Om regeringen av principiella skäl inte vill betala ut en ekonomisk ersättning till människor som drabbats av vanvård så borde man gjort klart detta långt tidigare. Inte först efter drygt fem års utredande och en påfrestande väntan för alla drabbade. Människor som redan svikits av samhället förtjänar en mer respektfull behandling.

År 2006 tillsattes Vanvårdsutredningen. Utredningen har lämnat två delrapporter till regeringen med beskrivningar av vanvården av barn i fosterhem och institution. Barn har skilts från sina föräldrar och placerats i samhällets vård. Syftet från samhällets sida har varit att skydda och hjälpa. I stället har många barn utsatts för misshandel, sexuella övergrepp, hot och ständiga kränkningar. En fruktansvärd och omskakande läsning.

I direktiven till Upprättelseutredningen 2010 slog regeringen fast ”att det förekommit vanvård och övergrepp i den sociala barnavården”. Uppdraget var därför att komma med förslag till en upprättelseprocess i tre delar; formerna för en ursäkt, åtgärder för att förhindra vanvård i framtiden samt möjligheten och lämpligheten av en ekonomisk ersättning. Redan i direktiven begränsades uppdraget uttryckligen till perioden 1920–1980. Regeringen har nu meddelat att det inte blir någon ekonomisk ersättning.

I Upprättelseutredningens betänkande har jag och utredningens experter argumenterat för våra olika förslag. Jag har inget mer att tillägga i sak. Jag känner mig däremot tvungen att kommentera de skäl mot ersättning som regeringen nu anför.

Regeringen har angivit rättvisa och rättssäkerhet. Man anger att det blir orättvist gentemot andra grupper som haft det svårt under den här tiden och gentemot den som utsatts för övergrepp efter 1980. Frågan om orättvisa gentemot andra grupper är ett genuint politiskt ställningstagande, inte ett tekniskt. Den politiska avvägningen kunde ha gjorts redan efter Vanvårdsutredningens rapporter.

Regeringen framhåller också att den föreslagna ordningen är rättsosäker på grund av bevissvårigheter, eftersom det ofta saknas dokumentation i det enskilda fallet. Att dokumentation av övergrepp saknas har emellertid varit uppenbart i flera år och är en del av själva problemet.

Regeringen hänvisar även till remissvaren från de rättsvårdande instanserna. Av de domstolar som svarat har alla utom en godtagit utredningens förslag, med vissa tekniska påpekanden om vad som bör beaktas särskilt. Justitiekanslern, som har i uppdrag att reglera skadeståndsanspråk gentemot staten, konstaterar dessutom att det står ”klart att staten haft ett övergripande ansvar” och ställer sig ”i huvudsak bakom övervägandena och förslagen i betänkandet”.

Kerstin Wigzell
ordförande i Upprättelseutredningen