DN Debatt

”Den obekväma sanningen om mordet på Olof Palme”

Mordplatsen på Sveavägen, natten efter mordet på kvällen den 28 februari 1986.
Mordplatsen på Sveavägen, natten efter mordet på kvällen den 28 februari 1986. Foto: Rolf Söderberg

Nya uppgifter efter många års tystnad. Några år före mordet kom Christer Pettersson till statsrådsberedningens kommittélokaler och frågade personalen om Palmes vanor. Det berättade en av kanslihusets trotjänare för mig. I ett annat samtal med en person som stod Pettersson nära fick jag uppgiften att Pettersson arbetat som torped åt ”Bombmannen” Lars Tingström. Det är nu dags att vi i Sverige tar till oss att dådet var inhemskt och att det ytterst var hatet som dödade honom. Det är den obekväma sanningen om mordet på Olof Palme, skriver Ulf Dahlsten, Palmes statssekreterare 1983–1986.

Den 28 februari har det gått trettio år sedan Olof Palme mördades i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan på väg hem med sin fru från en sen bio, och spekulationerna kring mordet är åter i full gång. Många känner sig fortfarande osäkra på om mordet verkligen är uppklarat och på den verkliga orsaken. Med denna artikel vill jag bidra till att undanröja deras tvivel, delvis genom att delge okända fakta. Mordet är enligt min uppfattning uppklarat i alla andra avseenden än de rent juridiska och det senare kan det tyvärr aldrig bli, eftersom den misstänkte inte längre finns i livet.

Det första skälet att tro att mördaren är identifierad är det faktum att Christer Pettersson erkänt mordet och lämnat detaljerade uppgifter om vad som hänt.

Under åren efter frikännandet blev jag i likhet med många andra i Olof Palmes omgivning uppringd av personer som ville delge mig sina idéer och iakttagelser. De flesta berättade om något som polisen redan undersökt och kunnat avföra, andra om teorier som inte stämde med fakta. Men flera av dem som ringde hade hört Christer Pettersson i mer eller mindre påverkat tillstånd erkänna dådet, det kunde vara i fängelset, ja till och med på en pendeltågsstation.

Foto: Jan CollsiööMen inget samtal var så trovärdigt som det jag fick på min mobil under en helgpromenad. Den som ringde var närstående till en person som jag kände till både till namn och position. Christer Pettersson hade under lång tid anförtrott sig till vederbörande, som numera är bortgången. Jag kan inte med säkerhet veta att den som ringde var den hen uppgav. Jag vet inte heller och vill inte veta om hen ringde på eget bevåg eller om hen gjorde det på uppdrag. Vad som övertygade mig var samtalets detaljrikedom och att många av uppgifterna sedermera vidimerats, dels av ”Bombmannen” Lars Tingströms testamente publicerat några år senare, dels av det andra samtal jag strax ska berätta om. Uppgiftslämnaren berättade om hur Christer Pettersson hade arbetat som torped åt Lars Tingström. Denne hade haft några motgångar och inspirerad av det utbredda Palmehatet lastade han Palme för det som hänt. Han gav sin torped i uppdrag att döda honom. Jag fick uppgiften att Christer Pettersson tidigare erhållit den typen av uppdrag.

 

Christer Pettersson var på sitt sätt också ett offer och hans gärning en yttersta konsekvens av det inhemskt producerade hat som han och hans uppdragsgivare kommit att ta till sig.

 

Uppdraget från den kriminella ledaren blev inte utfört och Pettersson fick sparken som torped när han utvecklade ett missbruk som gick ut över hans användbarhet. Men när han upptäckte paret Palme på väg in på biografen såg han, enligt de uppgifter jag fick, en möjlighet att få pengar till sitt missbruk. Han kom ihåg sitt gamla uppdrag och han visste var de hade ett vapen gömt. När han hämtat vapnet väntade han på att paret Palme skulle lämna biografen.

Det andra skälet att tro att mordet är uppklarat är Christer Petterssons besök i statsrådsberedningens kommittélokaler.

