Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Den svenska regeringen missar innovationspolitiken”

Utvecklande klimat. Till skillnad från Kina och USA saknar Sverige en sammanhållen nationell politik för innovationer. En innovationspolitik värd namnet måste samordnas med andra områden och få högre prioritet. Innovationsmyndigheten Vinnovas uppdrag bör förändras och ett råd inrättas, skriver Charles Edquist vid Lunds universitet.

Många av Asiens länder har prioriterat innovationspolitik i decennier – med enorm framgång. I Kinas senaste 15-årsplan var ”innovation” ett av de viktigaste ledorden och målet var att Kina ska bli ett ”innovationsorienterat samhälle”.

Nu formulerar även USA en innovations­politik. I ”A strategy for american innovation: Securing our economic growth and prosperity”, som publicerats på Vita husets hemsida, står det så här:

”Innovationsbaserad ekonomisk tillväxt kommer att innebära större inkomster, mer högkvalitativa jobb samt förbättrad hälsa och livskvalitet för alla USA:s medborgare.”

Men i Sverige finns ingen sammanhållen innovationspolitik.

Det framgår inte minst av den omfattande OECD-studien av den svenska innovationspolitiken som publicerades nyligen men som knappt har kommenterats i medierna.

År 2004 publicerades strategin ”Innovative Sweden” av närings- och utbildningsdepartementen. Men den var vag och oprecis, speciellt när det gäller genomförandet. Samma år bildades ett interdepartementalt råd med näringsministern som ordförande, men det lades snabbt ner. Inget hände.

I höstas presenterade näringsdepartementet ”Den nationella innovationsstrategin”. Många departement och myndigheter var inblandade i processen, men även denna gång ägnades mindre än två sidor åt hur innovationsstrategin ska genomföras, och inga uppföljningsbara mål formulerades.

Det finns inga tecken på att något genom­gripande kommer att hända nu heller. I riksdagens partiledardebatt som hölls en tid efter presentationen av strategin, kom innovationsfrågorna upp. Men näringsministern nämnde inte ens den nypublicerade ”nationella innovationsstrategin”.

En helhetlig innovationspolitik behöver utvecklas. Den måste beakta den mångfald av faktorer som tillsammans påverkar utvecklingen av nya produkter och nya processer. Innovation handlar inte bara om grundforskning, som många tycks tro. Det handlar också om grundläggande utbildning, efterfrågefaktorer (som innovationsupphandling och kravställning), skapande av nya organisationer (till exempel stimulans av entreprenörskap eller policyorganisationer), interaktivt lärande mellan organisationer, framtagning av nya regelverk (till exempel för patent), kuvöser till stöd för helt nya företag och riskkapital för innovationer – för att nämna några av de mest centrala faktorerna.

Effekterna på innovationsprocesser beror inte minst på hur dessa faktorer samverkar, till exempel om de förstärker eller motverkar varandra. Därför talar vi inom innovationsforskningen om innovationssystem. För att påverka innovationssystemets sätt att fungera behövs en helhetlig innovationspolitik som i ett sammanhang greppar alla de olika faktorer som påverkar innovationer.

Det är viktigt att komma ihåg att staten i praktiken redan lägger stora resurser inom alla dessa områden, men åtgärderna är inte tillräckligt inriktade mot att stödja innovationsprocesser. Det är därför en fråga om att ”anpassa” eller ”vrida” dessa verksamheter så att de i högre grad stimulerar innovation.

Hundratals miljarder används i dag varje år i Sverige till vanlig offentlig upphandling av existerande varor och tjänster. En liten del av dessa resurser skulle kunna användas till att beställa produkter som ännu inte finns men som kan lösa samhällsproblem eller tillfredsställa behov om de utvecklas. Detta kallas innovationsupphandling.

Regionalpolitiken, utbildningspolitiken, infrastrukturpolitiken, forskningspolitiken, försvarspolitiken med flera områden skulle också kunna användas till att i högre grad även stödja innovationer. Sådana anpassningar skulle kunna ge stora effekter på tillväxt, sysselsättning, miljö och hälsa – utan att kräva ytterligare ekonomiska resurser.

Men i stället för att ha ett helhetligt perspektiv som spänner över departementsgränser, så är innovationspolitiken inte ens prioriterad inom näringsdepartementet.

En helhetlig innovationspolitik uppnår man inte om man bara fördubblar innovationsmyndigheten Vinnovas budget – som OECD-rapporten föreslår. Problemet är att Vinnovas mandat från regeringen är att huvudsakligen använda forskning till att stimulera innovationer. Regeringen borde i stället ombilda Vinnovas verksamhet till att systematiskt inriktas mot alla de faktorer som påverkar innovationsprocesser, med åtföljande budgetförstärkning.

En innovationspolitik värd namnet måste vara helhetlig, samordnas med andra politikområden och i vissa fall ha högre prioritet. Detta kan uppnås genom att skapa ett innovationspolitiskt råd som OECD-rapporten också föreslår. Ett liknande förslag framfördes av Stefan Löfven för nästan ett år sedan.

Ett sådant råd, med statsministern som ordförande, skulle kunna vara ett sätt att verkligen ge innovationspolitiken en högre status än den har i dagens regeringsarbete. Innovationsfrågorna behöver ju verkligen lyftas – flera nivåer.

Men frågan är hur ett sådant råd ska se ut, hur det ska vara uppbyggt och vilka mål det ska ha. Liknande råd, med statsminister eller president som ordförande, har man till exempel i Finland och Sydkorea, men de fungerar på helt olika sätt i dessa båda länder. I Finland har rådets sekretariat 2 anställda, i Korea 160.

Inom vilka områden bör innovationspolitiska åtgärder sättas in? Vilka ska de innovationspolitiska målen vara? Tillväxt? Högproduktiva jobb? Miljö? Hälsa? Eller att mildra globala utmaningar? Vilka medel ska användas för vilka mål? Vilka ska kriterierna för offentliga insatser vara? Hur ska staten undvika att dubblera verksamheter som privata aktörer kan klara? Frågorna är många – men möjliga att besvara.

Marknadsaktörer är ingalunda ofelbara och de klarar uppenbarligen inte allt som krävs i ett välfärdssamhälle. Även inom innovationsområdet är offentliga insatser ibland nödvändiga. Exakt var rågången mellan privat och offentligt ska gå inom olika områden och hur de offentliga insatserna konkret ska se ut kan både analyseras och konstruktivt diskuteras.

Charles Edquist, Rausingprofessor i innovation, CIRCLE, Lunds universitet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.