När mindre än ett dygn kvarstår av klimatmötet i Köpenhamn står det redan klart att världens ledare kommer att flyga hem från Kastrup med en rejäl hemläxa.

Å ena sidan kommer det att bli ett steg framåt att få USA, Kina, Indien och en rad länder att till slut acceptera att bromsa koldioxidutsläppen. Å andra sidan har hela FN-maskineriet under slutfasen visat upp sin värsta sida med paragrafrytteri och procedurfetischism. Avtalet kommer därför att sakna väsentliga konkreta detaljer och inte vara bindande. Därför väntar ett minst lika intensivt år fram till nästa klimatmöte i Mexico City, då det måste bli verklighet av löftena. Det är ett lika stort problem som att löftena i sig är otillräckliga.

Inne på konferenscentret i Köpenhamn råder en skriande brist på praktiska ekonomer. Medan diplomaterna vrider och vänder på hakparenteser tycks man vara lyckligt omedvetna om hur allt ska omsättas i dollar och euro. I FN:s klimatpanel finns symtomatiskt nog nästan 2 000 specialister på atmosfären och ekosystemets alla vrår, men bara en handfull experter på de utsläppsmarknader och koldioxidskatter som i verkligheten ska minska utsläppen.

Gemensamt för alla utestående problem i Köpenhamn är därför att det krävs nya institutioner. Ett slags klimatets Bretton Woods skulle behövas för att etablera motsvarigheten till WTO eller IMF – en stark institution med experter dit parterna kan delegera detaljerna, men i gengäld dra upp de tydliga principer som saknas i dag.

Kärnan i detta är att bygga in transparens och öppenhet, något som främst Kina vänt sig mot under Köpenhamnsmötet. I Köpenhamn inskärpte senator John Kerry i onsdags att han inte kan baxa den amerikanska klimatlagstiftningen genom kongressen utan att ledamöterna kan lita på att Kinas utsläppsbegränsningar inte är tomt prat. Utan att få globalt verkande mekanismer på plats för att övervaka, rapportera och verifiera parternas arbete för att minska utsläppen blir avtalen verkningslösa. Kyoto i all ära, men de vagt formulerade sanktionsmedel som lades till protokollet har inte hindrat flera undertecknare att strunta i åtagandena och i stället öka sina utsläpp (Kanada har exempelvis ökat sina utsläpp med 30 procent). Den enkla men odiskutabla principen för nästa klimatregim måste vara att alla parter ansluter sig och gör rätt mot klimatet, medan det blir kostsamma konsekvenser för dem som inte ansluter sig eller negligerar åtagandena.

Den andra uppgiften för en ny institution är att skapa globala marknader. På klimatmötets seminarier låter det ofta som om FN-byråkraterna vet vad klimatinvesteringarna kostar och det bara är att plocka fram miljarderna. Men det vet vi först när alla satt ett tydligt tak för utsläppen och näringslivet köper utsläppsrätter på en marknad som ger koldioxid ett pris, utifrån vad det kostar. Beräkningarna i dag landar på ett pris över 300 kronor per ton koldioxid (varje svensk släpper i genomsnitt ut cirka 7 ton, varje amerikan omkring 20 ton).

De regionala utsläppsmarknader som byggs upp utifrån detta måste med tiden länkas ihop till en global marknad för maximal effekt. Fores föreslår att en ny klimatinstitution får ansvar för att skapa en växelkurs baserad på utsläppstak per capita så att incitamenten i hela systemet blir rätt. Om EU:s utsläppstak är 4 ton per capita, och USA:s är 8 ton, blir alltså våra dubbelt så mycket värda.

Den tredje uppgiften gäller pengarna från de rika till de fattiga. I Köpenhamn har miljardbuden haglat, men den uppmärksamme noterar hur lite som ännu är konkret.

Pengarna handlar egentligen om tre olika saker. Dels behövs morötter för att truga fattiga länder utan miljöopinion att skriva på. Dels är det kompensation för att industriländer som Sverige släppt ut mycket mer än utvecklingsländerna av den koldioxid som nu påverkar oss. Dessutom behövs pengar för att fattiga länder ska klara nya klimatproblem med torka, översvämningar och oförutsägbara regnperioder.

Här skulle en ny institution kunna göra stordåd. I stället för diplomaternas dragkamp skulle en andel av utsläppsrätterna, motsvarande våra historiska utsläpp, automatiskt läggas i en fond, som kan dela ut rätterna till utvecklingsländer som ansluter sig till systemet och sätter tak för sina utsläpp. Utvecklingsländerna kan välja att utnyttja utsläppsrätterna eller sälja dem för att använda pengarna i stället. EU, som i dag planerar att dela ut 40 procent av sina utsläppsrätter gratis till industrin skulle kunna ge en del till de fattiga länderna, så att vi slapp använda skattepengar.

Efter kaoset på Köpenhamnsmötet är det inte säkert att dessa frågor alls kan lösas inom FN. Dagens mötesformer har skapats för tekniska miljöavtal om någon viss toxisk kemikalie, inte för en av vår tids största ekonomisk-politiska frågor.

När vissa presidenter i plenartalen tycks mest upptagna med att föreläsa om imperialismen kanske det är lika bra att de som har huvudansvar för problemet tar förhandlingen någon annanstans. De 20 nationer, inklusive EU, som står för mer än 90 procent av utsläppen skulle kunna bilda ett slags Major Emitters Forum för att nå snabbare resultat. Visserligen kommer då varken Tuvalu, Qatar eller Schweiz att få säga sitt, men det är inte det som är poängen. Poängen är att rädda världens klimat.

Martin Ådahl
vd Fores

Mattias Johansson
vice vd Fores