Den svenska modellen för ägande har sedan företagandets och välståndets genombrott i mitten av 1800-talet byggt på ett starkt personligt engagemang. Många av de i dag stora företagen grundades för omkring hundra år sedan av starka entreprenörer. Deras arvtagare och efterlevande bidrog till att göra Sverige till hemland för ett ovanligt stort antal världsomspännande multinationella företag, något som vi känner stolthet inför i dag. Det är svårt att överskatta kraften i sådant personligt, engagerat ägande.
Under senare decennier har dock ägandet i vårt land förändrats. Bland annat har det spridda institutionella – ofta anonyma – ägandet vuxit kraftigt. Staten är dessutom – direkt och indirekt via AP-fonderna – den största ägaren på Stockholmsbörsen. Därefter följer försäkringsbolag och fonder. Det direkta privata svenska ägandet på Stockholmsbörsen är nu så litet som knappt 15 procent. Det institutionella ägandet är skattefavoriserat på det enskilda privata ägandets bekostnad. Därför är också det institutionella ägandet i vårt land i en internationell jämförelse mycket omfattande.
Det institutionella ägandet kan, som vi ser det, inte uppfylla kraven på starkt ägande. Om kollektiv och institutioner får ett för stort utrymme går dynamiken förlorad. Vi är övertygade om att ett dynamiskt näringsliv i Sverige kräver ett stort mått av personligt ägande och individuell ägarstyrning.
Det är i detta sammanhang man bör se de olika initiativ som på kort tid kommit från politiskt håll och som ökar risken för att det institutionella ägandet missbrukas i politiska syften. För att illustrera vad som ligger i farans riktning: De svenska AP-fondernas 820 miljarder kronor räcker för att den svenska staten i ett svagt ögonblick skulle kunna köpa en tredjedel av aktierna på Stockholmsbörsen och styra företagen politiskt. Det vore en farlig väg att beträda.
Den senaste tidens interna splittring inom regeringen om synen på AP-fonderna kanske känns besvärande för statsministern, men mest av allt avslöjar initiativen från statsråden i finansdepartementet hur politisk klåfingrighet lätt kan slå sönder samförståndet kring AP-fonderna. Den tidigare regeringen – ledd av Göran Persson – lade en stark vikt vid en decentraliserad modell med fyra AP-fonder. Modellen, som var ett led i pensionsreformen, vann bred uppslutning hos fem av riksdagens partier.
Nu önskar sig plötsligt statsrådet Borg i stället en enda gigantisk AP-fond. Han konstaterar dock klokt nog att vi i Sverige redan haft en löntagarfondsdebatt och inte behöver en till. Den nya stora AP-fonden ska, enligt Borgs uppfattning, därför inte ha någon makt att styra företagen. Vad Borg dock glömmer är att lika snabbt som initiativet nu kommer om en ny gigantisk fond, lika oförberett kan förslag om en starkare politisk styrning av fondens ägande dyka upp i framtiden. Har AP-systemet väl slagits ihop till en enda gigantisk fond kan den politiska frestelsen vid någon framtida tidpunkt bli övermäktig. Diskussionen för några år sedan om ”blå-gult kapital” är en illustration av detta. Då handlade det om att ”svenska” företag skulle skyddas från utländska ägare.
Den politiska frestelsen belyses även av agerandet från det andra statsrådet i finansdepartementet. Statsrådet Odell tycks nämligen vilja ha en ökad politiserad förvaltning av AP-fonderna (dock inte i form av en sammanslagen gigantisk fond som Anders Borg). Han vill att AP-fonderna ska lyssna på de politiska direktiv som styrs av vad som för dagen betraktas som politiskt opportunt. Därför skrev han om direktiven till fonderna i våras.
Hans uppfattning strider direkt mot den nuvarande lagstiftningen för AP-fonderna och borde därför rimligen avvisas av övriga partier som står bakom pensionsöverenskommelsen. Kanske kommer KU att rentav pricka Odell för hans fondsocialistiska pekpinnar till AP-fonderna.
