Här följer andra delen av Gabriel Urwitz text om behovet av ett nytt finansiellt system efter den ekonomiska krisen.
Det finansiella systemet har flera viktiga uppgifter, framförallt att slussa sparande till investeringar. Två andra uppgifter är att se till att betalningssystemet fungerar i en decentraliserad marknadsekonomi. Det är en komplex uppgift i en alltmer globaliserad ekonomi, där olika lokala finansiella system knyts allt starkare ihop. Det finansiella systemets uppgift är att också vara en marknad för risk. I en decentraliserad marknadsekonomi där miljontals ekonomiska beslut fattas varje dag och där alla beslut måste tas under osäkerhet uppstår många olika risker. Det finansiella systemet hjälper till att hantera dessa risker. Vi vill att olika personer och företag skall ta risker. Alla investeringsbeslut är ju förknippade med risk och investeringar krävs för att utveckla ekonomin och åstadkomma tillväxt. Med andra ord är det av vikt för en välfungerande ekonomi att det finansiella systemet på ett effektivt sätt kan hantera uppkommande risker i samhällsekonomin såväl lokalt som globalt.
En av huvudorsakerna till den nuvarande finansiella krisen är ett för stort risktagande framförallt genom för hög skuldsättning i stora delar av det globala finansiella systemet. Varför har stora banker tagit dessa risker? Det finns inget enkelt svar men låt mig gå igenom några av de åtgärder som jag anser viktigast för att på ett bättre sätt framledes reglera bankers och andra finansiella institutioners risktagande. Med en bättre kontroll på risktagandet hade dagens kris inte blivit lika allvar.
Ett nytt regelsystem bör se ut så här:
1. Det måste krävas mer eget kapital för att driva finansiell verksamhet. Många banker har haft en balansomslutning som varit 30-50 gånger sitt egna kapital (det som i banksammanhang kallas primärkapital (riktigt eget kapital)). Detta är en orimligt hög skuldsättning. Ett större industriföretag har normalt en skuldsättning som är 1-4 gånger sitt egna kapital. Banker och andra finansiella institutioner som normalt skall ta låga affärsrisker kan i och för sig ha en hög skuldsättning men inte 30-50 gånger. Dagens banker styrs av de så kallade Baselreglerna, regler som de flesta länder har kommit överens om när det gäller kravet på eget kapital – kapitaltäckning. Det går inte att vetenskapligt bestämma vad som är rätt dos eget kapital men sannolikt måste kravet på eget kapital höjas från dagens 4-5 procent till cirka 8-10 procent.
2. Dagens kapitaltäckningsregler (Baselreglerna) är baserade på en riskvägd kapitaltäckning, det vill säga där olika tillgångsslag tillmäts olika risk och där högre risk kräver mer eget kapital. Denna riskvägda kapitaltäckning innebär att om en tillgång bedöms ha låg risk så kan en bank ha stora innehav och då också skuldsätta sig kraftigt, vilket är just vad som hänt. Den relativa kapitaltäckningen måste därför kombineras med en absolut kapitaltäckning, det vill säga en regel som säger att en bank inte kan ha en skuldsättning som är större än till exempel 15-20 gånger det egna kapitalet oberoende av hur riskfria tillgångarna bedöms vara. En regel om absolut kapitaltäckning skulle innebära att en felbedömning av risken (inte minst likviditetsrisken) av olika tillgångar inte skulle kunna få så pass stora konsekvenser som idag.
3. Kapitaltäckningsreglerna behöver bli anticykliska. Dagens regler är procykliska. Inte minst kravet på värderingen av balansräkningen till marknadsvärden har lett till procykliskt beteende eftersom den värderingsmodellen ofta leder till stora bokföringsmässiga vinster och därigenom bokföringsmässigt ökar eget kapital i uppgångsperioder och det omvända i nedgångsperioder vilket i sig sannolikt leder till ökat risktagande i uppgång. Marknadsvärderingens effekter måste korrigeras genom att kravet på eget kapital ökar i perioder med uppåtgående värden och tvärtom när värdena kraftigt har sjunker.
4. Ett av de stora problem som dagens kris påvisat är likviditetsrisken. En av bankers samhällsekonomiska funktion är bland annat att låna upp korta pengar och sedan låna ut dem långt, vilket skapar en automatisk inbyggd likviditetsrisk för en bank. För många stora finansiella institutioner måste mer än 50 procent av den finansiering som behövs köpas upp på marknaden på daglig, veckolig eller månatlig basis. På grund av detta blir banker mycket känsliga för störningar som leder till att de inte kan handla upp sin finansiering. Det är just detta som hänt i flera fall och är en av anledningarna till att olika centralbanker stöttat banker med avsevärda tillskott av likviditet. Banker har inbyggt i sin affärsmodell en naturlig så kallade ”maturity mismatch”, det vill säga en skillnad i löptid mellan tillgångar och skulder, där tillgångarna ofta har en längre löptid än skulderna/finansieringen. Denna mismatch måste bevakas av reglerande myndigheter. Man bör utveckla ett system som kopplar en banks behov av likvida tillgångar till hur stor denna mismatch är. Ju större mismatch desto större krav på likvida tillgångar.
Jag har inte tagit upp bonusfrågan, som diskuteras intensivt. Det är ingen tvekan om att bonuskulturen behöver korrigeras men det är viktigt att regleringen av banker och andra finansiella institutioner börjar i rätt ända genom att se till att minska risktagandet. Därefter kan man diskutera hur en rimlig bonus/rörlig ersättning bör se ut. Att börja reglera ersättningsmodellen innan man löst de frågor jag tagit upp ovan blir att börja i fel ända.
Det finns all anledning att fundera över att det är den mest reglerade delen (stora banker i USA, England, Schweiz, Sverige med flera) av det finansiella systemet som har haft de största problemen i dagens kris. Med andra ord så är inte fler regleringar den självklara lösningen för att undvika framtida kriser. Detta sagt så är det utan tvekan så att krisen har blottat ett antal brister i dagens regleringar. Det är viktigt att det blir förändringar av regelsystemet som verkligen rättar till de brister som funnits.
En effektiv tillsyn av det finansiella systemet kräver som grundbult en mer utvecklad kvantitativ reglering av banker och andra finansiella institutioner. Punkterna ovan utgör basen för en sådan reglering.
Gabriel Urwitz
Ordförande Segulah Advisor AB
Tidigare professor i finansiell ekonomi
Läs del 1: "Sverige bör gå i spetsen för ett nytt finansiellt system"