Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Den svenska skolan bättre ur ett finländskt perspektiv”

Inte bara prov. Det finns bra saker att ta vara på i den svenska skolan – allt är inte nationella prov. När en finländsk skoldelegation var på besök i Umeå undrade den hur svenska elever orkar arbeta så hårt, när finländska elever upplever sin skola – ”världens bästa” – som så negativ, skriver rektorn vid Hagaskolan i Umeå, Fredrik Strandgren.

Den som följt rapporteringen om den svenska och den finländska skolan den senaste tioårsperioden har förmodligen bilden klar för sig: Skolan är i Finland är bäst och det skulle vara fantastiskt om den svenska skolan skulle kunna vara precis likadan.

Av den anledningen tycker jag det är intressant att lyfta fram hur 30 finländska lärare och rektorer upplevde ett möte med den svenska skolan i form av ett studiebesök på en vanlig kommunal skola i Umeå. Ett studiebesök som inkluderade lektionsbesök på fem vanliga lektioner, en fredag eftermiddag i april 2013.

Som representanter för ”världens bästa skola” uppförde sig de finländska representanterna lite märkligt. På något sätt verkade de missat hela den svenska debatten om deras egen förträfflighet, för de uppförde sig inte alls som man kan förvänta sig av en världsmästare som hälsar på ”kusinen från landet”, läs den svenska skolan.

Redan på rektorsexpeditionen, där vi träffades för att lägga upp hur deras besök på Hagaskolan skulle se ut, var det slående att de finländska representanterna var väldigt imponerade av den fysiska miljön de mötte, att de var oerhört nyfikna på vad de skulle få möta under lektionsbesöken och att den nyfikenheten byggde på en förväntan om få uppleva något som de inte är vana vid i den finländska skolan.

Efter att lektionsbesöken var gjorda hade vi en frågestund där de finländska lärarna och rektorerna fick en möjlighet att kommentera det som de mött i de svenska klassrummen. Kommentaren som ”hur kan ni få eleverna att jobba så hårt en fredag eftermiddag", krossade tämligen effektivt myten om att det räcker med ordning och disciplin för att få elever att arbeta effektivt.

För ett antal år sedan var de svenska eleverna mer rädda för auktoriteter – lärare – vilket kunde användas för att få eleverna att arbeta. I dagens skola måste vi arbeta mer med att få eleverna att bli motiverade och anstränga sig. Svårare? Kanske. Men när vi lyckas med detta uppstår något unikt som är omöjligt att uppnå i en skola som präglas av rädsla för auktoritet: Ett öppet samtalsklimat där eleverna vågar utrycka vad de tänker, tycker och känner. Det är guld värt när det gäller att utveckla elevernas kreativa tänkande, innovationsförmåga och kommunikationsförmåga.

Ofta kan man läsa i debatten att svenska elever inte presterar tillräckligt bra resultat på internationella tester (Pisa och Timms) men jag aldrig sett att det i någon dagstidning stått att läsa att svenska ungdomar åtta år i rad varit bäst i Europa när det gäller innovationsförmåga. En förmåga som näringslivet ofta lyfter fram essentiell för morgondagens arbetskraft.

De finländska representanterna var även imponerade av den tekniska statusen på skolan, inte minst hur tekniken kom till användning för att underlätta kommunikationen mellan elever och lärare.

I världens bästa skola var det tydligen inte helt vanligt att varje lärare hade en egen dator, en viss skillnad jämfört med att alla högstadieelever i Umeå kommun har en egen dator. Ju mer vi pratade desto mer gick det upp för mig att den bild av den finländska skolan som uppenbarade sig var väldigt lik den skola vi hade i Sverige i mitten av 1980-talet. Det anspelar på den gamla klassiskt mänskliga inställningen ”det var bättre förr”.

Men när man frågar de finländska lärarna om hur de ställer sig till det faktum att den svenska skolan allt mer börjat jämföra sig med den finländska skolan – på grund av att de finländska eleverna presterar så bra på bland annat Pisaproven – kommer svaret blixtsnabbt från en av lärarna:

”Vad är höga resultat på Pisaprov värda med tanke på att eleverna i den finländska skolan mår så dåligt och upplever skolan så oerhört negativt?”

Det jag vill problematisera är att vi av någon outgrundlig anledning börjat jämföra provresultat inom några specifika ämnesområden mellan ett antal länder och tämligen okritiskt börjat använda dessa mått som enda värdemätare på hur bra landets skola är. Jag menar inte att provresultaten är ointressanta men de är långt ifrån hela sanningen. Inte minst då dessa prov inte självklart mäter vilka kompetenser som är viktigast att utveckla för att som individ och land kunna vara konkurrenskraftiga i framtiden.

Skall man tro framtidsanalytikern Troed Troedsson kommer morgondagens arbetsmarknad att präglas av kommunikation, mobilitet, flöden, globalisering, avspecialisering, oförutsägbarhet, komplexitet och kortsiktighet. Om vi i den svenska skolan vill göra våra elever kompetenta har jag svårt att förstå att vi mest skall kolla i backspegeln.

Jag vill hävda att vi i många stycken har kommit väldigt långt i den svenska skolan när det gäller att utveckla ovanstående kompetenser. Om vi för omväxlings skull fokuserar på att ytterligare förbättra det vi redan är bra på, i stället för att hela tiden få läsa om att det är kris i den svenska skolan, skulle det inte bara leda till ett ökat självförtroende och en ökad arbetsglädje för lärare och rektorer, utan också till att våra elever skulle bli oerhört mycket bättre rustade för den framtid de kommer att möta utanför klassrummet.

Med andra ord: Den svenska skolan har säkert en del att lära av den finländska, men då de finländska lärarna och rektorerna var väldigt intresserade av att lära sig mer av oss vore det dumt om vi kastade bort det som vi gör bra utifrån en önskan att få lika bra provresultat som Finland på nästa Pisatest.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.