Foto: ARI LUOSTARINENChrister Pettersson. Foto: Ari Loustarinen 

Det andra samtalet jag vill berätta om kom från en av kanslihusets trotjänare. Hen ringde en tid efter frikännandet upp mig och berättade att den misstänkte kommit till Statsrådsberedningens kommittélokaler några år före mordet. Pettersson hade varit i betydligt bättre skick än vid domstolsförhandlingarna, men hen tvekade inte ett ögonblick om identifikationen. De hade inlett ett samtal och Pettersson förhörde sig om Palmes vanor och frågade hur ofta Palme kom till kommittélokalerna. Svaret hade varit att det var mycket sällan. Så hade samtalet utvecklats och de hade utbytt starkt kritiska kommentarer om Palme och hans politik. Det var därför hen inte velat träda fram offentligt. Hens egna värderingar var klart konservativa, men hen ville inte sitta i en rättssal och berätta om att hen delat negativa synpunkter om Palme med hans mördare.

Det tredje skälet är Lisbet Palmes starka utpekande.

Inget av det jag berättat har formellt bevisvärde, men det har Lisbet Palmes utpekande. Lisbet Palme är utbildad psykolog och har fotografiskt minne. Hon blev själv påskjuten och såg mördaren i ögonen på mindre än två meters avstånd när han övervägde om han skulle döda också henne. Hon följde honom med blicken när han på ett karakteristiskt vaggande sätt avlägsnade sig från mordplatsen.

Foto: Claudio Bresciani/TTLisbet Palme. Foto: Claudio Brescani/TT

På sjukhuset bad Lisbet Palme säkerhetstjänsten att ringa upp mig och be mig komma dit. Det var så jag fick veta om mordet. Men innan jag åkte till sjukhuset ringde jag Ingvar Carlsson och informerade honom om mordet och på hans uppdrag kallade jag samman regeringen.

Lisbet Palme berättade att hon trodde mördaren var en kroat och han hade onekligen ett utseende som ger sådana associationer. Att hon trodde det berodde nog mest på att familjen tidigare varit utsatt för hot från en kroatisk fascistisk organisation, Ustasja, och att regeringen några månader tidigare vägrat korta av straffet för en av dess mördare.

Lisbet Palme bad mig vara med på första förhöret och höll mig fortlöpande informerad om intervjuer och konfrontationer. Jag tror att Olof hade velat det, var hennes förklaring. Hans Holmér hade ett långt enskilt förhör med henne, som jag inte vet hur väl dokumenterat det är. Vi vandrade Djurgården runt, när hon berättade om det. Hon hade varit noga med att skilja på vad hon sett som vittne och de bedömningar hon gjort som utbildad psykolog, berättade hon. Som psykolog gjorde hon bedömningen att mördaren dödat förr och att han var missbrukare.

Lisbet Palme var med om flera konfrontationer, inte alla helt välorganiserade. Inför konfrontationen med den misstänkte begärde hon att den skulle ske via video. ”Och så var det han”, berättade hon när hon ringde mig. ”Och nu kommer de inte att tro på mig.”

Ett vittne som kände Christer Pettersson väl hade också sett honom i närheten av mordplatsen strax före mordet. På den bevisningen dömdes den misstänkte av tingsrätten, men friades av hovrätten. Hovrättens frikännande vilade på att domarna underkände Lisbet Palmes vittnesmål. Som stöd för sitt ställningstagande åberopade de ett expertvittne, professorn i psykologi Lars-Göran Nilsson. När jag ryktesvägen fått höra att han ansåg att rätten hade missförstått honom ringde jag upp honom. Det visade sig att han var både upprörd och förundrad över hur rätten kunnat tolka honom på det sätt den gjort. Han hade försökt förklara hur man kan lita på det centrala i en minnesbild, men inte på detaljerna omkring, som kan härröra från andra minnen. Det fanns inget i hans expertutlåtande som borde ha gett hovrätten skäl att underkänna Lisbet Palmes utpekande, menade han när vi talades vid.

 

Det fanns inget i hans expertutlåtande som borde ha gett hovrätten skäl att underkänna Lisbet Palmes utpekande, menade han när vi talades vid.

