Två av Nordens länder har aldrig letts av en kvinnlig statsminister – Sverige och Danmark. Två länder som i mångt och mycket, historiskt och i nutid, omtalats som frigjorda och moderna. Ändå är det dessa länder som varit, och fortfarande är, i avsaknad av kvinnligt ledarskap på regeringschefsposten. Jag tycker att detta är intressant och väl värt att notera.

När jag var tonåring var jag redan då politiskt intresserad. Jag uppfattade ganska snart att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister och bestämde mig för att bli den första sådana någonsin. Nu valde jag en annan väg i livet än den politiska och blev alltså inte det jag ämnade som tonåring.

Jag noterar dock att det nu gått 30 år sedan dess och att Sverige fortfarande aldrig haft en kvinnlig statsminister. Ytterst kompetenta kvinnor har funnits och finns i toppskiktet (Karin Söder, Maria Leissner, Mona Sahlin, Anna Lindh, Maud Olofsson och Maria Wetterstrand för att nämna några) men ingen har ännu nått ända fram.

Under tiden har de kvinnliga regeringscheferna gjort sitt intåg i Storbritannien, Tyskland, Norge, Finland och Island för att nämna några.

För att Sverige inte skall bli betraktat som ett u-land i genusfrågor, utan även i framtiden bli omtalat som ett frigjort och modernt land, anser jag att svenska folket skall ta chansen att rösta fram en kvinnlig statsminister i höstens val.

Kanske skulle många av de punkter som länge funnits på den feministiska agendan slippa stå och stampa på samma ställe, kanske skulle synergieffekter av det kvinnliga regeringschefskapet leda fram till en mer jämställd företagarkultur med fler kvinnor på ledande styrelseposter. Kanske skulle hela vårt Sverige kunna resa sig upp ur en enda lång gäspning och känna att nu händer det något nytt och fräscht som piggar upp och väcker en nyfikenhet inför framtiden.

Ingela Andersson
administratör, Frösön