Det är många i dag som tänker på hur deras konsumtion påverkar miljön, i synnerhet klimatet. Men inte lika många tänker på att de genom miljöskatter, handel med utsläppsrätter och elcertifikat redan betalar för sin miljöpåverkan och därmed bidrar till att klimatmålet och andra svenska miljömål uppfylls. Många tror dessutom att just deras konsumtionsval har en betydande miljöeffekt, när det i själva verket bara leder till en inkomstöverföring till näringsidkare eller i bästa fall utgör en signal till politikerna.
Konsumenter som av ansvarskänsla vill värna livsbetingelserna för dagens och kommande generationer förtjänar att få bättre information om hur miljön verkligen påverkas av deras val. En produkt som i sammanhanget tjänar som ett bra exempel är så kallad grön el (förnybar el).
Lite förenklat fungerar marknaden för grön el på så vis att elkunden betalar lite extra, en premie, till elleverantören för att denna ska köpa in förnybar el för att elkundens miljöpåverkan ska bli mindre. Ett av problemen med denna marknadslösning är att elkunden inte kan vara säker på att grön el är just grön eftersom det i dagsläget inte finns ett kontrollsystem som kan garantera det. Genom EU:s elmarknadsdirektiv har ett arbete initierats för att ursprungsmärka el i syfte att förbättra informationen till elkunderna.
Det stora problemet med grön el är att elledningssystemet inte kan skilja den från brun el (icke förnybar el). Faktum är att om man tittar riktigt noga på den gröna elen kommer man i ett systemperspektiv att se att den har tydliga nyanser av brunt. Det beror på att mängden grön el i elsystemet på kort sikt är oberoende av om du köper den eller inte.
Om du minskar din elförbrukning, oavsett om du köper grön el eller inte, är det den el som för tillfället har högst produktionskostnader som kommer att minska i elsystemet. Man kan säga att principen om sist in först ut gäller i elsystemet, och sist in är oftast utländsk kolkraft som är dyrare att producera än kärn-, vind- och vattenkraft. Den logiska följden blir att även om du köper grön el så är den likväl brun när du använder den. För din påverkan på klimatet spelar detta dock ingen roll, eftersom kolkraftverken ingår i handeln med utsläppsrätter. Om utsläppen från kolkraftproduktionen minskar kommer dess outnyttjade utsläppsrätter att säljas vidare till andra, till exempel industrin. Den överblickbara klimateffekten av förändringar i din elförbrukning är därmed noll, det blir endast en omfördelning av koldioxidutsläpp mellan olika utsläppskällor inom utsläppshandels-
systemet.
Nu finns det ju andra miljöproblem än klimatet, så grön el kanske ändå har en positiv miljöeffekt. För att handel med grön el ska få reala effekter på elsektorns miljöpåverkan måste den leda till att ny grön el tillförs elmarknaden på bekostnad av gammal brun el. Det är också vad man kan förvänta sig om fler väljer att köpa grön el till ett högre pris, eftersom lönsamheten i produktionen stiger och utbudet därmed ökar. Detta om man ska tro informationen på Konsumenternas elrådgivningsbyrås hemsida.
Resonemanget är dessvärre felaktigt. Handeln med grön el bygger i allt väsentligt på falska förhoppningar och liknar mest avlatshandel. Folk förleds att tro att de genom att köpa grön el minskar sin negativa miljöpåverkan. I praktiken innebär köp av grön el bara en kostnadsökning för den samvetstyngde.
Skälet till detta är att elcertifikatsystemet fullständigt undergräver marknaden för grön el.
Elcertifikatsystemet är ett marknadsbaserat subventionssystem som syftar till att öka produktionen av förnybar el med 25 TWh till år 2020. För varje förnybar MWh som produceras utfärdas ett certifikat till elproducenten som kan sälja det vidare till kvotpliktiga elleverantörer. Kvotplikten innebär att enskilda elleverantörer varje år måste köpa och annullera elcertifikat i proportion till levererad elmängd. Eftersom elleverantörerna bara utgör ett mellanled i elhandeln betalas elcertifikaten slutligen av elkunden. Energimyndigheten uppskattar att elkundens kostnad för elcertifikatsystemet förra året uppgick till cirka 8 öre per kWh (inklusive moms och administrativa avgifter), vilket motsvarar cirka 5 miljarder kronor i subvention till elproducenterna.
Elcertifikatsystemet innebär i praktiken ett tak för utbyggnaden av förnybar el. Systemet är konstruerat så att kvotplikten tvingar fram en efterfrågan på elcertifikat så att målet om 25 TWh nås. Priset på elcertifikat ser till att efterfrågan balanseras av ett tillräckligt utbud. Ju svårare det blir att nå målet desto högre blir priset på elcertifikat, det vill säga elkundens subvention till producenten av förnybar el ökar. Konsekvensen är att om försäljningen av grön el ökar kommer det i bästa fall att leda till ett lägre pris på elcertifikat, eftersom både utbudet av grön el och elcertifikat då ökar. Det blir därför inte mer än 25 TWh ny grön el år 2020. Någon undanträngning av brun el till förmån för grön el kommer därför inte att ske. Elcertifikatsystemet undergräver således marknaden för grön el.
Är det då inte bra att kostnaderna för elcertifikatsystemet kan bli lägre? Jo, det är givetvis bra, speciellt för dem som inte köper grön el, eftersom de får ett något lägre elpris. Det kan dock tyckas orättvist mot de konsumenter av grön el som tror att de gör mer än att subventionera de elkonsumenter som inte köper grön el.
Det grundläggande syftet med elcertifiktsystemet och utsläppshandelssystemet är att via effekter på elpriset ge marknadens aktörer den information som krävs för att fatta riktiga beslut. Dessa system innebär per definition att uppsatta miljömål uppnås, vilket de facto innebär att människor förleds att tro att de bidrar till stora miljöförbättringar om de köper grön el.
Om konsumenterna hade tillgång till korrekt information kanske de i stället skulle välja att donera pengar till miljöorganisationer eller köpa utsläppsrätter som då inte kan nyttjas av industrin. Vi efterlyser därför ökade insatser från Konsumentverket och andra myndigheter i syfte att tillhandahålla information som på ett korrekt sätt speglar faktiska effekter av olika konsumtionsval.
Thomas Broberg
fil dr i nationalekonomi, Konjunkturinstitutet
Runar Brännlund
professor i nationalekonomi, Centrum för miljö- och naturresursekonomi, Umeå universitet