 

Medier, som inte ville tro på Lisbet Palme, hyllade däremot domen. Mellan skål och vägg kallade de henne ”Änkenåden” för att hon inte ville gråta ut i medierna. Medier accepterade inte hennes två prioriteringar. Att få Olofs mördare identifierad och dömd och att skydda familjen. Riksåklagaren vek sig för trycket och avstod beklämmande nog från att överklaga.

Det var många som hade motiv och möjlighet att begå brottet. En irakisk säkerhetsagent befann sig vid tiden för mordet vid Sergels torg. Polisens undersökningar visade dock att han var i Stockholm för ett kirurgiskt ingrepp. En grupp poliser bedrev någon form av privat knarkspaning i omgivningen. Dömda mördare befann sig på permission på restaurang Kalevala i Tunnelgatans förlängning. Men det var bara en av alla möjliga gärningsmän som utförde dådet.

Foto: Pressens BildDet är dags att vi i Sverige tar till oss att dådet var inhemskt. Det var inte en främmande makt. Inte en säkerhetstjänst, inte Sydafrika, inte Irak, inte Iran och inte Israel. Och inte kurder eller kroater. Inte någon vi bekvämt kan skylla ifrån oss på.

Det fanns inte heller något rationellt motiv bakom mordet. Christer Pettersson var på sitt sätt också ett offer och hans gärning en yttersta konsekvens av det inhemskt producerade hat som han och hans uppdragsgivare kommit att ta till sig.

Det är, enligt min mening, många som har anledning till eftertanke, inte minst ansvariga utgivare som upplät en del av sin mediemakt till hatets kolportörer. Olof Palme var långt ifrån felfri. Ingen kan vara framgångsrik politiker i tjugo år utan att någon gång trampa fel och skaffa sig fiender. Men vad mordet på Olof Palme bör lära oss är att inte låta det offentliga samtalet spåra ur, att respektera andras rätt till åsikter vi själva ogillar och att aldrig förfalla till ett språkbruk som föder hat.

Olof Palme skulle ha haft skyddsvakter när han oplanerat gick till biografen enligt den överenskommelse som vi hade med säkerhetstjänsten. Han trodde, felaktigt, att han kunde känna sig säker när han avvek från sina rutiner. Han hade skickat hem livvakterna eftersom han visste att i alla fall en av dem skulle hem till sin familj en bra bit utanför Stockholm och ville inte förstöra deras kväll. Livvakterna är förtvivlade över att Olof Palme inte ringde, när han ändrade sina kvällsplaner. Men sådan var han. Omtänksam om människor.

Foto: Lasse SkogTrots sin starka empati blev Olof Palme utsatt för en av de värsta hatkampanjer en svensk medborgare utsatts för och det var ytterst det hatet som dödade honom. Det är den obekväma sanningen.

Foto i text: Jan Collsiöö, Pressens Bild, Lasse Skog

Fakta. Mordet på Olof Palme

28 februari 1986

Statsminister Olof Palme mördas vid hörnet Sveavägen-Tunnelgatan. Hans hustru Lisbet Palme skottskadas lätt. Paret är på väg hem efter en bioföreställning. Mördaren försvinner springande från brottsplatsen.

December 1988

Christer Pettersson grips i sitt hem i Sollentuna, misstänkt för mordet.

Juli 1989

Stockholms tingsrätt dömer Christer Pettersson till livstids fängelse för mordet.

November 1989

Svea hovrätt friar Christer Pettersson.

December 1997

Riksåklagare Klas Bergenstrand ansöker om resning och begär att den friande domen mot Christer Pettersson ska prövas på nytt.

Maj 1998

Högsta domstolen avslår Riksåklagarens resningsansökan.

September 2004

Christer Pettersson avlider, 57 år gammal.

Ulf Dahlsten.

Ulf Dahlsten är född 1947. Han var vid tiden för mordet nära medarbetare till Olof Palme, som statssekreterare vid Statsrådsberedningen.

Han var från 1988 till 1999 koncernchef för Posten och fortsatte därefter sin karriär som företagsledare inom näringslivet. Han är i dag visiting professor vid London School of Economics.

Utgav 2001 memoarboken ”Nirvana kan vänta”, där han skriver om Palmemordet.

DN Debatt. 22 februari 2016