Det vi kallar ”den svenska modellen” baseras i grunden på ett sorts samförstånd mellan väljare och valda om ansvarsfördelningen mellan stat och individ, mellan offentligt och privat.

Denna modell har länge åtnjutit hög legitimitet bland svenska medborgare. Under minst femtio års tid har i princip alla riksdagsval vunnits av partier som värnat den svenska modellen. Så också 2010. De partier som sagt sig vilja genomföra systemskiften eller radikala förändringar har inte fått väljarnas förtroende.

Trots det talar mycket för att vi i dag är på väg att få en ny svensk modell som i väsentliga avseenden radikalt skiljer sig från den traditionella svenska modellen. Men som så ofta när det gäller stora samhällsförändringar förmår vi inte se dem förrän de redan är på väg att fullbordas. Valresultatet i september bekräftar förändringens legitimitet, snarare än att det bestämmer dess inriktning. Denna hade etablerats långt tidigare.

I denna nya svenska modell har ansvarsfördelningen mellan politik och medborgare förskjutits. Modellen är fortfarande under utveckling, men följande kännetecken kan identifieras:

• Individens eget ansvar och fria val fått ökad betydelse, medan politikens roll har renodlats och reducerats.

• Skatter och bidrag har sänkts, marknader har avreglerats, verksamheter har privatiserats och offentligt finansierade tjänster produceras av privata aktörer.

• Socialförsäkringssystemen har blivit mer försäkringsmässiga och mer inriktade på grundtrygghet, och mindre omfördelande.

• Likväl är det en välfärdsstat där det offentliga tar ansvar för att alla medborgare garanteras välfärdstjänster och social trygghet.

Dessutom har en ny makroekonomisk regim trovärdigt etablerats, med överskotts- och inflationsmål som viktiga inslag.

Det är viktigt att understryka att det är en successiv förskjutning och förändrad inriktning det handlar om. Sverige har exempelvis fortfarande bland västvärldens högsta skattetryck. Detta har dock sjunkit från drygt 55 procent av BNP till drygt 45 procent, vilket är en dramatisk förändring.

Skiftet förklaras i huvudsak av omvärldsförändringar och den tidigare modellens misslyckanden. För allt fler, oavsett partitillhörighet, blev det efter hand uppenbart att modellen med höga skatter, statlig monopolproduktion och reglerade marknader inte levererade.

Återkommande budgetunderskott, inflation, svag tillväxt, kostnadskriser, devalveringar, arbetsmarknadskonflikter och obefintliga reallöneökningar urholkade successivt modellens legitimitet.

I en globalt konkurrensutsatt värld var den gamla svenska modellen helt enkelt inte hållbar och därmed inte heller lång-siktigt legitim. Vår hemtillverkade kris i början av 1990-talet blev den naturliga slutpunkten.

I de forskningsprojekt om politisk förändring och ekonomisk-politiskt lärande som bedrivs vid forskningsinstitutet Ratio är en av de kanske mest intressanta slutsatserna att den nya svenska modellen har införts steg för steg av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar sedan mitten av 1980-talet. Det har varit pragmatism snarare än ideologi som har drivit processen.

Faktum är att Sverige har varit ett av världens främsta reformländer i mer än två decennier. Listan med reformer är lång. I rutan här bredvid finns endast några exempel. Endast under sju av dessa 25 år har vi haft borgerliga regeringar. I övrigt har socialdemokratiska minoritetsregeringar med stöd av andra partier ansvarat för reformprocessen.

Socialdemokraterna har således fört en pragmatisk och marknadsorienterad politik i regeringsställning, utan att politiken har förankrats i en ideologisk omprövning eller nytänkande.

Retorik och faktisk politik har därför inte hängt ihop – vilket kan förklara deras kräftgång. För de borgerliga partierna däremot har pragmatism och ideologi kunnat förenas.

Det är troligen en viktig del av förklaringen till deras framgångar under senare år.

På många sätt har Sveriges utveckling under denna period varit imponerande. Från mitten på 1990-talet då reformerna började få effekt har Sverige haft bland västvärldens högsta produktivitet.

Sveriges löntagare har haft en unikt god reallöneutveckling. En tjänsteman tjänade i genomsnitt 128 000 kr mer per år 2007 än 1994 och en arbetare 63 000 kr mer, räknat i 2008 års priser.

De senaste tre–fyra åren har kombinationen av skattesänkningar och lönehöjningar givit ännu mer i plånböckerna. Kontrasten med perioden 1970 till 1990 är talande – då lyste reallöneökningar med sin frånvaro, samtidigt som de nominella lönerna höjdes med 400 procent. Det är dessa framgångar som förklarar reformprocessens legitimitet.

Även den framgångsrika hanteringen av finanskrisen kan sannolikt i betydande utsträckning förklaras av att Sverige, till skillnad från många andra länder, faktiskt redan hade genomfört ett antal betydande strukturreformer.

Samtidigt är det uppenbart att denna nya svenska modell inte är färdigutvecklad. Ansvarsfördelningen mellan stat och individ, mellan offentligt och privat, behöver tydliggöras, kanske särskilt när det gäller vård och äldreomsorg, men också på socialförsäkringsområdet.

Här är pensionssystemets tydliga uppdelning mellan statlig pension, premiepension, privat avtalspension och privat pensionssparande föredömlig och bör kunna tillämpas även på andra områden.

Modellens största utmaning handlar dock om Sveriges oförmåga att skapa nya jobb. Netto har inga nya arbeten tillkommit i privat sektor sedan 1950, även om en viss förbättring har skett sedan mitten på 1990-talet.

Särskilt unga och invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Sverige har bland Europas högsta arbetslöshetssiffror för dessa grupper. Vi tillhör också de länder där ungas etablerings-ålder på arbetsmarknaden stigit kraftigast. Från 1990-talets början har åldern då 75 procent av en årskull är ute på arbetsmarknaden stigit från drygt 20 till närmare 30 år. Detta är negativt för dem som individer, för samhällsekonomin och för företagens kompetensförsörjning. Även politiskt är det uppenbart att priset varit högt.

Mycket talar därför för att det är på arbets- och näringspolitikens områden de stora återstående reformbehoven finns. Här har politiken ännu inte levererat.

Att den svenska modellen kan skapa förutsättningar för fler jobb i växande företag torde vara en förutsättning för dess långsiktiga legitimitet.

Nils Karlson
nationalekonom och statsvetare, docent, vd Forskningsinstitutet Ratio