I valdebatten hörs inte den nödvändiga diskussionen kring hur Sveriges framtida tillväxtstrategi bör utformas. Intresset för viktiga långsiktiga näringslivsfrågor tycks på sina håll inom den sittande alliansregeringen vara begränsat. Förslagen från den rödgröna alliansen att höja skatter för löntagare och företag, återinföra förmögenhetsskatten, göra det mer lönsamt att leva på bidrag och skapa stor osäkerhet om den framtida energiförsörjningen innebär en allvarlig stoppsignal för framtidsinvesteringar och jobb.
Ska denna kombination av tystnad och direkt kontraproduktiva förslag kring de långsiktiga frågorna tolkas som att svensk ekonomi i huvudsak är på rätt spår?
Svaret är nej. Faktum är att Sverige måste byta spår om vi skall klara sysselsättning och välstånd i framtiden. Inte minst det stora utanförskapet och den höga ungdomsarbetslösheten visar på behovet av reformer.
Det brukar i valtider talas om att ”jobben kommer”. Så sa regeringen 2006 och liknande tongångar hörs nu. Normalt brukar också jobben komma när konjunkturen förbättras. Problemet är att många jobb tenderar att försvinna i den efterföljande lågkonjunkturen. Faktum är att inga nya jobb netto har skapats i näringslivet sedan 1950. Det säger sig självt att det är en formidabel uppgift att skapa ett så gynnsamt närings- och investeringsklimat att den trenden kan vändas. Ser vi till Sveriges totala sysselsättning under de senaste 15–20 åren har den som andel av den arbetsföra befolkningen stagnerat eller till och med minskat något. Detta trots att Sverige efter krisen i början av 1990-talet haft en ekonomisk utveckling som på många sätt varit bra.
Deprecieringen av kronan gav ett påtagligt förbättrat kostnadsläge och var ett kraftigt stöd till produktion och export av varor. Konkurrensen från utlandet har dock varit så hård att det krävts omfattande rationaliseringar. Totalt sett har detta inneburit att sysselsättningen inom varuproduktionen har sjunkit som andel av den arbetsföra befolkningen under de senaste båda decennierna. En del av nedgången kan sannolikt hänföras till att rationaliseringarna inom industrin inneburit att jobb flyttats i förädlingsvärdekedjan från industrisektorn till tjänstesektorn.
En annan faktor bakom den svaga sysselsättningen döljer sig bakom följande siffror: Det totala sparandet i den svenska ekonomin har ökat med cirka 4 procentenheter som andel av BNP från 20 till 24 procent sedan 1990. Under samma period har dock bruttoinvesteringarna minskat från 22 till 15 procent av BNP. Siffrorna visar att de investeringar som görs i Sverige endast motsvarar cirka 65 procent av det svenska sparandet. Resten går till att utveckla produktivitet, reallöner och sysselsättning i andra länder.
Detta visar att klimatet måste förbättras så att det blir attraktivt att investera i nya och växande företag i Sverige.
De rödgröna har sedan förmögenhetsskatten avskaffades hotat att återinföra den, vilket i sig haft en negativ effekt. Att förslaget nu ytterligare preciseras driver åter på en kapitalutflyttning. Att man talar om utredning innebär ingenting i verkligheten. Kapitalrörligheten i dagens värld sker utan hänsyn till sådant prat.
Sysselsättning skapas inte enbart via ett ökat utbud av arbetskraft genom att det blir mera lönsamt att arbeta i förhållande till att leva på bidrag. Detta är förvisso en nödvändig del i en strategi för ökad sysselsättning, men långt ifrån tillräcklig. Det måste också finnas jobb att gå till.
Men en regering som vill ha ökad sysselsättning totalt sett, måste skapa förutsättningar för att det sker en kraftig sysselsättningstillväxt också i övriga sektorer.
Vid en internationell jämförelse finns i Sverige en betydande potential för sysselsättningsökning inom de hushållsrelaterade tjänstenäringarna. Generellt sett hålls dock denna ökning tillbaka i vårt land av höga skattekilar. Den sammantagna effekten av inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och moms slår särskilt negativt mot denna typ av näringar. En viss öppning har på senare år kommit till följd av rut- och rot-avdrag som alliansregeringen infört. Lösningarna är dock för snäva för att ge någon mer betydande effekt på sysselsättningen. Att höja skatterna och slopa rut-avdraget, som de rödgröna förespråkar, leder åt fel håll.
Det krävs även att sysselsättningen i de verksamheter som nu ligger inom den offentliga sektorn kan öka. Sysselsättningsnedgången i den offentliga sektorn är bland annat en följd av att ökade transfereringar tränger ut offentliga tjänster. Ett annat skäl är att en svag produktivitetsutveckling tenderar att fortlöpande driva upp de relativa kostnaderna för dessa tjänster.
Nedgången i offentlig sektor är dock inte bara ett sysselsättningsproblem. Vi är även på väg att få växande kvalitetsproblem i den offentliga sektorn. På sina håll är kvalitetsbristerna tydliga redan i dag. Verksamheter som ur efterfrågsynpunkt borde präglas av dynamik och tillväxt tenderar att präglas av uppgivenhet och långtgående nedskärningar. Detta ger sämre direkt service men skapar även brister i motivation och organisation.
Det stora och uppenbara hindret för en sysselsättningsexpansion i offentliga tjänster är den restriktion som skattefinansieringen sätter. Av många olika skäl går det inte att höja skatterna. Tvärtom måste de med all sannolikhet fortsätta att sänkas med tanke på de restriktioner som den globala konkurrensen sätter upp för en liten öppen ekonomi av Sveriges typ. Genom nya lösningar på finansieringsområdet inom de offentliga tjänsterna skulle i stället en stor uppdämd efterfrågan som finns på detta område kunna omsättas i expansion av verksamheter och sysselsättning.
Som steg på vägen kan mer av den i dag offentligt finansierade produktionen bli både bättre och billigare med privata utförare. I en del partier har frågan debatterats om de vinster som privata företag gör när de exempelvis engagerar sig i den offentligfinansierade vården och omsorgen är rimliga. Som jag ser det är frågan felställd. Den relevanta frågan är i stället hur det kommer sig att privata aktörer både kan visa vinst och ge bättre kvalitet samtidigt som de får samma ersättning som de kommunala aktörerna. En god hushållning med skattebetalarnas medel borde då rimligen innebära att många fler privata aktörer erbjuds att ta över ansvaret.
Allt detta kan inte förändras med mindre än att det sker tydliga och kraftfulla politiska åtgärder under nästa mandatperiod. Det förutsätter i sin tur en modig politisk diskussion redan före valet.
Den sittande alliansregeringen kan inte stanna vid att uttala berömmande ord om att man klarat den globala finanskrisen bra. Jag hoppas att alliansregeringen förmår lyfta blicken. När det gäller de rödgrönas förslag inför nästa mandatperiod verkar det som om något gått alldeles fel i analysen av den hårdnande konkurrens som Sverige och dess näringsliv står inför. Det är dags att i stället släppa in framtiden.
Urban Bäckström
vd Svenskt Näringsliv