Europa står inför en mycket bräcklig återhämtning. Medan tillväxten tar fart i vissa länder, inte minst Sverige, hänger statsfinansiella problem som mörka moln över stora delar av kontinenten. Tisdagens extrainsatta Ekofinmöte, som jag deltog i, underströk den allvarliga situation som många medlemsstater står inför.
Många av mina finansministerkolleger måste hantera stora underskott och explosionsartade ökningar av statsskulden. Traditionellt välskötta länder som Danmark, Finland och Holland ser sina statsskulder öka med drygt 20 procent av BNP på bara några år.
De länder som misskött sina offentliga finanser, som Grekland, Irland och Storbritannien, har en mycket besvärlig resa framför sig, med skattehöjningar och nedskärningar som kommer att slå hårt mot välfärd och offentlig sektor. Bara för att komma tillbaka till tre procents underskott, som stabilitets- och tillväxtpakten föreskriver, behövs gigantiska besparingsprogram på – översatt till svenska förhållanden – tio- och hundratals miljarder kronor de närmaste åren.
Sverige är i sammanhanget undantaget som bekräftar regeln om Europas dåliga offentliga finanser. Tack vare en stark utgångsposition och en ansvarsfull ekonomisk politik har vi inget behov av nedskärningar eller skattehöjningar, vi kan i stället lägga fram offensiva satsningar för jobb och välfärd.
Hade oppositionen fått styra under finanskrisen som inleddes hösten 2008 hade Sveriges framtidsutsikter sett mörka ut i dag. Oppositionen har drivit en konsekvent överbudspolitik, genom att ständigt lova mer till allt och alla. Varje reforminitiativ från regeringen har kallats ”för lite, för sent”. Bankerna skulle ha fått generösa garantier. Saab skulle ha förstatligats. Vår arbetsmarknadspolitik var otillräcklig, likaså infrastruktur-, kommun-, kultur-, psykiatri-, forskning- och klimatsatsningen. Statens utgifter hade ökat med tiotals eller hundratals miljarder.
Konsekvenserna för svensk ekonomi hade varit ödesdigra: växande underskott och statsskuld och en ekonomi som skulle behöva saneras.
De rödgröna har nu lagt fram sitt valmanifest. Det bristande ansvar för offentliga finanser, som där lyser igenom, är inte bra. Betydande underfinansiering, både på inkomst- och utgiftssidan, som medför stora risker för svensk ekonomi på kort och lång sikt hotar den trygga situation vi nu har.
• Förskolesatsning – underfinansiering med 3 miljarder. Antingen har man räknat på för få barn som kan komma i fråga för reformen, eller så har man antagit att den kommer att möta svalt intresse.
• Infrastruktur – underfinansiering med cirka 6 miljarder. Trots införandet av en kilometerskatt förblir oppositionens infrastrukturprojekt rejält underfinansierade.
• Rätt till heltid – underfinansiering med cirka 2,5 miljarder. Oppositionens satsning tillåter endast att några tusen kommunanställda får börja arbeta heltid. Ett försiktigt antagande om att 10 procent av dem som arbetar deltid i kommunal sektor önskar gå upp i arbetstid innebär att förslaget är gravt underfinansierat. Och eftersom betydligt fler väntas vilja gå upp i arbetstid, enligt undersökningar, finns ytterligare utgiftsrisker.
• Kilometerskatten – minskade intäkter med cirka 1 miljard på grund av att ett system med kilometerskatt medför mycket höga administrationskostnader, framför allt om en avgiftsdifferentiering ska ske.
• Förmögenhetsskatten – betydande osäkerhet. Med eventuella undantag för fastigheter och pensionsförsäkringar, som utgör 70 procent av hushållens förmögenhet, återstår endast ett litet beskattningsunderlag. Givet dessutom att den gamla förmögenhetsskatten endast inbringade 4–6 miljarder 2002–2006 förefaller det osannolikt att den nya förmögenhetsskatten tar in de fyra miljarder som prognostiserats.
Dessutom finns drygt fem miljarder i orealistiska eller underfinansierade förslag om sjukförsäkring, försvaret, höjd koldioxidskatt och höjd skatt på vattenkraft och kärnkraft.
Totalt är alltså oppositionens regeringsplattform underfinansierad med nästan 20 miljarder kronor på kort sikt, ett underskott som måste hanteras genom nedskärningar eller skattehöjningar. Detta betyder att oppositionens löften om välfärdssatsningar eller skattesänkningar för pensionärer riskerar att svikas.
Ser man sen till effekterna på längre sikt av deras förslag blir följderna än mer tydliga. Gamla mönster som brutits under mandatperioden riskerar att återuppstå när de rödgröna urvattnar arbetslinjen och genomför återställare på viktiga områden. Det blir mindre lönsamt att arbeta och att anstränga sig. Andelen som förpassas till passiva system utan stöd och drivkrafter att komma tillbaka till jobb riskerar att öka vilket medför tiotals miljarder i ökade kostnader och riskerar stora delar av den kommande mandatperiodens reformutrymme. Nedmonteringen av arbetslinjen – och återskapandet av bidragslinjen – innebär därmed mindre resurser till viktiga välfärdssatsningar. Detta skadar samhällsekonomin och individer.
De rödgrönas bristande ansvar för offentliga finanser har uppenbara och långtgående negativa konsekvenser för svensk samhällsekonomi. Välfärden skulle drabbas genom stora uppsägningar, eller så får hushållen sin ekonomi omkullkastad genom kännbara skattehöjningar.
Alternativen är tydliga i svensk politik: ett rödgrönt experiment, som inte har kontroll på sina utgifter, och vars vidlyftiga vallöften tvingar fram besparingar i välfärden och hotar återhämtningen, står mot en beprövad alliansregering, med Europas starkaste offentliga finanser och med en ansvarsfull politik för jobb och trygghet.
Anders Borg (M)
finansminister