Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”De som är mest EU-kritiska har tjänat mest på inträdet”

Foto: BENKT EURENIUS

Oväntad utveckling. Tvärtemot den vanliga uppfattningen inför EU-inträdet 1995 har medlemskapet varit bra för låginkomsttagare, miljö och välfärd medan det inneburit en hårdare press på företagen. Paradoxen är att de som vunnit mest är de som är mest kritiska mot EU, skriver Fredrik Erixon och Stefan Fölster.

Vilka har varit vinnare av Sveriges EU-medlemskap? En vanlig förväntning inför folkomröstningen för snart 20 år sedan var att näringslivet skulle gynnas – men på bekostnad av större ojämlikhet och generellt sämre villkor för välfärd och miljö. I själva verket blev det snarast tvärtom. Det är slutsatsen i vår bok ”Vad har EU gjort för Sverige – och vad kan Sverige göra för EU?” I den jämför vi hur utfallet blev jämfört med prognoser dels från ja- och nej-sidorna, och dels från de omfattande offentliga utredningarna.

Få politiska beslut har utretts så noggrant som Sveriges EU-medlemskap. År 1993 sjösattes en ambitiös utredning av de samhällsekonomiska konsekvenserna av ett EU-medlemskap. Samtidigt arbetade också en rad andra EG/EU-utredningar med att analysera följderna av ett medlemskap för till exempel utrikespolitiken, social välfärd och jämställdhet.

Blev resultatet som utredarna tänkte sig? Den stora skillnaden är att farhågorna för en degradering av välfärd, jämlikhet och miljön kommit på skam. För näringslivet blev medlemskapet tveeggat. Många företag exponerades för hårdare konkurrens och tvingades sänka sina priser. En del gick rentav under. Samtidigt ledde detta till en strukturomvandling som totalt sett har ökat produktion, export och tillväxt.

Medlemsavgiften till EU förväntades öka och med tiden tränga undan mer angelägna välfärdsutgifter. Så blev det inte. Medlemsavgiften kostar i dag ungefär 10 miljarder kronor (eller en tredjedel) mindre per år än vad konsekvensutredningarna räknade med. Därtill sjönk räntekostnader på statsskulden direkt efter medlemskapet, vilket gav stora besparingar.

Det förklarar sannolikt att offentliga utgifter för välfärdstjänster som andel av bruttonationalprodukten (BNP) har ökat snarare än minskat sedan 1995. Utgifter för sociala transfereringar har däremot minskat med några procentenheter av BNP, men enbart i proportion till minskad arbetslöshet.

Det fanns också en oro för ökad ojämlikhet i löner till följd av fri rörlighet för arbetskraft – att höginkomsttagare skulle lämna Sverige och låginkomsttagare migrera till Sverige. Så blev det heller inte. Lönespridningen ökade framför allt före medlemskapet men har sedan 1995 varit tämligen oförändrad. Större arbetskraftsinvandring från EU kom först efter att EU utvidgades till Östeuropa, men flera studier har visat att den ökade arbetskraftsinvandringen inte har lett till negativa löne- eller sysselsättningseffekter.

Den sorts populism som Sverigedemokraterna nu försöker slå sig fram med i valet till Europaparlamentet – att svenska löntagare drog nitlotten i medlemskapet – stämmer över huvud taget inte. Alla grupper av löntagare, även decilen med lägst löner, har fått reallöneökningar med ungefär 44 procent sedan Sverige gick med – en sällan skådad ökningstakt.

Ett viktigt bidrag till denna ökning kom från de konkurrenseffekter som EU gav upphov till. Till följd av både EES-avtalet och EU-medlemskapet sjönk till exempel livsmedelspriserna i Sverige med ungefär 20 procent jämfört med andra priser. Eftersom livsmedel står för en större del av låginkomsttagares utgifter har dessa gynnats särskilt av den sortens prispress.

EU har påverkat arbetsmarknaden något. Laval-domen och upphandlingsdirektiven är exempel på detta, som haft marginell betydelse och i vart fall inte har lett till ökad lönespridning.

En viktig fråga inför EU-medlemskapet var hur omfattande privatimport och illegal införsel av alkohol skulle bli och vilka skador det skulle ge upphov till. Utfallet blev oväntat. Totalkonsumtionen ökade med cirka 20 procent, ungefär som förutspåddes. Men den befarade ökningen av alkoholskador har uteblivit; det har skett en viss ökning av levercirros, men de flesta andra skadorna har minskat.

Nej-sidan var mycket övertygad om att EU skulle tvinga Sverige till en mindre ambitiös miljöpolitik. I efterhand kan konstateras att EU:s miljöinsatser blivit betydligt mer aktivistiska än vad konsekvensutredningarna utgick ifrån. Systemet med utsläppshandeln, gemensamma utsläppsmål och kemikaliedirektivet Reach är exempel på detta.

Miljöpålagorna blev däremot en belastning för en del företag. Viktigare var emellertid att EU-medlemskapet (samt det tidigare EES-avtalet) gjorde att handelshinder revs och att Sverige kraftigt skärpte sin konkurrenspolitik i en anpassning till EU-regelverket. Importen från EU ökade påtagligt och många företag som inte klarade konkurrensen slogs ut.

Detta lämnade emellertid också lediga resurser för nya företag och för gamla företag som kunde anpassa sig till den skärpta konkurrensen. Både produktiviteten och exporten har sedan 1995 vuxit snabbare än vad någon kunde förutspå. Sveriges investeringskvot har ökat, till och med mer än vad Konsekvensutredningen spådde. BNP-tillväxten tog också fart.

Hela tillväxtökningen, liksom alla andra ekonomiska förändringar sedan inträdet, kan självfallet inte tillskrivas EU-medlemskapet. Det är svårt att isolera EU:s effekter från andra orsaker. De studier som försökt sig på detta finner dock en positiv tillväxteffekt för länder som gått med i EU.

Utifrån detta facit drar vi slutsatsen att svenskt medlemskap överträffat förväntningarna inom de områden där EU har ett tydligt mandat att försvara och främja den fria rörligheten. Däremot har effekterna lyst med sin frånvaro inom andra politiska områden, där EU:s uppdrag är mer otydligt och saknar koppling till det grundläggande uppdraget att främja positiv integration mellan länder.

Denna slutsats är relevant även för debatten om framtidens EU. EU behöver reformeras med mer av institutionell konkurrens och mindre av harmonisering. Men EU behöver också förstärkas. Den fria rörligheten bör omfatta även tjänster fullt ut. Att utöka den fria rörligheten stoppas ofta av rädsla för sociala konsekvenser. Vår studie visar att sådana farhågor helt missbedömer effekten av ökad rörlighet. 

Det framstår närmast som en paradox att människor inom samhällsgrupper med lägre inkomster som vunnit mest på EU-medlemskap samtidigt oftare är skeptiska till EU och fri rörlighet. Inför EU-valet ter det sig extra viktigt med en saklig genomgång av vad EU har gjort för Sverige.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.