Journalister och politiker har lärt sig läxan från flodvågskatastrofen. Det fiasko man kunde notera då har gjort att beteendet blivit ett annat.
Göran Persson avbröt sin semester och statssekreteraren Lars Danielsson ställde liksom statsministern tidigt upp för kommentarer. Utrikesminister Laila Freivalds uppgavs ha lämnat sin semestervistelse och Thomas Bodström kommenterade i Studio 1. Lars Leijonborg slängde sitt gamla manuskript om den svenska skolan och ägnade sitt Almedalstal åt terrordåden i London.
Etermedierna i Sverige satsade alla resurser på bevakning av och kommentarer av händelserna i London. De var visserligen senare ute än BBC och CNN men när de väl kom i gång flödade extrasändningarna med ett stort och allsidigt utbud.
Inga svenskar drabbades av terroristernas bomber men trots detta slog nyheterna från London ut allt annat. Det var naturligtvis en riktig nyhetsbedömning även om det var just detta personerna bakom dåden önskade. Tony Blair visade sig från sin starkaste sida och deltagarna i G8-mötet kunde demonstrera sin enighet - samtidigt som de visade att de stod maktlösa inför terrorn.
Etermedierna har ett odiskutabelt försprång framför pressen då det gäller händelser som den i torsdags i London. Även om tidningarnas nätversioner minskat avståndet har tv och radio klara fördelar. De kan sända direkt från platsen för dådet. De kan förmedla uttalandena från ögonvittnen och ledande politiker.
Men pressen har också sina klara fördelar. I morgontidningar runt om i landet fanns i går sammanfattningar och kommentarer till vad som hänt.
De kunde på ett begränsat antal rader förmedla en kunskap som det tog många timmar för etermedierna att vidarebefordra.
Genom text, bilder och grafik fick man som konsument den väsentliga informationen. För region- och lokaltidningarna spelade TT en avgörande och positiv roll.
Samtidigt slår tabloidiseringen av den svenska morgonpressen igenom vid rapporteringen av katastrofen.
Bilderna från London var större och texterna fick mindre plats än vid liknande händelser tidigare. Kanske är detta rätt metod för tidningarna i konkurrensen med teve. Men bilderna får inte bli viktigare än de skrivna orden.
Risken är att tidningarna avhänder sig sitt viktigaste konkurrensvapen: förmågan att fördjupa och problematisera.
Den söndersprängda dubbeldäckaren är effektfull som signalbild, men den tillför ingen ny information. För stora bilder av sådant vi redan sett, på bekostnad av nya tankar i text, förbättrar inte tidningarnas ställning.
Etermedierna har ett annat problem som man borde brottas med. Nyhetsprogrammen i radio och tv har i allt högre grad kommit att domineras av dialoger eller prat mellan programledaren och andra journalister. Det är självklart riktigt att inkallade experter och politiker intervjuas men det är en helt annan sak med de egna journalisterna.
Det blir lätt löjligt när programledaren ställer frågor - som för övrigt ibland är omöjliga att besvara och ibland har självklara svar - till kolleger i studion eller ute på fältet. Prat får ersätta stringenta inslag. De som skall rapportera eller kommentera får inte tid till eftertanke utan skall så fort de landar på flygplatsen i London ge en direkt bild av stämningarna i samtal med redaktören i Stockholm.
Troligen anser man att det direkta samtalet mellan programledaren och medarbetarna gör det lättare för lyssnarna/tittarna att följa med.
Jag tror att det ofta är tvärtom. Ett genomarbetat inslag från en journalist på fältet eller i studion är ofta betydligt lättfattligare än det prat som nu ofta förekommer.
Budskapen om vad som terrorn skall leda till går isär.
I Dagens Nyheter betonas att Londonborna tar det hela relativt lugnt medan Dagens Industri slår på larmtrumman: "Terrorn sprider död, skräck, sorg och förvirring." Hitler trodde att han genom terrorbombningar skulle krossa Storbritannien. Det gick inte på grund av det mod och den sammanhållning som visades av dem som utsattes för terrorn.
Politiker och medier skall naturligtvis visa sin avsky mot terrordåden. Men samtidigt göra som Londonborna; visa att man inte låter sig kuvas och lugnt ta cykeln i stället för tunnelbanan.
STIG HADENIUS