När de första tyska bomberna föll mot London 1940 flockades nyfikna kring bränder och kratrar. "Blitzen" blev, åtminstone i efterhandsperspektivet, en tid av enighet, hjälpsamhet och krigshumor. Hög som låg trängde ihop sig i skyddsrum och tunnelbanestationer.
Inte heller när IRA flyttade över sin terrorism från Nordirland till London och andra brittiska storstäder upphörde det dagliga livet; många britter satte en ära i att inte låta sig bekommas. Vad Hitler inte klarat av skulle inte irländska terrorister kunna uppnå. I jämförelse med detta framstod det amerikanska samhällets ständiga fruktan för nya terrorattacker efter World Trade Center som överreaktioner. Men detta var före den 7 juli 2005.
Den terrorns "Blitz" som drabbat London, bokstavligt talat som en bombmatta, förvandlade abstraktioner till obeskrivlig och motbjudande verklighet. Vad alla politiker, experter och media varnat för och beskrivit har inträffat. Kunskapen om att denna typ av angrepp mot en storstads mest sårbara punkter kunde inträffa var till ingen som helst nytta. Gentemot motståndare som är beredda till vilka handlingar som helst, som har privilegiet att kunna välja tid och plats för sina angrepp, ligger London lika öppet som Bagdad. Det effektiva skyddet är en omöjlighet och förvarningen reduceras till en ständigt blinkande röd lampa.
För terroristerna är London den 7 juli 2005 i denna mening en stor seger, större än tågattentaten i Madrid 2004. London har ända sedan 11 september 2001 framhållits som nästa troliga terrormål. Sambandet med det pågående G 8-mötet i Skottland förstärker attackernas symboliska effekter. Alla säkerhets- och skyddsåtgärder är verkningslösa också då beredskapen borde vara som högst. Terroristerna blottlägger samhällets slutliga skyddslöshet och världsledarnas maktlöshet. Inga ord, hur välformulerade de än är, kan täcka över dessa gapande hål.
Kriget mot terrorismen, den krigsförklaring som 2001 markerade början på ett frontlöst och ändlöst världskrig, har inte varit en framgångsrik strategi. Tvärtom har den på ett förödande sätt spelat hänsynslösa motståndare i händerna. Det världssamfund som efter den 11 september 2001 slöt upp bakom USA står i dag splittrat efter den amerikanska invasionen av Irak 2003, en invasion och ockupation som förmodligen mer än någon annan enskild händelse underlättat rekrytering till islamistiska terrorgrupper och öppnat nya arenor för terrorattacker.
Ockupationen av Irak är knappast orsaken till dåden i London, möjligen en förevändning och en del av ett ideologiskt utanverk. Men kriget mot terrorismen, och speciellt den illa planerade Irakoperationen med dess drag av klassiskt kolonialkrig och vietnamisering, har på ett fatalt sätt kommit att spela motståndarna i händerna.
Terrorism som stridsmetod är inte sårbar för fysisk bekämpning i militära termer. Man är varken beroende av baser, underhållslinjer eller komplexa tekniska system, inte heller av förband som blir obrukbara om en tillräckligt stor del försatts ur stridbart skick. Självmordsattacker kan aldrig hejdas så länge det finns en rekryteringsbas och ett tillräckligt tydligt överordnat mål.
Fler militära eller paramilitära operationer, mer avlyssning och hårdare metoder i förhörscellerna kommer inte att lösa några problem. Tvärtom riskerar världen att sjunka djupare ner i fruktan inför den globala konfrontationens följder, i en förödande växelverkan mellan terrorism och kontraterrorism, en process där terrorns företrädare har visat sig ha alla trumf på hand.
"Blitzen" 1940, den tyska terrorbombningen av London och andra brittiska städer sommaren 1940, markerade övergången till ett totalt krig som fem år senare slutade med Nazityskland fullständiga nederlag och kapitulation. IRA:s terrorkampanjer, som kulminerade i London med sprängningen av en dubbeldäckad buss 1996, kunde inte bekämpas genom att motståndaren krossades militärt. Men det provisoriska IRA var trots allt en politisk separatistorganisation som använde våldet som ett instrument för att främja mål som också kunde uppnås med andra medel. IRA:s terror kunde till sist bekämpas effektivast vid förhandlingsbordet.
De skyldiga bakom attackerna mot London tillhör sannolikt inte denna kategori. Terrorattackerna syftar inte till att framtvinga politiska förändringar, det må sedan gälla Israel-Palestina, Saudiarabien eller Irak. Det finns ingen möjlighet att transformera konflikten på traditionellt sätt, ingen brygga över från våldet till förhandlingsbordet.
Världen riskerar därför att låsas fast i en förödande konflikt som leder till splittring, konsumerar ofantliga resurser och dränerar det internationella samfundet på kraft att hantera andra och i grunden mer vitala frågor. Terroristerna i London må ha vunnit en seger över terroristbekämpningen, men segern att styra världen borde de inte få vinna.
Wilhelm Agrell