor och våra telefonsamtal i dag börjar lagras och kontrolleras har de partier som en gång växte ur den svenska liberalismen förmått bjuda motstånd. Den som i dag söker en liberal hållning i integritetsfrågorna, finner de gröna.

Vid förra sekelskiftet fick Staaffs mittenalternativ, formade runt idéer om människans frihet och värdighet, se sig besegrade av den organisering som växte ur klasstillhörigheten. I dag är läget annorlunda. Människor som tagit makten över sina egna liv har inga skäl att sätta sin tilltro till överideologiserade alternativ formulerade av andra.

Det tyska språksällskapet har utsett wutbürger till 2010 års tyska ord. Detta nyord betyder ungefär ”arg medborgare” och har kommit att användas om alla de vanliga medborgare från landets olika delar och samhällsskikt som återtagit politiken för att protestera mot beslut fattade över huvudet på dem. En politik som placerar medborgaren på läktaren är dömd att, som nu sker i Tyskland, bli överprövad av medborgare som intar planen själva.

De gröna är mitt i steget att bli det breda alternativet för alla som tror på politiken och framtiden. Vi ska samla människor som vill dela med sig av sina erfarenheter och ge av sina idéer. När Sverige går till val 2014 ska i varje förening och på varje arbetsplats finnas människor som upplever att de varit med och formulerat det gröna alternativet. Det kräver en öppen partikultur som ger utrymme för individers olika intressen och viljor, som vågar växa underifrån snarare än styras ovanifrån. Det är min övertygelse att den politiska kraft som intar en sådan bred mittposition kommer att utgöra 2000-talets motsvarighet till 1900-talets folkrörelsepartier.

Gustav Fridolin
folkhögskolelärare
och riksdagsledamot (MP)