Mitt i Sveriges förra ekonomiska kris, ungefär när samstämmigheten var som störst om att det svenska välfärdssamhället hade gjort sitt, hörde jag en ekonom fälla ett uttalande som gjorde starkt intryck på mig. Oberörd av flödet av nattsvarta siffror sade han: ”Om tio år kommer vi att se tillbaka och säga ’men det där var väl inte så farligt’.” 

Femton år senare började vi belägras av domedagsprofetior om en ny ekonomisk kris, global den här gången. Rädslan fick fäste igen. Det kollektiva medieminnet är kort, men höstens och vårens rubriker kunde skrämma slag på vem som helst. 

Det har gjorts jämförelser inte bara med 1990-talskrisen i Sverige, utan också med depressionen på 1930-talet. Det är ungefär som att jämföra dagens Sverige med, säg, dagens Peru. Skillnaden i välfärd är ungefär lika stor (och Peru är faktiskt något rikare i dag än Sverige var i början av 1930-talet). 

Ingen bör förringa arbetslöshet och utslagning, men den som bryter sig ur nuets bojor ett ögonblick mår en aning bättre. Låt oss skärskåda krisens huvuddelar. 

Den mest omedelbara sifferdramatiken handlar om BNP-raset. Sverige antas stå inför den största nedgången under efterkrigstiden. Betrakta kurvan härintill. Det är inte den som brukar publiceras i samband med nyheter om tillväxten, men det är den som visar hur värdet av Sveriges varor och tjänster utvecklats i fasta priser sedan 1950.

Som synes har Sveriges välstånd ökat kraftigt. Krisen i början av 1990-talet syns som en liten nedåtböj, och den nuvarande krisen kommer att visa en motsvarande dipp. Man kan här läsa ut att Sverige med det värsta scenariot, drygt sex procents negativ tillväxt i år, kommer att backa till ungefär 2005 års nivå innan det vänder upp igen. Fattigare än så blir vi inte. 

Samma förhållande gäller också andra länder eftersom den globala tillväxten varit enorm de senaste decennierna. I svårt drabbade Lettland räknar man med ett BNP-fall på 15 procent i år. Det innebär för hela ekonomin att letterna hamnar på ungefär 2006 års välståndsnivå (även om det stora problemet är en hårt skuldsatt stat som tvingas till brutala nedskärningar). Tillväxten var nämligen 8,5 procent per år i snitt 2000–2007, och från 2005 över 10 procent. 

Arbetslöshet är det problem som kommer sist i en lågkonjunktur. Vi vet inte var vi hamnar än. Och precis detta är den första av tre bedrägliga aspekter av jobblarmen. De allra fetaste rubrikerna om arbetsmarknadskrisen har sannolikt redan publicerats, och de har handlat om varsel. De har gett ett intryck av att berätta om faktisk arbetslöshet. Men uppemot hälften av varslen blir aldrig verklighet. Varseltalen har för övrigt sjunkit varje månad sedan i januari.

Själva arbetslöshetssiffran måste också dissekeras. Den befaras av bland andra regeringen bli tvåsiffrig nästa år. Det talas om nära 12 procent. Detta låter rekordhögt, men nivån är faktiskt något lägre än den som rådde under det värsta 1990-talsåret, då arbetslösheten låg på 9 procent. 

Hur går det ihop? Jo, under mellantiden har Sverige övergått till att räkna arbetslöshet på ett internationellt standardiserat sätt. Bland annat ingår numera i de arbetslösas skara alla heltidsstuderande som söker arbete. Hade de gjort det även tidigare hade siffran faktiskt så sent som 1997 passerat tolvprocentsstrecket, visar Konjunkturinstitutets senaste omräknade statistik.

Den andra sidan av arbetslöshetsstatistiken är sysselsättningen. Där är vi ännu inte i närheten av krisåren på 1990-talet. Under åren 1990–1993 minskade sysselsättningen med hisnande 600 000 personer – från en nivå bra mycket lägre än den vi vant oss vid på senare år. Efter 1997 har sysselsättningen ökat kontinuerligt fram till toppåret 2008. Just nu är andelen sysselsatta vuxna nere på nivån i slutet av 2006. Konjunkturinstitutet räknar med att det totala fallet i denna lågkonjunktur blir 300 000 personer. 

Den ensamstående mamman som blir av med sitt Saabjobb i Trollhättan blir förstås inte vidare upplyft av att få perspektiv på rikets genomsnittliga välståndsnivå. Men det saknas inte skildringar av hennes öde, och det faktum att hon och andra arbetare i västvärlden har ett rätt finmaskigt skyddsnät omöjliggör den där 1930-talsjämförelsen, som snarast frammanar bilden av soppkök och halvsvält. 

Liksom alla historiens nycker har den här krisen trotsat de flesta förutsägelser. Ekonomernas prognoser underskattade hela hösten konsekvent kraften i inbromsningen. Varför ska man tro att de inte underskattar kraften i vändningen? 

Med viss förenkling kan man säga följande om prognos och utfall: 

De rikaste ländernas ekonomier hittills har krympt mer än man förutsåg för knappt ett år sedan men verkar nå botten tidigare än man förutsåg för ett halvår sedan. De flesta stora tillväxtekonomier tycks ha stått emot nedgången bättre än de flesta räknade med i höstas och verkar dessutom komma ur den värsta svackan tidigare än man trott. 

Den fattigaste delen av mänskligheten, slutligen, tycks drabbas hårdare än de flesta räknade med i fjol, vilket ser ut att innebära ett sorgligt bakslag i kampen mot fattigdom – även om det är mycket långt kvar till fattigdomsnivåerna före 1990-talet.

När den här krisen börjar sjunka undan i vårt medvetande kommer vi att konstatera att den inte innebar slutet för välfärdssamhället som vi känner det. Inte heller ledde den till EU:s upplösning eller nya krig. 

Mycket kommer att ha förändrats, en hel del till det bättre – finansmarknadernas funktionssätt, ekonomisk-politisk maktförskjutning från USA–Västeuropa till Asien och Latinamerika. Besvärande stora statsskulder kommer vi att få leva med ett tag. Hur stort det problemet blir återstår att se. Sveriges resa ur 1990-talskrisen visar att skulden kan hyvlas ner snabbare än man tror när det är som dystrast. 

Den sorgligaste globala effekten skulle kunna bli ökad fattigdom i utvecklingsländerna. Men det är inte mycket som talar för att heller detta är ett bestående problem. Det blir knappast någon ny utförslöpa som under 1970- och 1980-talen. Länderna har betydligt bättre styren i dag. Afrika söder om Sahara väntas ha tillväxttal fyra fem procentenheter över de rika länderna såväl i år som nästa år, och krisen plus högre livsmedelspriser kan för Afrikas del innebära en extra skjuts åt planerna på att äntligen utveckla jordbrukssektorn. 

På kort sikt kan vad som helst gå snett. På lång sikt utvecklas världen till det bättre. För den som betraktar vad som hänt de senaste decennierna är det mycket tydligt.
 

Därför vågar jag säga att när vi ser tillbaka om några år kommer vi att konstatera: ”men det var ju inte så farligt”.