Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Den ytliga mediebilden av radikalisering leder fel”

När två svenskar nyligen greps i Grekland för terrorbrott beskrev expertkommentatorer med enkla biografiska uppgifter som grund den ene inte bara som farlig utan också hur ”enkelt” han ”radikaliserades”. Bilden är mer komplex, skriver artikelförfattarna.
När två svenskar nyligen greps i Grekland för terrorbrott beskrev expertkommentatorer med enkla biografiska uppgifter som grund den ene inte bara som farlig utan också hur ”enkelt” han ”radikaliserades”. Bilden är mer komplex, skriver artikelförfattarna. Foto: TT

Ny rapport i dag. Genom att använda termen radikalisering okritiskt har vi fått en mediediskurs som starkt begränsar hur vi talar om tidiga och lokala insatser som skall riktas mot riskgrupper. Vi menar att vad som krävs är traditionellt socialpedagogiskt arbete, skriver Roger Säljö och Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet.

Inom kort publicerar Segerstedtinstitutet en rapport som beskriver metoder som används för att motverka så kallad våldsbejakande extremism. Med anledning av att flera myndigheter inom kort skall redovisa för regeringen metoder inom detta område och att den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremisms uppdrag skall redovisas, vill vi peka på några viktiga slutsatser som kan dras från vår rapport.

Först och främst menar vi att det uppstått en obalans i hur den allmänna debatten om så kallad våldsbejakande extremism bedrivs. Denna obalans uppträder när säkerhetspolitiskt drivna teorier och doktriner ges tolkningsföreträde att svepande tala om pedagogiskt och socialt arbete i allmänhet och ungdomar i riskzon i synnerhet.

I ett nyligen medialt uppmärksammat fall greps och häktades två svenskar i Grekland, varav den ena tidigare avtjänat ett långvarigt fängelsestraff för terrorbrott. I den mediala bilden blev det möjligt för expertkommentatorer att med enkla biografiska uppgifter om denna person understryka inte bara hur farlig han är utan också hur ”enkelt” han ”radikaliserades”; nämligen när han i en svår stund i tonåren var oförmögen att korrekt recitera Koranen.

Med djupare kunskap om denna individ, och än viktigare, kunskaper om socialpsykologi och ungdomsforskning i allmänhet, framträder en mycket mer nyanserad och komplex bild av denne ännu unge man och de i liknande situationer som honom. Den mer nyanserade och komplexa bilden tjänar inte till att reducera faran med terrorism eller förminska det hot som kan komma att riktas mot människor i både Syrien och Sverige. Men den kan i högsta grad bidra med tankeverktyg som är angelägna om vi verkligen vill förhindra ett polariserat samhälle med politiskt motiverat våld och terrorism. Inte heller finns det en motsättning mellan att betrakta faran för terrorism från ett säkerhetspolitiskt perspektiv och att samtidigt se hur samhället kan förhindra att unga människor ansluter sig till dessa miljöer betraktat ur ett mer socialpolitiskt perspektiv.

Vidare är det ofta använda begreppet ”radikalisering” problematiskt. I praktiken är det ett uttryck som saknar trovärdig teoretisk förankring eller empirisk underbyggnad. Det har därför kommit att användas mycket godtyckligt för att beskriva komplexa, divergerande och mångfasetterade händelser i samhället, både mellan individer och inom enskilda individer, som kan komma att leda till politiskt motiverat våld.

 

Det har skapats en föreställning om att det finns mer eller mindre tekniska och enkla metoder som kan övertas genom träning av första linjens praktiker och sedan riktas mot ”farliga” element i samhället.

 

Genom att använda termen radikalisering så okritiskt har flera aktörer bidragit till en mediediskurs som starkt begränsar hur vi talar om tidiga och lokala insatser som skall riktas mot riskgrupper, primärt ungdomar. Dessa insatser förväntas då utföras av ”första linjens praktiker”, det vill säga lärare, social- och ungdomsarbetare.