Tyvärr har AP-fondsstyrelserna inte visat det förväntade modet att ta strid med Mats Odell. De har låtit juridisk expertis belysa det felaktiga i regeringens direktiv. Men i den offentliga debatten har man varit tyst med undantag för Fjärde AP-fondens chef som dock nöjt sig med att försvara sitt förvaltningsfögderi. De juridiska analyser som fonderna låtit göra har inte offentliggjorts.
Politisk klåfingrighet är alltid en fara oavsett politisk färg. All skugga ska inte falla på den regering Sverige har just nu. Även den tidigare socialdemokratiska regeringen kände sig på sin tid frestad att söka påverka AP-fondernas agerande. I september 2006 kallade nämligen dåvarande finansmarknadsministern Sven-Erik Österberg och näringsministern Thomas Östros till sig ordförandena från de olika AP-fonderna i syfte att påverka fondernas ägarstyrning. De sade sig vara öppna också för att ändra lagstiftningen så att fonderna kunde göra som de båda statråden ville.
Mot denna bakgrund är det enligt vår uppfattning nu dags att göra ett verkligt omtag när det gäller AP-fonderna – ett omtag som inte bara innebär att nyckeln till den politiska klåfingrigheten låses in utan även helt kastas bort. Vi vill därför plädera för en helt annan färdriktning. Det behövs åter enskilda ägare – inte mer koncentration i statens händer. För det behövs tre sorters reformer.
För det första bör fondkapitalet föras till de enskilda personer som så småningom skall få sina pensioner därifrån – inte slås samman till en ny gigantisk fond med risk för en ökad politisk styrning av näringslivet.
Det bör vara möjligt för den som vill att få sin ”andel” av AP-fonderna utskiftad till det egna PPM-kontot. I motsvarande grad skulle så anspråken på den skattebetalda delen av pensionen reduceras. PPM-kontot bör också kunna användas mer flexibelt till direktköp av aktier, till att starta egna företag eller till kompetensutveckling. Dessa mer flexibla användningar kan styras av enkla regler som hindrar missbruk.
För det andra bör staten minska sin roll i styrningen av näringslivet. Resterande delar av AP-fonderna bör fredas från politiskt styre. Riskerna för sådan styrning är mindre om man undviker en sammanslagning. Statens övriga ägande på börsen bör minska.
För det tredje bör det vara möjligt och intressant för ägare som satsar egna pengar att återta en viktig roll bland börsnoterade företag. De svenska företagarna är hela tiden utsatta för en dubbelbeskattning, 26,3 procent bolagsskatt och 30 procent kapitalinkomstskatt. Medan utländska och svenska institutioner är enkelbeskattade. Just nu finns faktiskt ett gynnsamt tillfälle att minska kapitalinkomstskatten och anpassa den till omvärlden. Skattebortfallet är litet eftersom vinsterna är lägre än normalt. Investeringar behöver bli mer lönsamma. En bieffekt blir att avdragsrätten på lån minskar, vilket hjälper att förebygga en ny bostadsbubbla även om behov av övergångsregler kan behöva övervägas. Kapitalinkomstskatten är i dag högre än i nästan alla andra länder.
Socialdemokraterna bör för sin del deklarera att förmögenhetsskatten aldrig kommer att återinföras. Ett starkt enskilt ägarengagemang är något som måste premieras – inte motarbetas.
Det är hög tid att Sverige får en tydlig ägarpolitik med bred förankring, som bättre än nu stimulerar ett starkt personligt engagemang. Det var ett sådant engagemang som en gång i tiden lade grunden för det svenska välståndsbygget. Vi måste lära av historien. Lägg den politiska klåfingrigheten när det gäller AP-fonderna på hyllan för all evighet.
Urban Bäckström
vd Svenskt Näringsliv
Stefan Fölster
chefsekonom Svenskt Näringsliv