Skatteförslagen i de rödgrönas vårbudgetmotion är ingen lättanalyserad materia. Ibland anges inga siffror alls, ibland kvittas skattehöjningar mot utgiftshöjningar (exempel minskning av jobbskatteavdrag mot skattereduktion för a-kasseavgift) trots att det kanske inte alls rör samma individer eller områden. Dessutom saknas exempel på hur skattehöjningarna slår för enskilda individer.

För många skattskyldiga, särskilt för dem som arbetar, är det fråga om kännbara skattehöjningar. Några är särskilt viktiga att skärskåda närmare.

I huvudsak ser det ut så här:

Avskaffandet av fjärde steget av det så kallade jobbskatteavdraget innebär för en låginkomsttagare en skattehöjning på cirka 2 000 kr per år och för medel- och höginkomsttagare en höjning med cirka 3 000 kr. För dem som inte är med i a-kassan mildrar skattereduktionen för a-kasseavgiften inte alls skattehöjningen. Och de är många. De som har en avgift understigande 185 kr per månad är också förlorare. Sammanlagt får därmed cirka 3 miljoner människor höjd skatt, det vill säga större delen av arbetsstyrkan.

Avtrappningen av jobbskatteavdraget på inkomster över 480 000 kr innebär en marginalskattehöjning på 1–2 procent, varigenom hela jobbskatteavdraget är försvunnet vid en inkomst på cirka 1,4 miljoner kr. Skattehöjningen är där drygt 15 000 kr. Den tvåprocentiga skattehöjningen fortsätter dock även på inkomster därutöver. Det innebär att världens redan högsta marginalskatt blir ännu högre, i högskattekommuner till och med över 60 procent. Då har man avlägsnat sig långt från den stora skattereformens tak på 50 procent, som den socialdemokratiska regeringen med stöd av Folkpartiet genomförde från 1991. I alla andra länder har trenden under 2000-talet varit sänkta marginalskatter. Det är bara vi som, efter den danska skattereformen, har en högsta inkomstskatt över 50 procent.

Åtminstone socialdemokraterna borde fortfarande minnas de skadliga samhällsekonomiska konsekvenserna av Haga­överenskommelsernas kraftiga marginalskatteskattehöjningar på 1970-talet, som genomfördes från inkomstlägena precis ovanför LO:s huvudgrupper. För en metallarbetare blev effekten att han måste få en löneökning på minst 20 procent för att hans reala inkomst efter skatt inte skulle sjunka. Den lönekostnadsinflation det kom att medföra gjorde att Sverige förlorade sin internationella konkurrenskraft och sin plats bland världens mest välbärgade stater. Det var på grund av detta som marginalskatten i skattereformen 1991 begränsades till 50 procent. De erfarenheterna borde vara lika viktiga i dag.

En mer generell lättberäknad kostnadshöjning för hushållen utgör förslaget till höjning av bensinskatten med 49 öre. Den innebär för de flesta hushåll med en normal körsträcka en kostnadshöjning på cirka 1 000 kr utöver de höjningar av marknadspriset på bensin som samtidigt sker.

I och för sig kan fastighetsskattens höjd diskuteras. Men progressiv fastighetsskatt av föreslagen typ är i vart fall en både orättvis och olämplig beskattningsmetod. Man kan inte som de rödgröna sätta likhetstecken mellan innehav av en högt taxerad fastighet och särskilt stark betalningsförmåga.

Flertalet av dem som bor i villor med högt taxeringsvärde, det vill säga villaägare i storstadsregionerna, främst Storstockholm, är människor i vanliga inkomstlägen. 55 procent av dem har högst 480 000 kr i inkomst och utan annan nämnvärd förmögenhet än just villan. Den har de ofta köpt för många år sedan till lågt och överkomligt pris i områden som då inte var attraktiva. Storstadstillväxten och förändrade bostadspreferenser och inte villaägarens egna åtgärder är huvudorsaken till dagens höga prislägen. I dag skulle många av dessa villaägare inte ha en chans att köpa samma villa.

För en så långsiktig investering som ett bostadsköp är förutsebarhet om framtida kostnader en nödvändighet. I motsats till andra förmögenhetstillgångar ger villan heller inte något likviditetstillskott för att betala den höjda skatten med. Många av de 41 000 villaägare som drabbas får svårigheter att betala skatten. Samtidigt måste man fråga sig vad det är för rättvisa i att boende i minst lika många och lika dyra bostadsrättslägenheter slipper undan den höjda skatten. Det statsfinansiella bidraget är dessutom försumbart.

Särskilt kännbar blir beskattningen om de rödgröna planerna på en förmögenhetsskatt på 1 procent på förmögenheter som överstiger 2 miljoner kr för ensamstående och 4 miljoner kr för ett par, blir verklighet. Om bostadsvärden skall ingå i skatteunderlaget, och inget tyder på något annat, blir det för många villaägare fråga om skattehöjningar på både 20 000, 30 000 och 40 000 kr.

Trixandet med obegränsade och skattefria uppskovsmöjligheter vid bostadsförsäljningar är också ett steg i fel riktning. Detta ökar problemen med de gigantiska uppskovsbeloppen på redan nu över 200 miljarder kr. Ingen vet när och om skattekrediterna kommer att betalas.

Den gamla förmögenhetsskatten var vår mest orättvisa och samhällsekonomiskt mest skadliga skatt med starkt snedvridande effekter på investeringsinriktning och prisbildning på bland annat jordbruks- och skogsfastigheter och andra förmögenhetsskattefria tillgångar. Skatten kostade därigenom landet mer än den gav staten och var genom sin konstruktion lätt att till stora delar undgå för de verkligt förmögna, medan vanliga sparare och villaägare var dem som drabbades hårdast.

Tre tidigare socialdemokratiska finansministrar har också deklarerat att förmögenhetsskatten var en dålig skatt som inte bör återinföras. Även Thomas Östros erkände – om än inte officiellt – under sin tid som skatteminister att den borde avskaffas.

Ett försök till sammanfattning av effekterna av några av de rödgröna skattehöjningarna i kronor för dem med arbetsinkomster i olika inkomstlägen redovisas separat på webben (DN.se/debatt). Ingen kommer undan, även om några grupper kompenseras med höjda subventioner.

Sammantaget innebär i många fall de till synes låga procentuella förändringarna stora nominella belopp i skattehöjningar för de enskilda skattebetalarna. Ser man på det samlade resultatet är det ett allvarligt avsteg från de principer som den stora blocköver­skridande skattereformen 1991 byggde på och som vårt system fortfarande bygger på. De får inte överges så lättvindigt som de rödgröna nu avser med höjning av världens redan högsta skatt på arbete och långt högre marginalskatter än i skattereformen och än i något annat land.

Härmed slår de rödgröna in på fel väg, som i förlängningen kommer att allvarligt skada den svenska samhällsekonomin. Det är inte mera skatter på arbete vi behöver utan mera arbete.

Sven-Olof Lodin
professor i finansrätt