Vi menar att detta sätt att förstå och beskriva utmaningarna har gett upphov till en rad konkreta problem:

• Det har skapats en föreställning om att det finns mer eller mindre tekniska och enkla metoder som kan övertas genom träning av första linjens praktiker och sedan riktas mot ”farliga” element i samhället.

• Denna tilltro till metoder, och en alltför ensidig fokusering på säkerhet, riskerar att göra om sociala problem till säkerhetsproblem vilket allvarligt riskerar tilliten i relationer mellan till exempel socialarbetare, lärare och deras klienter och elever.

• Genom biografiska beskrivningar av ett relativt litet antal terrorister låter man detta fåtal utgöra referensramen för hela geografiska områden, stadsdelar och länder.

• Genom förväntan på att rätt metoder skall kunna riktas mot farliga grupper och individer, individualiseras problemet och strukturer i samhället som troligen bidrar till problemet döljs.

• Det byggs upp infrastrukturer för att utföra arbete men det är oklart vilket arbete som verkligen kan eller ska utföras i dessa strukturer.

• Det skapas en osäkerhet bland den personal som förväntas genomföra dessa insatser kring vad de ska göra, hur det ska göras och för vems skull det ska göras.

• Det talas om behov av kunskapshöjande insatser riktade till olika yrkesprofessioner, men det är både ospecificerat och motsägelsefullt vilken kunskap som behöver höjas förutom relativt katalogisk kunskap om symboler, ledare och ideologier från samhällsomstörtande grupperingar.

En framkomlig väg, menar vi, är att få upp ögonen för att flera av de insatser som krävs för förebyggande av rekrytering till terrorgrupper är välkända och ligger väl i linje med traditionellt socialpedagogiskt arbete. Därför är det nedslående att det skett en sådan drastisk neddragning av detta arbete och ungdomsarbete i allmänhet de senaste 30 åren och som nu skall ersättas med mycket smala ”metoder”, vilka med kirurgisk precision förväntas ringa in och ”avradikalisera” precis rätt individer.

Vidare är det viktigt att relevant expertis tillsammans med yrkesprofessionen ges möjlighet att utveckla de insatser som faktiskt är verksamma mot framväxten av våldsutövande subkulturer, vilka lyfts fram i rapporten, för att möta de utmaningar som finns i vår samtid.

Ett sociologiskt teorem lär oss att ”När människor betraktar ett fenomen som verkligt kommer konsekvenserna av detta fenomen att bli verkligt”. När vi betraktar grupperingar av ungdomar som ett säkerhetsproblem, kommer de också att bli det. När vi däremot förmår att se på den stora bredd av mänsklig komplexitet som leder fram till polariseringar och misstro, kan vi börja utveckla ett fungerande socialpedagogiskt arbete bortom kontraproduktiva och ytliga mediebilder.

Bakgrund. Institutet och rapporten

Segerstedtinstitutet inrättades vid Göteborgs universitet den 1 juli 2015. Uppdraget är att bidra till kunskapsutveckling kring preventivt arbete mot våldsutövande ideologier och strukturer samt rasistiska organisationer. Som ett nationellt resurscentrum ska Segerstedtinstitutet sprida kunskaper om hur, när och varför ideologiskt motiverade våldsutövande miljöer uppstår. Institutet ska verka för systematiskt arbete för att förhindra och motverka uppkomsten och reproduktionen av dessa miljöer.

Rapporten som släpps nästa vecka är en genomgång av metoder, arbetssätt och dokument som riktas mot första linjens praktiker för att motverka så kallad våldsbejakande extremism, i första hand bland ungdomar. Syftet med rapporten är att granska de belägg som finns för dessa metoder och de kunskapsanspråk som görs. Metoderna jämförs med olika pågående satsningar för att skapa eller implementera infrastrukturer i det svenska samhället vars syfte är att motverka ideologiskt motiverat våld. Rapportens författare är forskaren Marcus Herz vid Malmö högskola. Den kan laddas ned på institutets hemsida: http://www.segerstedtinstitutet.gu.se/

DN Debatt. 2 mars 2016