Två varandra motsatta drag präglade länge Sveriges politiska system: å ena sidan vilja till samförstånd, å andra sidan tendenser till uppdelning i två block. Dessa drag uppehöll jag mig själv vid i en bok som kom ut redan för fyrtio år sedan och som hade titeln "Mellan samlingsregering och tvåpartisystem". Nu har tendensen mot ett tvåpartisystem ytterligare förstärkts. För två år sedan bildade de borgerliga partierna sin alliansregering och nyligen har så socialdemokratin, miljöpartiet och vänsterpartiet meddelat att de tänker gå till val med en gemensam regeringsplattform.
En uppdelning av ett lands politiska fält i två partier har både för- och nackdelar. En fördel är att regeringsalternativen framstår som tydliga. Det blir lättare att utkräva ansvar för den politik som förts. En annan fördel är att den politiska debatten vitaliseras om två klara åsiktspaket ställs mot varandra. En nackdel å andra sidan är att det kan uppstå ryckighet i politiken. Ett av de två partierna kan, när de får egen majoritet, lätt lockas att helt riva upp vad det andra partiet tidigare genomfört. I ett flerpartisystem, med den större rörlighet som det inbjuder till, ökar ofta förutsättningarna för att uppnå brett samförstånd.
Den uppdelning i två block som vi nu står inför påminner visserligen om ett tvåpartisystem men är ju ändå inte ett sådant. Vi har alltså inte fått två stora partier men väl två konglomerat av partier, där ett parti på respektive håll är stort och de andra små. Det läge vi hamnat i utgör varken ett genuint tvåpartisystem eller ett genuint flerpartisystem. Därtill har vi det proportionella valsystemet som lätt möjliggör inmarsch i riksdagen av nya partier vid sidan av dessa två block. Och att detta system kommer att bestå har klart markerats i det betänkande som Grundlagsutredningen i stor enighet avgav i onsdags.
Detta nya partipolitiska läge riskerar att få olyckliga konsekvenser. Jag begränsar mig till att ange tre.
1) En konsekvens är att politiken kan hotas av viss förlamning. Det är en given ambition för alla regeringar att nå enighet i sitt arbete. Ofta blir detta särskilt svårt i flerpartiregeringar även om det naturligtvis också kan inträffa i enpartiregeringar - det enda parti som regeringen är baserad på kan i sig inrymma olika falanger i den fråga som är uppe för avgörande. I koalitionsregeringar ökar ändå dessa svårigheter i och med att de i regeringen ingående partierna utgör separata organisationer. De känner därigenom naturligt nog större behov att markera sin särart. Det händer inte så sällan i flerpartiregeringar att ett av de medverkande partierna helt enkelt vägrar att gå med på vad de andra önskar se genomfört.
För en regering som på detta sätt kört fast finns olika lösningar. En är att ingenting göra och låta frågan bero, en annan och dramatisk är att helt enkelt avgå. En tredje lösning vore att i någon form - med förbigående av det motsträviga koalitionspartiet - söka stöd i den omtvistade frågan hos ett oppositionsparti som delar majoritetens åsikt. Den senare typen av lösning kan komma att försvåras när regeringen möter en opposition som i sin tur består av ett väl sammanhållet block. Detta block kan å sin sida känna ett tryck att inbördes hålla ihop även om det inrymmer något parti som sympatiserar med regeringen i den aktuella frågan.
Slutsats: ett mångpartisystem som förlorat flexibilitet genom uppkomsten av två block kan alstra förlamningar i politiken.
2) En annan konsekvens av uppkomsten av två block är att den tidigare identiteten hos de i blocken ingående partierna kan förväntas bli förändrad. Allianspartiernas utveckling illustrerar väl detta. Moderaterna har orienterat sig från höger mot mitten, mittenpartierna - särskilt centerpartiet och folkpartiet - har rört sig högerut. Det parti som kanske mest förmått hålla fast vid sin gamla identitet är kristdemokraterna.
Ett särmärke för alla dessa småpartier är att man i den offentliga debatten mindre framhåller olika värderingar, någonting som kan kallas en partiideologi. I stället koncentrerar man sig på olika konkreta sakområden som man anser sig värna om. Folkpartiets och dess ledares starka engagemang i skolfrågor är ett utmärkt exempel på denna tendens.
Det är självfallet ännu för tidigt att uttala sig om de förändringar i identitet som kan uppstå hos partierna i det nu bildade vänsterblocket.
Socialdemokratins ställning som det stora partiet kommer med all sannolikhet att bli svårare än moderaternas. Man blir som det tidigare statsbärande partiet tvungen att nu orientera sig mot vänster medan det för Fredrik Reinfeldts parti, som länge hade varit ett oppositionsparti på högerkanten, var lättare att söka sig mot mitten. Vänsterpartiet blir möjligen det parti inom detta nya block som mest kommer att hålla fast vid sin gamla identitet. Rollen kan i så fall jämföras med den som kristdemokraterna spelar inom alliansen.
Beredvilligheten hos medborgare att engagera sig i enskilda partiers verksamhet kommer förmodligen också att försvagas när partierna som sådana förändrar inriktning och utseende. Viljan att ägna sig åt internt partiarbete kan sålunda minska när tyngdpunkten i verksamheten förskjuts från att försvara vissa värderingar till att slå vakt om ett antal konkreta sakområden. Dessa kan framstå som mer eller mindre angelägna eller inte. Medborgarnas beredvillighet att rösta i allmänna val består visserligen. Man engagerar sig för en seger för alliansen eller för vänsterblocket. Men själva rösthandlingen blir mer komplicerad. Man vet inte, så som vårt proportionella valsystem är utformat, vilket av många partier som man skall rösta på för att det block som man sympatiserar med säkert skall vinna.
3) En tredje konsekvens av dagens politiska läge är att nya partier kan komma in i riksdagen vid sidan om de partier som nu bildar dessa två block. Ett sådant nytt parti skulle få roll av vågmästare. I aktuella opinionsmätningar utgör sverigedemokraterna ett parti som närmar sig 4 procent. Partiets ordförande har nyligen också uttryckt tillfredsställelse över det läge som uppstått. Han tror att uppkomsten av två block kan gynna det egna partiet. Jag är rädd för att han kan få rätt. Att sverigedemokraterna skulle få en chans att spela vågmästare i riksdagen och kanske därtill medvetet eller omedvetet också kunna påverka de andra partiernas politik är den allvarligaste konsekvensen av den uppdelning i två block som nu håller på att ske.
Det är svårt att föreställa sig någon lösning på dagens parlamentariska läge med dess risker för förlamning i politiken, minskat deltagande i partiarbete och en icke-önskad roll för sverigedemokraterna.
En lösning vore naturligtvis att helt och hållet överge vårt proportionella valsystem och övergå till ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar. Ett sådant system skulle förmodligen framtvinga det tvåpartisystem som vi är väg mot men ännu inte nått fram till. Men det finns, såsom nu senast Grundlagsutredningen visat, ingen som helst beredskap för en så långtgående reform. Partierna själva slår vakt om det bestående.
En annan möjlighet, som skulle kunna motverka några av de negativa konsekvenserna av dagens läge, vore naturligtvis om de två stora partierna - moderaterna och socialdemokraterna - blev ännu större och flera av småpartierna hamnade under 4 procentsgränsen. Ej heller detta scenario verkar sannolikt. De små partierna kommer självfallet att på alla sätt försöka hålla sig kvar över denna gräns, kanske genom att mer än nu profilera sig. Tyvärr verkar vi fortsättningsvis få leva med dagens besvärliga parlamentariska läge.
olof ruin