De ledande europeiska politikerna har nu tvingats inse att eurokrisen har sin grund i projektets konstruktion. Vid tillkomsten på 90-talet avvisades alla kritiker som hävdade att man inte kan ha en valutaunion mellan så skilda ekonomier och med så olika förutsättningar utan en politisk centralmakt. Det krävs inte bara en övergripande fiskal makt utan också en förmåga att vid behov rycka ut med stöd till unionens svagaste delar, en omfördelning av samma slag som sker inom federativa stater som till exempel Tyskland eller USA.
Men det politiska etablissemanget i EU sopade undan alla dessa invändningar. Man svepte in projektet i den sedvanliga berusande EU-retoriken. Här gällde det Historia, Freden, och Europas öde! Man övertygade sig själv att projektet skulle smälta samman Europas folk och att ekonomierna skulle bli alltmer lika. Man utlovade tillväxt för alla. Den gemensamma valutan skulle skapa solidaritet men det skulle ändå vara förbjudet att komma till varandras hjälp. Allt skulle modelleras efter det tyska systemet samtidigt som det försäkrades – inte minst av de tyska politikerna – att projektet var det bästa sättet att bädda in Tyskland i Europa och förhindra en tysk dominans.
Nu är man som bekant på full reträtt. Valutaunionen har blivit en ”transfer union” där väldiga summor garanterade av de starka länderna måste till för att förhindra de svaga ländernas kollaps. Huvudmotivet är mindre omsorg om dessa länders befolkningar än omsorg om de egna bankerna och euron som ett politiskt projekt. Konflikterna mellan EU-länderna ökar, Tyskland som skulle bäddas in är nu helt dominerande.
Nu skall projektet räddas genom ett ännu större projekt, vad som kallas för ”en fiskal union” men som i praktiken är en sorts ekonomisk diktatur utövad av tjänstemän och experter i Bryssel under i praktiken tyskt överinseende. Det är ännu osäkert vad som blir av i praktiken men ambitionerna är det inget fel på: demokratin i euroländerna skall pressas tillbaka, makten över centrala politiska beslut förläggas i Bryssel/ Berlin utom räckhåll för medlemsländernas opålitliga väljare.
Men det räcker inte. Nästa steg måste vara en politisk europeisk union. Det är nu den linje som den tyska politiska och mediala eliten formerar sig kring, mer eller mindre preciserat.
Hur skall det gå till? Det vanliga förfarandet inom EU att trixa sig förbi väljarna går inte att tillämpa i detta fall: här rör det sig om helt grundläggande förändringar. Kanske tror de ledande politikerna att de europeiska väljarna nu är så uppjagade och oroliga inför eurosystemets fiasko att de är beredda att köpa ett ännu större projekt. Men det finns inget som tyder på det, snarare tvärtom
Strategin är uppenbarligen att gradvis flytta fram positionerna. Man undviker att ställa frågan på sin spets och kompletterar den nya fiskala pakten med en politisk-fiskal som ger EU direkt makt över finans- och skattepolitiken i medlemsländerna och en bankunion med ömsesidiga åtaganden.
Det ena steget ger det andra, som är brukligt inom EU, den nationella demokratins makt upplöses gradvis i den ekonomiska nödvändighetens dunkel, tjänstemannadiktaturen tar vid och då kommer det federala projektet att marknadsföras som ett sätt att ge systemet ”demokratisk legitimitet”, ett nog så avslöjande uttryck. Det självbyggda valutamonstret skall tämjas med ett ännu större monster!
Men en levande och demokratisk politisk union kan bara skapas i ett läge när de europeiska folken känner en stark samhörighet och solidaritet med varandra, uppfattar sig själva som delar av ett europeiskt folk och har tillförsikt för de politiska institutionerna. Om det ens då är lämpligt eller rimligt kan verkligen diskuteras – men i alla händelser är det uppenbart mycket långt dit.
Att nu med valutaunionen som torped söka baxa in de europeiska folken med deras skilda politiska traditioner och språk i en federation, innebär en enorm demokratiförlust och likaså ofelbart växande konflikter mellan centrum och periferi. Federationen skulle inte hinna med att bildas förrän kraven på utträde börjar göra sig gällande. I denna union blir polis- och övervakningsstyrkor en säker tillväxtbransch. Än så länge har EU ingen polisstyrka, men vem vet?
Europas politiska och byråkratiska eliter har i åratal spelat högt: kört på med alltmer vidlyftiga projekt, hela tiden utvidgat EU-makten (”fördjupning”), allt fler direktiv, lagar och system som begränsar folkstyret i medlemsländerna. Systematiskt har man kört över allt motstånd, som förklarats vara populistiskt och Europafientligt.
Om folket gavs möjlighet att rösta och resultatet var ”fel” tvingades de till omtagning. Fördjupningen fungerar närmast med automatik genom samspelet mellan kommissionen och domstolen som bland annat den framstående tyska forskaren Fritz Scharpf visat i en viktig studie.
Nu betalar man priset för denna politik, inte bara ekonomiskt. Runt om i hela Europa växer missnöjet. Motsättningar mellan länderna ökar och gamla fördomar får nytt spelrum. Den sociala misären ökar inte bara i de mest utsatta länderna. Den tyska framgångsmodellen som hårt marknadsförs har varit möjlig främst genom omvärldens köpvilja och en stor och växande låglönesektor i Tyskland.
Besparingarna går ut över det som mest behövs, till exempel utbildning. Tilltron till demokratin vacklar, inte utan skäl. De förslag som nu presenterats kommer, om de genomförs fullt ut, att innebära en fortsatt nedmontering av den europeiska demokratin. Valutan är viktigare är folkstyret. De europeiska folken är i full färd med att låta sig omyndigförklaras, skriver Hans Magnus Enzensberger i en nyutkommen melankolisk bok. Det är en europeisk tragedi.
Carl Tham
fd ambassadör i Tyskland