Med anledning av den senaste tidens diskussioner kring socialdemokratin vill jag gärna lämna några synpunkter. När jag engagerade mig i arbetarrörelsen i slutet av 60-talet var det självklart att det skall vara högt i tak i partiet. Det var rätt då och det är rätt nu, men med tanke på det som nu utspelas borde man tillägga att det också måste finnas ett golv, annars är risken att det blir bottenlöst.
När nu den borgerliga regeringen står ganska tom på idéer borde det vara ett gyllene tillfälle för socialdemokratin att profilera sig på ett antal viktiga områden.
Riskkapitalbolagens agerande inom sjukvården är ett exempel, men samma sak pågår när det gäller små och medelstora företag som köps upp. När ”bruden är uppklädd” är det dags att sälja vidare, ofta till utländska riskkapitalister. Fortsätter denna utveckling kommer vi knappast att ha några företag i Sverige som kan växa och ge arbetstillfällen här hemma. Andra exempel är sjukförsäkringen, ungdomsarbetslösheten, den kommande avregleringen av kollektivtrafiken och kanske den viktigaste frågan: att man sänker skatterna för att vid senare tillfälle kunna skära i välfärden på grund av brist på pengar.
Denna ideologiska fråga är kanske den mest avgörande för välfärden i Sverige under de kommande åren.
Valet kommer att stå (eller kanske rentav står redan) mellan välfärdens utveckling eller avveckling. Solidarisk finansiering eller att var och en betalar själv. Det är bra att socialdemokraternas budgetförslag granskas och debatteras. Men varför granskas regeringsmakten så lite?
Klasskillnaderna har ökat under den borgerliga regeringen och arbetslösheten accepteras i dag mer eller mindre som en självklarhet. I längden är det inte hållbart. Sverige behöver satsa på utbildning och också genomföra stora investeringar som leder till fler jobb och tillväxt, men som samtidigt bidrar till bättre miljö och mindre utsläpp av koldioxid genom till exempel satsningar på ny teknik och nya transportsystem. För att göra allt detta möjligt behövs en politik med spetsen mot framtiden.
Det är nu hög tid att också på allvar ifrågasätta om vård och skola ska bedrivas av bolag som gynnar enskilda aktieägare. Är det verkligen rimligt att låta privata företag med vinstintresse fortsätta ha ansvar för människor som behöver stöd och som ibland på grund av sjukdom inte ens har möjligheter att kunna föra sin talan fullt ut? Visst, ägarna vill ofta göra ett bra och ansvarsfullt jobb, men vi kan inte blunda för att det trots allt är vinstintresset som är det främsta motivet för att äga och driva företag.
Jag menar att de tillgångar, mestadels skattepengar, som finns inom vård och skola också ska finnas kvar i verksamheterna och inte skickas vidare till skatteparadis eller hamna i några aktieägares fickor. Gustav Möller (S), som på sin tid bland annat var socialminister, myntade ett par klassiska citat som står sig även i vår tid: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” och ”Endast det bästa är gott nog åt folket”. Avarter inom den vinstdrivande vården kan aldrig accepteras även om det också finns några goda exempel. Handlar det om människors väl och ve hjälper det inte med några bra exempel. Det handlar ytterst om trovärdighet.
Den senaste tidens debatt visar dessutom att det är oerhört svårt och komplicerat att detaljreglera vård, omsorg och utbildning i avtal som går att följa upp på ett vettigt sätt. Sammantaget är jag därför mycket tveksam till att vi ska ha vinstdrivande företag inom vård, omsorg och skola.
Att i detta politiska läge, tillsammans med finanskris och ett skakigt Europa, ägna stor kraft åt interna diskussioner om partiledaren är fullständigt obegripligt eftersom arbetarrörelsen försitter chansen att föra fram idéerna om ett framtida Sverige.
Håkan Juholt blev för mindre än ett år sedan vald av en enig partikongress och ganska nyligen ställde sig också ett enigt verkställande utskott, VU, också bakom honom. Dessutom är många av de påståenden som förekommer i debatten överdrivna och ibland dessutom osanna.
Jag kan också tycka att Håkan Juholt ibland varit vårdslös med formuleringar, men en konstruktiv debatt vore mycket bättre i ett sådant läge än att spä på drevet. Det är dags för socialdemokratin att kavla upp ärmarna och ta itu med de politiska frågorna. En egenskap hos Håkan Juholt, som kanske borde framhållas mera, är hans vilja och glöd och hans starka övertygelse om socialdemokratins möjligheter. Ta vara på det i stället för att koncentrera på en del tillkortakommanden. Det är dags att sluta upp mot det interna krypskyttet och ägna kraften åt att forma framtidens politik!
Lars Adaktusson skrev nyligen i en krönika i Metro (21/11) att det också är dags att fundera kring den mediala självbilden, eftersom det stimulerar till eftertanke och reflektioner. Jag håller med honom.
Jag, och flera med mig, har svårt att stillatigande acceptera att kritiken har tagit sig sådana uttryck internt som framkommit i medierna under senare tid.
Göran Johansson (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, ingick i valberedningen som föreslog Håkan Juholt