Sedan valet 2006 har stödet för Sverigedemokraterna sakta men säkert ökat. I dag når partiet i vissa opinionsmätningar nivåer som nästan är dubbelt så höga som inför förra valet – då de fick 2,9 procent av rösterna. Ändå underskattar de etablerade partierna systematiskt SD, vilket i sig öppnar vägen för partiet in i riksdagen.

I arbetet med min bok ”Folkhemspopulismen”, som utkommer på Timbro förlag i dagarna, har jag ingående studerat vad som egentligen kännetecknar Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer. Den bild som framtonar är en helt annan än den som präglar debatten.

De personer som överväger att rösta på SD i valet i höst är inte rasistiska extremister, tvärtom är de i allt väsentligt som folk är mest. De frågor de i undersökningar (Novus Opinion) anger som viktigast i politiken är desamma som för andra väljare: jobben, välfärden, brottsligheten, ekonomin. Naturligtvis är de starkt invandringskritiska – kraftigt minskad invandring är den gemensamma nämnaren. Men inte heller av SD-sympatisörerna upplevs invandringen som viktigare än de stora frågor som dominerar den politiska debatten.

Likheten mellan denna grupp och övriga väljare är tydlig även vad gäller den infekterade frågan om vad som egentligen är ”svenskt”.

Novus Opinion lät deltagarna i en undersökning ta ställning till huruvida ett antal olika begrepp är ”svenska värderingar” eller inte. De fem begrepp SD-sympatisörerna pekar ut som mest tydligt ”svenska” är i tur och ordning: ren natur, jämställdhet mellan kvinnor och män, hälsa, rättvisa och hederlighet.

Topplistan för övriga väljare är nästan helt identisk. Alliansväljare placerar förvisso ”internationellt engagemang” på femte plats, medan oppositionsväljarnas femteplats går till ”solidaritet”. Men därutöver råder nära nog konsensus (vilket för övrigt också i sig är ett värde alla tre grupperna rankar högt).

Något som avviker i denna – starkt förenklade – undersökning är däremot perspektivet ”öppenhet för andra kulturer”. Det uppfattas vara en svensk värdering av 28 procent av SD-sympatisörerna, medan motsvarande andel bland oppositionens och alliansens väljare är 36 respektive 42 procent.

En tydligare skillnad gäller synen på dagens Sverige. I samma undersökning instämde hela 38 procent av SD-sympatisörerna i påståendet ”det mesta som förändrats i Sverige de senaste 30 åren har varit negativt”. Motsvarande stöd bland allians- och oppositionsväljare var 11 respektive 18 procent.

Detta är talande. De personer som överväger att rösta på Sverigedemokraterna är frustrerade mittenväljare som upplever att det mesta – för dem personligen, för deras familj, för deras hemort och för Sverige – har försämrats de senaste decennierna. De tycks känna sig nonchalerade, bortglömda och föraktade av etablissemanget. Och de söker uppenbarligen någon att skylla allt detta på. Invandrarna blir för dem den perfekta syndabocken.

Jag säger inte detta för att på något sätt ursäkta eller förminska den invandringsfientlighet SD både piskar upp och profiterar på. Men för att rätt kunna bemöta den Sverigedemokratiska utmaningen måste man först förstå vari den består.

De etablerade partierna har ett naturligt behov av att demonisera SD, att framställa dem som avvikande och extrema. Samtidigt är likheten mellan svenska folkets åsikter och partiets budskap på flera punkter oroväckande stora. I en ny undersökning genomförd av United Minds uppger de tillfrågade rentav att SD har den bästa politiken i flykting- och invandringsfrågor. Hela 16 procent menar att SD har bäst politik på området, motsvarande andel för socialdemokraterna är 15 procent och för moderaterna 11. Här finns ett problem som är betydligt större än en handfull extremister.

Kanske kan man säga att problemet med Sverigedemokraterna är just att deras sympatisörer inte är extrema galningar. Om de verkligen vore det, skulle de inte kunna komma in i riksdagen. Däremot finns det säkerligen tillräckligt många frustrerade mittenväljare som skyller sina problem på invandringen för att SD ska nå fyra procent i valet.

Efter att ha studerat denna väljargrupp ingående blir min slutsats att uppgörelsen med fenomenet SD handlar om mycket mer än om att möta Jimmie Åkesson i debatter eller kartlägga partiets kandidater. Det handlar om att göra upp med flera av de allra mest populära föreställningarna i svensk samhällsdebatt, föreställningar som SD exploaterar av egna syften.

Det gäller till exempel tanken att politikens mål är att vi alla ska bli så lika som möjligt, att skillnader alltid är av ondo. Och att Sverige är ett unikt land, rentav det enda land som erbjuder sina medborgare fungerande välfärd. Samt inte minst tanken att politikerna kan, och borde, skydda svenska folket från de förändringar som följer med globaliseringen. Sverigedemokraterna utnyttjar skickligt dessa och andra populära tankar och gör dem till sina, formulerar om dem till en invandringsfientlig och protektionistisk agenda.

Därför hjälper det inte att ifrågasätta SD:s trovärdighet, problemet måste kapas vid roten. Först när dessa folkhemspopulistiska föreställningar på allvar ifrågasätts av ledande politiker och massmedier, finns chans att stoppa fenomenet Sverigedemokraterna.

Kanske är det för sent att förhindra att de kommer in i riksdagen 2010, kanske inte. Men den utmaning partiet utgör försvinner hur som helst inte på valdagen. Den här folkhemspopulismen måste bekämpas, alldeles oavsett om dess främsta företrädare klarar fyraprocentsspärren den här gången eller inte.

Markus Uvell
opinionsanalyschef, Svenskt Näringsliv