Det svenska skolväsendet presterar enligt internationella studier inte längre särskilt väl. Antalet sökande till lärarutbildningarna är oroväckande lågt och antalet elever som går ut grundskolan utan godkända betyg är oroväckande högt. Därmed är jakten på syndabockar i full sving. Vem eller vilka är de skyldiga och vad är orsakerna till denna urartning?
Problemet med denna debatt är att den förts utan någon grund i vad som på det medicinska området benämns ”vetenskap eller beprövad erfarenhet”. Alla som så önskar kan lyfta fram sina favoritslagpåsar. De som är motståndare till friskolor kan skylla på denna reform. De som inte gillar så kallad progressiv pedagogik kan lägga skulden där och de som har ideologiska aversioner mot kommunaliseringen ropar på ett återförstatligande av skolan.
Beläggen för att någon av dessa faktorer faktiskt orsakat den svenska skolans kris är, i bästa fall, anekdotiska. Vad som kommer bort i denna diskussion är att det finns ett antal centrala insikter och empiriska forskningsresultat som har stor betydelse för hur man bör se på de problem som det svenska skolväsendet står inför. En första sådan insikt är att varje skolväsende, och även de enskilda skolorna, har karaktären av vad som inom organisationsforskning benämns ”löst kopplade system”. Vad som sker i det enskilda klassrummet är bara ”löst kopplat” till den lokala skolledningens verksamhet vilken i sin tur inte står i någon direkt relation till vad som sker på kommunens skolkansli vars verksamhet i sin tur har en omfattande autonomi i förhållande till Skolverkets göranden och låtanden. Detta innebär att möjligheten att utöva direkt styrning av denna verksamhet är mycket begränsad.
Tanken att någon centralt styrd generalplan, till exempel vad gäller undervisningens utformning, skall kunna förbättra den svenska skolan kan därmed läggas på hyllan.
Givet detta så blir den centrala frågan vad det är som utmärker framgångsrika skolor inom ett och samma skolsystem. Internationellt finns här en mycket omfattande forskning som går under beteckningen ”School Effectiveness Research” (SER). Denna forskning uppstod i slutet av 1970-talet som en reaktion på studier som hävdade att elevers skolprestationer nästan uteslutande kunde förklaras av från vilka socio-ekonomiska förhållanden de kom från. SER-forskningen, som dessvärre i Sverige har mycket få utövare, har genomfört ett mycket stort antal studier i många olika länder där man kunnat visa att vad som sker på den enskilda skolan har en inte alls ringa betydelse för såväl eleverna studieresultat som deras studiemotivation.
När en av de ledande forskarna inom området, Pam Sammons, för några år sedan sammanfattande resultaten från närmare trettio års forskning inom detta fält hävdade hon att SER-forskningen visade att elever från arbetarklasshem som gick i de mest effektiva skolorna gjorde större framsteg och hade genomgående bättre studieresultat än elever från medelklasshem som gick på de minst effektiva skolorna. En annan sammanfattning av denna slags studier visar att vad som sker på den enskilda skolan förklarar mellan 15 och 40 procent av variationen i elevernas skolresultat. En central slutsats av teorin om ”lös koppling” och resultaten från SER-forskningen är denna: Vi måste veta vad det är som gör att vissa skolor, även när man kontrollerar elevernas socio-ekonomiska förhållanden, presterar så mycket bättre än andra?
Här kommer emellertid SER-forskningen med ett mycket överraskande resultat, nämligen att man inte kunnat finna att framgångsrika skolor använder någon särskild typ av pedagogik eller undervisningsmodell.
Framgångsrika skolor verkar kunna använda sig av väldigt olika pedagogiska modeller alltifrån mycket traditionella till mycket ”progressiva” och allting däremellan. När en annan av de ledande forskarna inom området, Michael Rutter, sammanfattar vad denna forskning visar om vad som utmärker de framgångsrika skolorna så pekar han på faktorer som ”gemensamma visioner”, ”laganda” och en ”uppsättning värderingar, attityder och beteenden som kommer att karakterisera skolan som en helhet”. Många av de ledande forskarna pekar ut den lokala skolledningen som nyckelfaktorn.
Därmed inte sagt att pedagogiken saknar betydelse, tvärtom verkar de framgångsrika skolorna ha skolledningar som är mycket pedagogiskt engagerade och som har klara visioner och uppfattningar om undervisningens utformning. De är med andra ord inte administrativa utan pedagogiska ledare. Men vilken pedagogisk modell man föredrar spelar alltså mindre roll, huvudsaken är att man har en sådan och kan få uppslutning från lärarna kring denna.
Den rimliga slutsatsen av detta är att det inte är själva innehållet i de pedagogiska modellerna som har betydelse, utan deras förmåga att skapa engagemang, sammanhang, tillhörighet och uppslutning hos den undervisande personalen. Den lokala skolledningen har här den helt avgörande rollen, nämligen att hos lärarkåren lyckas skapa förtroende för just den pedagogiska modell, vilken den nu än är, som utmärker den enskilda skolan. Detta skapar förtroende dels mellan lärare och skolledning men också mellan lärarna på den lokala skolan. Lärare som känner en stark samhörighet med den pedagogiska vision som gäller för den skola där man arbetar och som arbetar med likasinnade kolleger kommer att göra ett mycket bättre jobb än om motsatsen är fallet.
Skolor där skolledningen misslyckas med att förankra sin pedagogiska vision kommer att präglas av lärare som misstror varandra just på grund av att man inte delar samma värderingar vad gäller hur undervisningen skall ske och de kommer också att präglas av misstroende mellan skolledning och lärare. Att sådana skolor inte fungerar väl bör inte komma som någon överraskning.
Detta är också förklaringen till att det visat sig så svårt att överföra pedagogiska modeller från en typ av skolor till en annan. Skoldebatten världen över är full av historier om en dåligt fungerande skola som beslutade sig för att införa en ny pedagogisk modell och vips lyckades kraftigt förbättra elevernas resultat. När man försökt överföra sådana ”succé-modeller” till andra skolor har emellertid detta oftast misslyckats. Skälet är enkelt, det är nämligen inte själva innehållet i den pedagogiska modellen som spelar roll, utan hur den kan fungera som ett verktyg för att skapa tillhörighet, förtroende och engagemang på den lokala skolan.
Sammantaget innebär detta att vi kan lägga ner jakten på ”supermodellen” för den svenska skolan och i stället börja fundera över hur vi kan skapa förutsättningar för lokala skolledare att ta fram olika slags pedagogiska modeller som passar för, och framför allt kan vinna förtroende för, just deras skola med dess lärare, elever och föräldrar.
Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet