Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Det är dags att förstatliga den svenska grundskolan”

Misslyckad reform. Kommunaliseringen 1991 gjorde att skolan under kort tid utvecklades till en av de mest decentraliserade i Europa. Tyvärr nåddes inte de uppsatta målen. Utvecklingen under 00-talet visar att det är svårt att upprätthålla likvärdigheten med kommunalt huvudmannaskap. Själva motivet för kommunala huvudmän är lokal variation och skillnader i utförande. Jag menar därför att grundskolan ska vara statlig. Vi bör aldrig acceptera att elevernas bakgrund och bostadsort avgör hur väl de lyckas, skriver Per Thullberg.

Kommunaliseringen av skolan 1991 var ett resultat av en alltmer utbredd skepsis rörande statens förmåga att detaljstyra stora välfärdssystem. Lösningen uppfattades ligga i att överföra beslutsmakt till kommunen. En annan lösning – som självfallet kunde kombineras med den föregående – var att öppna en konkurrerande marknad med friskolor och skolpeng.

Det skedde i Sverige parallellt med kommunaliseringen. Friskolereformen fick emellertid en utveckling som på sikt kom att förändra förutsättningarna radikalt och på ett sätt knappast någon kunnat förutse när den beslutades.

Jag menar att vi måste dra lärdom av hur decentraliseringen har påverkat svensk skola med ökande orättvisa och minskad likvärdighet – och orka lyfta blicken. Vi bör erkänna att, trots ett gott uppsåt, gick inte decentraliseringen av skolan något vidare. I dag är skolan inte likformig, men inte heller likvärdig.

Skolöverstyrelsen ersattes med Skolverket, en myndighet som skulle följa upp och utvärdera samt kontinuerligt se över de statliga målen för skolan. Tanken var att kommunerna ständigt skulle förbättra sig i den nya huvudmannarollen.

Den svenska skolan utvecklades under kort tid från en av de mest centralt reglerade till en av de mest decentraliserade. EU-kommissionens analysenhet inom skolväsendet visade i en komparativ sammanställning, att den svenska skolan när det gällde lokalt ansvar och beslutsutrymme tillhörde Europas mest decentraliserade.

Men hur gick det? Nåddes de uppsatta målen? Blev skolan mer effektiv i förhållande till elevernas kunskapsresultat? Tyvärr är svaret ett klart: Nej. De så kallade utvecklingsdialogerna som Skolverket hade med ett antal kommuner och som syftade till att utveckla kommunernas eget ansvar för uppföljning och utvärdering av skolan för att höja måluppfyllelsen, det vill säga se till att alla barn klarade grundskolan, nådde inte målet.

De svenska grundskoleeleverna har sannolikt aldrig presterat sa bra som vid 1990-talets mitt – innan konsekvenserna av decentraliseringsreformerna gav sig till känna! Ett gott betyg åt den hårt reglerade och av Skolöverstyrelsen klavbundna likvärdighetsgrå svenska grundskolan med statligt ”huvudmannaskap”!

Jag menar givetvis att det var rätt av oss i Skolverket att dra i nödbromsen och varna för utvecklingen i svenska skolan som vi gjorde flera gånger under 00-talet. Vi kunde inte längre vänta ut de goda resultaten av 1990-talets reformer. Nu väntar jag och mina gamla kolleger – och alla som värnar den svenska skolan – otåligt på de goda resultaten av de senaste fem årens skolreformer, varav de flesta börjat gälla från den 1 juli 2011.

Allt tyder på att staten återigen har flyttat fram positionerna när det gäller grundskolan. En centralisering är på gång. Den decentralisering som 1990-talets reformer innebar är på väg att utarmas.

Vi har genom de senaste årens reformer fått en allt hårdare reglering. Det gäller nationella prov, kursplaner, betygsystem, lärarbehörighet med mera. Kommunernas frihet och lärarnas – de professionellas – rörelseutrymme har kraftigt beskurits. Trots detta sägs vi ha ett decentraliserat, målstyrt system till skillnad från det gamla regelstyrda.

Men när kunskapsmätningar och nationella utvärderingar på ett övertygande sätt visar att elevernas kunskaper i grundläggande ämnen försämras har trycket för ökad reglering blivit så starkt att man kan ifrågasätta om det inte behövs en tydlig förändring av styrsystemen – snarare än en modifiering.

Väljer staten att utnyttja kommunerna som en förvaltningsnivå för ”produktion” av välfärdstjänster, väljer den samtidigt att acceptera lokala variationer. Det måste då finnas utrymme för de folkvalda kommunpolitikerna att forma den lokala verkligheten efter egna värderingar och prioriteringar. Motsvarande gäller om staten väljer att låta lärarna få stort ansvar för att tolka kursplaner och ämnesinnehåll – stoffet – då väljer man samtidigt stor variation i kunskapsresultaten.

Frågan kan ställas om den svenska politiska majoriteten någonsin kommer att acceptera stora grundläggande skillnader i skolors kvalitet och elevernas möjlighet att nå de fastställda målen.

Hittills har grundskolan präglats av ett likvärdighetsideal. Riksdagen har betonat att grundskolan ska ge likvärdig utbildning. Detta är ingen självklarhet utan uttryck för en ideologisk ståndpunkt, nämligen den att elever i ett obligatoriskt skolsystem har rätt att kräva hög kvalitet oberoende av var de bor eller vilka de råkar ha till föräldrar.

00-talets skolutveckling visar att det är svårt att upprätthålla likvärdigheten i ett decentraliserat system med kommunerna som huvudman, kompletterat av ett allt större antal fristående skolor.

Lägg därtill otydliga, abstrakt hållna styrdokument. Jag är övertygad om att de senaste reformerna kommer att betyda mycket för att återställa kvaliteten i grundskolan. Samtidigt betyder alla de nya regleringarna – väl behövliga – att kommunernas och de professionellas rörelsefrihet kringskärs alltmer.

Frågan måste då ställas:

Är det meningsfullt med ett kommunalt huvudmannaskap? I vår nya regeringsform (RF 14:3) sägs följande om relationen stat–kommun: ”En inskränkning i den kommunala självstyrelsen bör inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den.”

Det innebär att själva motivet för kommunalt huvudmannaskap är lokal variation och skillnader i prioriteringar och utförande. Därför menar jag att grundskolan ska vara statlig. Vi bör aldrig acceptera att det är elevernas bakgrund och bostadsort som blir avgörande för hur väl skolan – och eleverna – lyckas!

Per Thullberg, professor i historia, f d rektor vid Södertörns högskola och generaldirektör vid Skolverket 2003-2010

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.