Stigande kostnader kräver förändring. För att hantera de stigande kostnaderna för välfärden måste vi börja ransonera den. Det kan ske med köer, avgifter, behovsprövning eller centralstyrning. Sannolikt måste vi använda alla fyra metoderna. Centerpartiet ska inför valet 2014 ta fram förslag om hur vi ska klara den gemensamma välfärden utan att dramatiskt höja skatterna, skriver Hans Dahlgren.
Välfärden definieras ofta som vården, omsorgen, utbildningssystemet och de sociala försäkringarna. Välfärden är en av de största samhällssektorerna i världen som dessutom är en av de absolut mest forskningsintensiva. När väljare tillfrågas om vilken fråga i politiken som de tycker är viktigast hamnar oftast välfärden på första plats. Välfärden står dock inför stora finansiella utmaningar som har utretts i omgångar men utan konkreta politiska förslag på lösningar. De som drabbas hårdast av en välfärd som inte är finansierad fullt ut är förstås de mest utsatta. Därför är det viktigt att värna välfärdens finansiering.
Det är inte bara i Sverige som den politiska diskussionen om välfärdens framtid är intensiv. Frågan är het i stort sett alla OECD-länder. Problemen kan variera något men det finns tydliga gemensamma drag där de flesta OECD-länder har mer eller mindre liknande problem. Inom hela OECD-området är problemet med stigande kostnader något som på sikt kommer att kräva förändringar.
Det finns flera orsaker till kostnadsökningen. En är den åldrande befolkningen, vilket i grunden är en glädjande förändring och dessutom inget nytt. I Sverige stadigt sedan 1700 talet med den dåtida förklaringen av biskop Esaias Tegnér att det är freden, vaccinet och potäterna som ökade befolkningen. I Sverige är det i sig inte den demografiska förändringen som är problemet. Att vi stod utanför andra världskriget, och därför redan har haft en förhållandevis gammal befolkning i kombination med att vi löst problemet med ålderspensionerna genom att i tid lägga över det till ett helt autonomt system gör att vi inte skulle ha några svårigheter klara finansieringen om det inte vore för andra samverkande trender.
Sverige har alltså ett, i förhållande till de flesta andra länder, gynnsamt läge. Ökningen av antalet äldre är inte lika snabb även om den kommer att få stora effekter även hos oss. I dag går tre människor i yrkesverksam ålder på en pensionär. År 2025 räknar vi med att förhållandet är två till ett. Skillnaderna mellan olika delar av landet är dessutom mycket stora. Vi har dessutom mycket stabila offentliga finanser vilket i dagsläget inte tvingar oss till drastiska nedskärningar.
Vi har dessutom en sjukvård som internationellt sett håller en hög kvalitet och vi har därtill god kostnadskontroll. Mätt som andel av BNP har sjukvårdskostnaderna legat tämligen konstant. Skolan och utbildningssystemet uppvisar inte lika goda resultat och ambitionerna har höjts vad gäller kraven på omfattningen av utbildning.
Långtidsutredningen har också visat att om vi bara hade att ta hänsyn till de demografiska förändringarna skull Sverige, allt annat oförändrat, inte ha några problem. Men till demografin kommer den ökande frekvensen av kroniska sjukdomar, de ökade kostnader som den medicinsktekniska utvecklingen för med sig och inte minst medborgarnas krav på mer utbildning för ökad anställningsbarhet.
Ska vi inför kommande decennier minska problemen så handlar det om att redan nu vidta åtgärder för att på sikt klara finansieringen. Det handlar inte om att överge målet att huvuddelen av välfärden skall vara offentlig finansierad.
Det viktigaste är förstås att få fler i arbete genom att minska utanförskapet och underlätta för att fler som vill söka sig hit för arbete från andra länder välkomnas. Min bedömning är dock att även någon form av ransonering kommer att vara nödvändig givet att möjligheten att höja skatter är begränsad.
Det finns olika metoder att ransonera välfärd. Den metod som använts i sjukvården är köer. Forskning visar att det sannolikt är den minst effektiva metoden. En annan metod är att låta avgifterna få större genomslag inom sjukvården, utbildningssystemet och i socialförsäkringarna. En tredje metod är att införa behovsprövning av olika typer av bidrag. En fjärde metod är att styra genom centralt fattade beslut, det vill säga sänka ersättningar eller prioritera hårdare i olika rättigheter i välfärden.
Det sannolika är att vi kommer att behöva se en kombination av de fyra. Vi kommer därför i Centerpartiets välfärdspolitiska utvecklingsarbete att se över frågan om välfärdens finansiering och dess konsekvenser brett. Ambitionen är att till valet 2014 som första parti i riksdagen komma med konkreta förslag på lösningar på hur vi skall klara den gemensamma välfärden och valfriheten utan att dramatiskt höja skatten.
Hans Dahlgren, ordförande för Centerpartiets välfärdspolitiska grupp. Medlem i Centerpartiet sedan 2011. Dessförinnan politiskt aktiv i Socialdemokraterna. Bl a som chef för det sakpolitiska stödet i riksdagen under såväl Mona Sahlin som Göran Persson.