Kan och vill vi finansiera offentliga välfärdstjänster? Det är frågor som alltför länge har hamnat i skymundan av mer perifera frågor som vinstintresse och valfrihet.

Det huvudsakliga syftet med offentligt finansierad konsumtion är att omfördela från perioder och situationer i livet då vi arbetar till perioder då vi har stora behov av vård, utbildning och omsorg. Till stor del handlar detta om omfördelning över vars och ens livscykel. Men det handlar också om att omfördela mellan de personer som föds med mindre resursstarka föräldrar eller drabbas av sjukdom och ohälsa.

Men välfärdsstaten står på en skakigare grund än vi ofta antar. Det beror på att de som är i medelåldern redan nu betalar för den vård och omsorg de ska få när de blir gamla. Om kvaliteten är otillfredsställande eller systemet uppfattas som instabilt kan de tvingas byta bort välfärdsstaten som strategi.

I en ny rapport ”Effektiv omfördelning över livet” visar vi att befolkningen i arbetsför ålder, 20–64 år, använder 37 procent av den offentligt finansierade kon­sumtionen samtidigt som de står för 81 procent av skatterna som finansierar den. De äldre står för 19 procent av skatterna och använder 31 procent av tjänsterna. Barn och ungdomar använder 31 procent av den offentligt finansierade konsumtionen men bidrar inte nämnvärt till finansieringen. Välfärdsstaten har alltså åtaganden som sträcker sig över många decennier.

Att fördelningen blir så har självklara orsaker som att man framför allt får utbildning i barndomen och ungdomen och äldreomsorg när man är gammal. Men även sjukvården som riktar sig till alla åldersgrupper används i störst utsträckning sent i livet. Bara lite drygt hälften av de vuxna i åldrarna mellan 20 och 50 år använder öppen- eller slutenvård ett enskilt år. I åldrarna över 65 gör om­kring 80 procent det.

Sjukvårdskostnaderna per person är omkring 18 000 kronor i åldrarna un­der 50 år jämfört med omkring 42 000 kronor i åldrarna 75–84 år. Beräkningarna bygger på 2007 års system och skatterna är avvägda för att exakt finansiera den individuella offentliga konsumtionen.

Stödet för att finansiera välfärdstjänster via skatter är ännu intakt. I en rapport till den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen visar Stefan Svallfors att över­vägande majoriteter av den vuxna befolkningen år 2010 ville öka de skattefinansierade resur­serna till sjuk- och hälsovården, pensioner och äldreomsorg med mera och skolan. Men frågan är om verksamheterna i dag lever upp till förväntningarna.

Uppgifter om hur äldreomsorgen möter behoven reser tvivel. Socialstyrelsen skriver i sin lägesrapport om hälso- och sjukvård och socialtjänst 2011 att resurstillgången i kommunernas vård och omsorg om äldre har begränsats så att äldres säkerhet och trygghet inte alltid kan tillgodoses. Det finns enligt Socialstyrelsen starka skäl att ifrågasätta om alla äldre får den vård och omsorg de behöver för att få en skälig levnadsnivå.

Tvärtemot vad som ofta hävdas kan Konjunkturinstitutet visa att de offentliga finanserna är långsiktigt hållbara med de skatte- och välfärdssystem vi har i dag. Systemet klarar även en viss standardförbättring.

Vi är nu i en period då antalet barn, ungdomar och gamla ökar snabbt jämfört med befolkningen i arbetsför ålder. Det pekar mot ökad efterfrågan på välfärds­tjänster såsom omsorg, utbildning och sjukvård. Det gör också våra allt högre inkomster eftersom efterfrågan på välfärdstjänster tenderar att öka när inkoms­terna stiger.

Det finns goda effektivitetsargument för att möta en stor del av detta med offentligfinansierade tjänster. Offentligfinansierad omsorg påverkar arbetsutbudet positivt. Det ser vi genom att sannolikheten att få arbete ökade för kvinnor när det blev obligatoriskt för kommunerna att erbjuda arbetslösa föräldrar barnomsorg.

Men trots att starka effektivitetsskäl talar för det är det inte självklart att ökad efterfrågan på välfärdstjänster möts med offentligt finansierade tjänster. Befolkningens ålderssammansättning gör att en stabil användning och finansiering av den offentliga verksamheten skulle innebära att den offentliga sektorn lånar under flera decennier. Budgetunderskott kan skapa oro oavsett om det är befogat eller ej.

Alternativet till offentligfinansierade tjänster skulle till exempel när det gäller sjukvård vara privata försäkringar. Men det finns effektivitetsskäl som talar för att försäkringar ska vara offentliga och omfatta alla när försäkringsgivare och försäkringstagare inte har tillgång till samma informa­tion.

Vi står därför inför ett vägval – ta fasta på betalningsviljan och fortsätta utveckla en rationell välfärdsstat av ungefär den omfattning vi är vana vid, med tillfredsställande kvalitet, eller i rask takt undergräva stödet för välfärdsstaten genom kvalitetsförsämringar.

De som nu är i medelåldern – färdigutbildade, friska och med barn som börjar lämna boet – står inför valet att satsa på välfärdsstaten och lita på att de får sjukvård, medicin och omsorg av god kvalitet när de blir gamla. Om det känns för osäkert är alternativet att finansiera det själv. Det är kostsamt och riskabelt. I det läget gäller det att rösta för alla skattesänkningar som erbjuds för att kunna lägga undan pengar till sin egen ålderdom.

Då bryts det underförstådda kontraktet med dagens gamla generation som i medelåldern finansierade utbildning åt unga och omsorg åt gamla i tanken att de skulle få bra vård och omsorg när de behöver det. Samtidigt skrotas en modell som har förutsättning att förena ekonomisk rationalitet och jämlikhet för lång tid framåt.

Ola Pettersson, LO:s chefsekonom

Anna-Kirsti Löfgren, LO-ekonom